av ERIC SCHÜLDT
”Följer du Jesus?” Frågan kom från en kille i yngre tonåren efter en föreläsning jag hållit i en gymnasieskola med kristen inriktning. Under en hel förmiddag hade jag talat om skärningspunkten mellan poesi och tro, om musik och mystik. Jag tyckte jag hade varit ovanligt ärlig och rakt på sak. Ja, jag tror, hade jag sagt inför ungdomarna i skolans aula. Ja, jag tror att det i oss människor finns något som är evigt, en helighet kanske man kan kalla det, kanske är det just detta som religionerna i alla tider har försökt beskriva. Jag hade varit uppriktig. Talat personligare om andliga ting än vad som är möjligt i till exempel Sveriges Radio. Jag hade känt en sällsam frihet där framme på podiet. Så förlösande det var att få berätta om sina innersta funderingar kring livet och tillvaron! Men nu stod den här pojken framför mig. Hans blick var både uppfordrande och skeptisk. Han behövde få ett svar. Och jag visste inte vad jag skulle säga.
Jag växte inte upp i en religiös familj. Visst gick jag och min bror på kyrkans barntimmar, men det var främst för att alla andra gjorde det i vårt bostadsområde, och kanske för att det var gratis. Visst bad jag aftonbön med mina föräldrar och läste i Barnens Bibel ibland. Men mer än så var det inte. Längre upp i tonåren lämnade jag de kyrkliga sammanhangen helt. När det var dags för konfirmation fanns det inte en enda av mina vänner som var intresserad. Så då hoppade även jag över det.
Men så någon gång i tjugoårsåldern skedde något stort. Vissa kan se ett stort ljus som plötsligt skiner in i livet från ett oväntat håll. Andra kan höra en röst: ”Stig upp, ta din säng och gå!” Men för mig var det inte mer än en stilla susning. Det var en viskning och den kom från musiken. Nej, den var musik. Från den stunden började ett sökande efter konstens och musikens källa, den som jag hade skymtat i min mystika upplevelse. Jag hade nog fått korn på sanningen, eller Gud om man så vill. Och plötsligt befann jag mig på en väg som ledde mig till gamla skrifter, till kyrkor och samfund, till filosofer och diktare, till präster och förkunnare. Jag gissar att det var den vägen som också förde mig till en kristen gymnasieskola där jag mötte en fråga som jag först inte hade något svar på.
Så lätt det hade varit för mig att tala om helighet, om andlighet, om mystik, om tro och övertygelse. Lätt att kalla sig själv religiös, ja till och med att berätta om ett möte med Gud. Men i den unge killens fråga mötte jag något som jag tror vi utan kyrklig bakgrund har svårare för. Det är ett språk som är ovant. Kanske för att det är så konkret. Jag hade hört en susning, inte sett ett ansikte. Jag letade efter en källa, inte förväntade jag mig då att det skulle ha handla om en utsträckt hand.
Men nu stod han där framför mig, en gymnasist, hälften så gammal som jag. Antagligen var han bara nyfiken. ”Följer du honom?” Jag lade för en kort stund alla grubblerier åt sidan, ja, jag lade förnuftet åt sidan, och utan att veta vad svaret skulle innebära så sade jag ja. Kanske är det så det måste börja.
Eric Schüldt är programledare, författare och kulturjournalist, Stockholm.