I dag, fredagen den 8 april klockan 12, offentliggjordes påven Franciskus med spänning emotsedda apostoliska skrivelse Amoris laetitia (Kärlekens lycka). Den är en sammanfattning av och utgör hans ställningstagande till den synodala process om familjen som inleddes redan i oktober 2014. Förra hösten, i oktober 2015, hölls den andra omgången av synoden i Rom, då även biskop Anders Arborelius från Stockholm deltog.
Påvens skrivelse Amoris laetitia består av 325 paragrafer och omfattar 264 sidor. Texten är indelad i nio huvudkapitel:
Prolog: Kärlekens lycka
Kapitel 1: I ljuset av Ordet
Kap. 2: Familjens erfarenheter och utmaningar
Kap. 3: Att se på Jesus: familjens kallelse
Kap. 4: Kärlek i äktenskapet
Kap. 5: Kärlek som ger frukt
Kap. 6: Några pastorala perspektiv
Kap. 7: I riktning mot en bättre uppfostran av barn
Kap. 8: Att ledsaga, urskilja och integrera svaghet
Kap. 9: Äktenskapets och familjens spiritualitet
Påvens text bygger i mycket stor utsträckning på biskoparnas slutdokument, med titeln Relatio synodi, från den 19 oktober 2014. Den bygger även på Katolska kyrkans katekes, liksom även på verk av teologer som Thomas av Aquino och naturligtvis även på bibliska texter.
Dokumentet har sin entydiga tyngdpunkt i de pastorala frågorna. Dokumentet betonar att kyrkans lära om äktenskap och familj står fast, men tyngdpunkten ligger på behovet av pastoralt urskiljande för att hjälpa de troende – särskilt de som inte lever i enlighet med kyrkans lära om äktenskapet – att allt mera fullödigt integreras i kyrkans trosliv i alla dess aspekter. Det heter i dokumentet att kyrkan vänder sig till alla dem som deltar i kyrkans liv endast på ett ofullständigt sätt och att kyrkan under detta barmhärtighetens år vill hjälpa dem att bli allt mer delaktiga i kyrkans liv, utan att kyrkan fördenskull slutar att visa människorna på kallelsen till fullkomlighet (nr 291).
I dokumentets åttonde kapitel (Att ledsaga, urskilja och integrera svaghet) ges en mängd pastorala riktlinjer. Man kan här tydligt känna igen språkbruk och de attityder som vi är vana vid att höra från påven Franciskus och från kardinal Walter Kasper med flera. Det talas om barmhärtighet, pastoral omsorg, tålamod, urskiljning, gradualitet och att inte döma eller se ned på människor som inte lever upp till trons höga ideal Man framhåller att kyrkans regelverk inte ska användas på ett okänsligt eller alltför strängt sätt: ”kyrkans morallära är inte tänkt att vara som stenar som man kastar på folk”, heter det i nr 299, och i nr 312 heter det att ”man måste undvika ett kallt byråkratiskt sätt att hantera svåra pastorala situationer.” Påven påminner om att vi befinner oss i Barmhärtighetens jubelår och att man inte får glömma bort att kyrkans uppgift ofta kan jämföras med de uppgifter som finns på ett fältsjukhus. Texten präglas av en förståelsens och barmhärtighetens anda. I stället för att avvisa och fördöma gäller det att visa barmhärtighet och att integrera människor (nr 296–297). Och man lyfter fram att situationer som till det yttre ser likadana ut ändå kan bedömas på olika sätt i den pastorala själavården in foro interno, som även tar hänsyn till aspekter som inte är offentligt kända (nr 302, 304). Samtidigt varnas det för missuppfattningen att den enskilde prästen på ett lättvindigt sätt skulle kunna ge undantag från kyrkans regelverk på lösa grunder (nr 300).
