I en debattartikel i Dagens Nyheter i söndags gick Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén tillsammans med ordföranden i Samiska rådet i Svenska kyrkan, Sylvia Sparrock, ut och krävde att svenska staten inrättar en sannings- och försoningskommission för att rannsaka sitt agerande mot samerna genom historien. Därmed ansluter de sig till vad Sametinget och Diskrimineringsombudsmannen tidigare föreslagit.
Få människor inom majoritetsbefolkningen i dagens Sverige känner till vidden av det systematiska förtryck som det framväxande svenska nationalstatsprojektet innebar för den samiska gruppen, långt in i modern tid.
Initiativet är befogat. Få människor inom majoritetsbefolkningen i dagens Sverige känner till vidden av det systematiska förtryck som det framväxande svenska nationalstatsprojektet innebar för den samiska gruppen, långt in i modern tid – medan såren hos många av de berörda i stället fortfarande är vidöppna.
Framför allt visar företrädare för Svenska kyrkan nu prov på en välbehövlig insikt i den egna samhällsinstitutionens roll i den koloniala svenska politiken. En vetenskaplig vitbok i två band håller på att tas fram på uppdrag av Svenska kyrkan, där den historiska relationen till samerna kartläggs. Redan tidigare har kyrkan gett ut en bok som gör upp räkningen med de så kallade nomadskolorna, den ambulerande skolinrättning för barn till renskötande samer som infördes 1913–1916, och som innebar en politik av institutionaliserad isolering, barnmisshandel, språkdiskriminering och ren rasism.
”Nomadskolan var en kränkande skolreform som Svenska kyrkan var med om att utforma.”
”Nomadskolan var en kränkande skolreform som Svenska kyrkan var med om att utforma”, konstaterar kyrkan befriande frankt på sin hemsida.
Där Antje Jackeléns och Sylvia Sparrocks debattutspel i Dagens Nyheter utmynnar i en sammanfattande plädering för att Sverige måste ”säkerställa urfolksrätten” finns det dock skäl att höja blicken. För den förtryckande politiken gentemot samerna bär stora likheter med den politik som den svenska staten fört mot andra grupper som inte ansetts ha en självklar roll i nationalstatsbygget – utan att dessa grupper för den sakens skull uppfyller de formella kriterierna för att kallas ursprungsbefolkning.
Den diskriminerande, förnedrande och exkluderande behandlingen har i lika hög grad rört resande, romer och judar, och i perioder tornedalsfinnar. Den fortsätter dessutom, i nya former, in i vår tid, i behandlingen av människor tillhörande mer nytillkomna minoritetsgrupper.
Naturligtvis har varje övergrepp sina egna särdrag. Men det går också att se starka gemensamma nämnare: maktutövning med koloniala förtecken i kombination med en intolerant och exkluderande nationalstatsideologi.
Det borde skapas en samlad kommission för det svenska nationalstatsbyggandets offer.