Om ett samhälle där enskilda personer »tar saken i egna händer«.
Mattias Gardells senaste bok Raskrigaren inleds med berättelsen om Kooros. Kooros blev ihjälskjuten av Peter Mangs. Trots detta missade teknikerna och läkarna till en början att Kooros blivit skjuten, i stället menade man att det som skett var en naturlig död. Till slut upptäckte man dödsorsaken och Kooros sons första tanke var att mordet var rasistiskt. Han berättade om sina misstankar för polisen som tyvärr var mer intresserade av att veta om Kooros umgicks med invandrare, om han tog droger och varför han hade en koran i bokhyllan.
Kooros sons misstankar stärktes när han senare fick ett hotbrev. Polisen ansåg att hotet skulle tas på allvar. Således fick familjen skyddad identitet och flyttade till en annan svensk stad, sedan till Kanada.
För Peter Mangs var det en uttänkt strategi att skapa förvirring gällande morden. Den taktik som Mangs anammade kallas för det ledarlösa motståndets taktik. Omgivningens stereotypiserande av offren och dess konsekvenser är en viktig utgångspunkt för det raskrig som Mangs ville starta.
Här finns viktiga likheter till andra terrorister såsom is. Genom att slå till mot oskyldiga var som helst vill både högerextremister och våldsbejakande jihadister skapa en social oro som leder till att muslimer tilldelas en kollektiv skuld, blir misstänkliggjorda och trängda. I det kaoset vill man att ett krig ska uppstå. Det är dessa två våldsamma krafter som vi har att göra med – och de har ett tydligt gemensamt mål.
Det ledarlösa motståndets taktik går ut på att dra i gång ett »raskrig« för att låta nationen återfödas genom den apokalyptiska slutstriden. Utövarna vill med detta krig vilseleda etablissemanget och få offren att känna sig skyddslösa och övergivna.
Mangs visste att om han sköt en muslim så skulle medier börja spekulera i om det hade att göra med offrets föreställda personliga negativa förehavanden. Från polisens håll är rutinen att söka i bekantskapskretsen och att gå igenom livsbiografin. Taktiken fungerade, även medier spekulerade i om det handlade om personliga uppgörelser när Mangs sköt icke-vita personer i Malmö. 
Carmen är också ett av Peter Mangs offer, hon flydde till Sverige efter kuppen i Chile. Efter 40 år i Sverige återupplevde hon diktaturens fasor i sitt nya hemland. Mangs sköt in i hennes lägenhet och hon sprang i panik ut i trapphuset och skrek om krig och terrorism.
Ett annat exempel som tas upp i boken är den 16-åriga pojken som blev skjuten i huvudet när han var ute och cyklade. Skvallret kring skjutningen isolerade honom och familjen levde i en paranoid och ovärdig situation. När pojken skulle tillbaka till skolan fick han inget stöd, rektorn och en socialsekreterare förklarade i ett möte att om mamman var orolig för sin son så kunde hon själv följa med honom till skolan varje dag.
Detta sades alltså till en mor och hennes 16-åriga pojke som blivit skjuten i huvudet.
Denna oerhörda tragedi hade troligtvis kunnat förhindras om man från polisens och mediernas håll hade börjat leta efter ett rasistiskt motiv.
Till slut flyttade pojken och hans mamma till Libanon för att de inte längre kände sig trygga i Sverige. Två familjer flydde landet på grund av Peter Mangs och samhällets reaktioner. Det var precis det som Mangs ville. Familjerna kände sig skyddslösa, och polisen var fortfarande inte Peter Mangs på spåren.
En av den skjutne pojkens familjemedlemmar förklarar i boken situationen:
»Vi kände inte att vi fick något stöd. Alla kollade snett på oss. Likadant i pressen. Hakim (16-årige pojken) blev en invandrare. Han är född i Sverige. Sverige är det enda hem han har, och att han blev en invandrare tyckte vi var väldigt märkligt, och speciellt vi som ändå trodde att vi var så integrerade. Vi hade bra utbildningar, jobb, allt det här man ska ha, pratar bra svenska, helt integrerade, och plötsligt så var vi liksom invandrare och det här mordförsöket hade ju hänt bland invandrare, så det var lite som, vem bryr sig?«
Peter Mangs är en sorglig person, för den som är nyfiken finns en radiodokumentär om honom på p1 »Fallet Peter Mangs«. Där får man höra hans musik som är horribelt dålig och man får intrycket av att han kanaliserade besvikelsen över sina personliga misslyckanden mot de som anses vara samhället till last.
Sociologen Zygmunt Bauman menar att rädslan för döden gör att vi exkluderar andra, för att själva inte bli exkluderade. Bauman menar att våra samhällen präglas av en utröstningslogik – som i de populära dokusåporna. Att mörda andra människor är att ta denna logik väldigt långt, men skapar man ett samhälle där föraktet mot svaghet ökar, där hatet flödar på internet och där människors lika värde inte är självklart så finns där en grogrund för enskilda personer att börja ta saken i egna händer.
Evin Ismail är skribent och doktorand i sociologi