Påven Franciskus markerar att han inte inför någon ny lära i fråga om familj och äktenskap. En aspekt på detta är att det finns en ”oändlig mångfald av olika konkreta situationer” som omöjliggör konkreta modifieringar i kyrkans regelverk för varje enskilt fall (nr 300). Påven är tydlig med att varken biskopssynoden eller han själv i denna skrivelse ”kan förväntas tillhandahålla en ny uppsättning allmänna regler av kyrkorättsligt slag möjliga att tillämpa på alla enskilda fall”. Det som däremot är möjligt är att erbjuda ”en förnyad uppmuntran att genomföra en ansvarsfull personlig och pastoral urskiljning i varje enskilt fall”. (nr 300)
Det åttonde kapitlet av dokumentet består av flera olika avsnitt med var sitt ämne. För det första behandlas något som kallas för ”Gradualness in pastoral care”, vilket kan översättas med ”gradvis” eller ”succesiv” ”själavård”. Antagandet här är att människor kan mogna och succesivt komma fram till bra beslut efterhand, och att de därför i själavårdsamtal ska bemötas med en hållning som präglas av tålamod, omsorg och gott omdöme. Detta gäller inte minst personer som är frånskilda och omgifta, liksom personer som lever i samboförhållanden (nr 293). Dokumentet uttrycker förståelse för samborelationer som kännetecknas av trofasthet, djup tillgivenhet och förmåga att hantera svårigheter. Däremot beklagar påven en mentalitet bland unga människor i dag som principiellt misstror äktenskapet och som därför för all framtid utesluter möjligheten att ingå äktenskap. Samboförhållanden kan dock i viss utsträckning ses som ett förberedande stadium för ett äktenskap i fullödig mening, beroende på de omständigheter som människor lever under (nr 294). Det heter vidare: ”Vissa former av samlevnad (union) står i radikal motsats till detta (kyrkans) ideal, medan andra förverkligar det i åtminstone vissa avseende på ett analogt sätt. Synodfäderna förklarade att kyrkan inte bortser från de konstruktiva element som finns i sådana situationer, även om de inte (än så länge) motsvarar kyrkans lära om äktenskapet.” (nr 292)
För det andra slår påven fast att personer som lever i vad som kallas ”irreguljära situationer” ska få en möjlighet att känna sig bättre integrerade i församlingslivet (nr 297–299). Det kan röra sig om möjligheten att delta i bönegrupper, ägna sig åt social verksamhet. Människor ska under alla förhållanden inte känna sig exkommunicerade och inte få stämpel på sig med olika negativa etiketter (nr 298).
För det tredje menar påven, med hänvisning bland annat till Thomas av Aquino, att människor av olika skäl kan vara förhindrade att fatta ett gott beslut och göra det som antas vara det rätta och goda. Människor som lever i ”irreguljära situationer” ska därför inte längre klassificeras så att de ”lever i dödssynd och är berövade helgande nåd”. (nr 301)
”I samband med att betydelsen av sådana konkreta faktorer, kan vi tillägga att det individuella samvetet behöver på ett bättre sätt inkorporeras i kyrkans praxis i vissa situationer som inte objektivt inbegriper vår förståelse av äktenskapet.” (nr 303)
Frågan om samkönade relationer och homosexualitet behandlas i två paragrafer i skrivelsen (nr 250–251). Där sägs att: ”Vi vill framför allt på nytt bejaka att varje person, oavsett sexuell orientering, bör respekteras i hans eller hennes värdighet och bemötas med hänsyn, medan ’varje tecken på orättvis diskriminering’ ska undvikas, i synnerhet varje form av aggression och våld. Sådana familjer ska få respektfull pastoral vägledning, så att de som visar en homosexuell läggning kan få den assistans de behöver och fullt ut utföra Guds vilja i deras liv.” (nr 250)
”När synodfäderna diskuterar familjens värdighet och mission, iakttog de att ’i fråga om förslag att lägga relationer mellan homosexuella personer på samma nivå som äktenskap, finns det absolut inga grunder för att betrakta homosexuella relationer som på något sätt liknande eller ens i närheten av att vara analoga med Guds plan för äktenskapet och familjen.” (nr 251)
Mot slutet av kapitel åtta heter det också att kyrkans moralteologer nu har till uppgift att integrera de ställningstaganden som ingår i detta nya påvliga dokument i sina överväganden, utan att fördenskull ge upp integriteten i kyrkans morallära eller tumma på uppmaningen att ta kallelsen till fullkomlighet på allvar. (nr 311).
Under rubriken ”Den pastorala barmhärtighetens logik” förtydligar påven Franciskus att den katolska kyrkan alltjämt upprätthåller höga ideal och avvisar erodering av värderingar, relativism, anything goes: ”I syfte att undvika varje missförstånd, vill jag poängtera att kyrkan på intet sätt får upphöra med att framställa det fulla idealet för äktenskapet, Guds plan i all dess upphöjdhet: ’Unga människor som är döpta ska uppmuntras till insikt om att äktenskapets sakrament kan berika deras utsikter till kärlek, och att de kan bäras av Kristi nåd i detta sakrament och av möjligheten att delta fullt ut i kyrkans liv’. En ljummen attityd, varje form av relativism, eller en otillbörlig förbehållsamhet att framställa detta ideal, vore en brist på trohet mot evangeliet och brist på kärlek från kyrkans sida gentemot unga människor. Att visa förståelse i exceptionella situationer får aldrig innebära att ljuset på det fulla idealet dämpas, eller att mindre än vad Jesus erbjuder för människan presenteras. I dag är den pastorala ansträngningen att stärka äktenskap och därmed förhindra dess sammanbrott, är viktigare än själavård efter misslyckanden.” (nr 307)
Läs hela dokumentet på engelska här på denna länk: http://w2.vatican.va/content/dam/francesco/pdf/apost_exhortations/documents/papa-francesco_esortazione-ap_20160319_amoris-laetitia_en.pdf’
Denna artikel uppdateras fortlöpande
Red. 2016-04-08
Mer information: