Regeringen och många svenskar har under hösten kapitulerat inför utmaningen att anpassa vårt samhälle till fler asylsökande. Att benämna ett problem som systemkollaps är inte en analys.
För fysikerna har det genom historien varit rätt så jobbigt att lära sig mer om naturen. Visst hade det fungerat bra att nöja sig med Newtons 1600-talsteorier om kraft och acceleration. De beskriver vår vardagliga verklighet fint om vi undviker avstånd små som protonradier eller hastigheter nära ljusets.
Men nu råkar människan vara världens mest nyfikna djurart. Einstein, Pauli, Dirac med flera lyckades utveckla denna enkla världsbild till de faktiskt ganska “crazy” teorierna om relativitet och kvantmekanik, drivna av viljan att utmana sina intuitioner.
I fysiken upptäcker vi ett universum som visar sig vara alltmer komplext. Metoderna för att komma vidare blir mer sofistikerade. Vid den enorma partikelacceleratorn LHC i Cern, där jag arbetar, upptäcktes Higgs-partikeln i juli 2012.
Higgs var den sista icke observerade partikeln i den moderna partikelfysikens framgångsrika teori: standardmodellen. Utan Higgsmekanismen hade fysikerna inget svar på varför de partiklar som bygger upp oss och hela vårt solsystem har massa. Hade alla partiklar i vår kropp varit masslösa skulle de ha rört sig med ljusets hastighet.
LHC-maskinen byggdes i övertygelsen om att Higgs skulle observeras, och varje månad efter uppstarten i mars 2010 utan ett tecken på Higgs sågs som ett misslyckande. Detta satte enorm press på alla inblandade att anpassa sig till den nya situationen.
Forskarna måste vrida och vända på alla antaganden de hade gjort om hur bearbetningen av data ska gå till, förbättra detektorns effektivitet och samtidigt vara extremt säkra på att det de gjorde var rätt. Dessa uppgifter löstes av flera tusen olika forskare.
Inom politikens område är världen än mer föränderlig än inom fysiken. Ökande komplexitet med globalisering, konflikter och naturkatastrofer gör att det i båda fallen blir allt svårare att tänka nytt. Benägenheten att luta sig tillbaka på det som känns bekant ökar. Speciellt när vi ställs inför nya stora förändringar.
Regeringen och många svenskar har under hösten i mitt tycke kapitulerat inför utmaningen att anpassa vårt samhälle till fler asylsökande. Vårt annars så utskällda och utsålda välfärdssystem både förminskas och romantiseras. Jag önskar mig i stället politiker som ser det som en utmaning att bli en humanitär förebild genom att utveckla vårt fantastiska välfärdssystem.
Under mina år som forskarstuderande har jag skaffat mig en egen metod för att kunna tänka nytt. Tillämpad på flyktingsituationen skulle den kunna låta så här:
1. Ta in och analysera hela situationen. Min partikel är osynlig för min detektor. Hur kan jag se den? Hur interagerar den? Att benämna ett problem som systemkollaps är inte en analys. Exakt vad är det som kollapsar och vad behöver vi för att undvika det?
2. Identifiera vilka antaganden som gjorts i den nuvarande modellen och vilka av dessa vi kan tänkas omvärdera. Finns det verkligen bara en kvarksort? Kan vi använda andra lokaler till asylboenden? Kan vi tillåta tillfälliga utgiftsökningar? Kan vi rentav ha ett humanitärt mål vid sidan av ekonomiska?
3. Lokalisera nya resurser och verktyg. Finns det någon expert på mitt analys- område eller nya teknologier jag kan använda? Kan volontärarbete användas på något sätt? 3,2 miljoner jobbar inom offentliga sektorn och är experter på hur välfärden sköts i praktiken. Kan de få mer utrymme att hitta nya lösningar?
Det absolut viktigaste för politikerna är att ena våra krafter mot ett gemensamt mål. Därför borde de ständigt förmedla hela analysen till medborgarna, och förankra eventuella omvärderingar. Och ge oss chansen att hjälpa till! Vi i Sverige har lyxen att kunna stänga av krisen och återgå till det trygga. Men gör inte det, nöj er inte med Newton, hitta Higgs!
Avslutningsvis skickar jag sci-fi- gurun Carl Sagans citat genom kosmos till regeringen: »Somewhere, something incredible is waiting to be known.«
Katarina Bendtz är forskarstuderande i experimentell partikelfysik vid Stockholms universitet, arbetar vid ATLAS-detektorn på LHC, Cern, och producerar vetenskapspodden Professor Magenta.
Detta är en text publicerad i #1 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här