I De sju samurajerna anlitar byborna väktare för att skydda byn mot rånare. Det kostar pengar som annars hade kunnat användas till investeringar. Resonerar staten likadant, fast i enorm skala?
På ett LO-seminarium i början av 2015 presenterade den förra chefsekonomen P-O Edin sin rapport Totalrenovera Sverige för full sysselsättning. Edins tes var att arbetslösheten i stort sett helt och hållet kan förklaras av hushållens låga efterfrågan på varor och tjänster.
Hans förslag var radikala och skulle innebära en rejäl revidering av de senaste årens stränga budgetdiciplin. Han menade att Sverige borde byta ut överskottsmålet mot ett underskottsmål på tre procent av BNP under de kommande 20 åren, en politik som skulle öka den svenska statens bruttoskuld väsentligt.
Argumenten för en så expansiv finanspolitik var enkla och självklara, åtminstone för Edin själv: den svenska ekonomin har lidit av svag efterfrågan under många år, vilket har pressat upp arbetslösheten och fått ekonomin att gå på sparlåga. Botemedlet är att staten går in och trycker upp efterfrågan genom att göra långsiktigt lönsamma investeringar i exempelvis infrastruktur och utbildning. Investeringarna ska finansieras med lånade pengar och inte av motsvarande skattehöjningar.
I ljuset av euro- och 90-talskris så kan det låta som en dålig idé. Men eftersom staten i dag kan låna pengar i stort sett gratis, är risken för att det skulle leda till en skenande statsskuld och lånespiral à la Grekland obefintlig. Dessutom har Sveriges statsskuld sjunkit ner till 70-talsnivåer. Bruttoskulden ligger nu kring 42 procent av BNP, vilket kan jämföras med Tysklands 75 procent, och minskar i stadig takt. Samtidigt har de statliga investeringsnivåerna nått nya bottenrekord. Sedan 1990-talet har de minskat med 19 miljarder årligen och närmar sig nu 2 procent av BNP per år. Det finns alltså goda argument för att både Sverige har råd att investera och att det finns stora eftersatta behov.
– Vi måste ta oss ur den mentala fångenskap där statliga budgetunderskott till varje pris måste undvikas, sa Edin på seminariet.
Att förespråka en så pass expansiv politik för full sysselsättning är ovanligt nu för tiden – även för LO. Men så är P-O Edin inte vilken LO-ekonom som helst, utan en legendarisk sådan. Han har av Daniel Suhonen kallats för »den sista stora L-ekonomen« och när satirprogrammet Public service ska parodiera LO så är det fortfarande, 16 år efter hans pensionering, en karikatyr av Edin som får representera organisationen. Att karikatyren av en LO-ekonom förespråkar karikatyren av en LO-driven ekonomisk politik är därför ingen sensation.
Edin är dock i gott sällskap av organisationer som är allt annat än vänsterorienterade. Bland annat gick de industrialiserade ländernas ekonomiska samarbetsorganisation OECD ut i sin Globala ekonomiska utblick för februari 2016 och manade västvärldens länder att gemensamt öka de offentliga investeringarna för att få fart på den slöa världsekonomin. OECD menade att en expansiv penningpolitik inte räcker som stimulansåtgärd. Situationen kräver även kraftfulla, gemensamma finanspolitiska stimulanser, alltså satsningar ur staternas budgetar, för att vända trenden med en avstannande global tillväxt under de närmaste åren.
Det är en ny situation att en organisation som OECD går ut och förespråkar en expansiv finanspolitik som lösning på de ekonomiska problemen i världen. Men alla håller förstås inte med. Många ivrar fortfarande för den gamla doktrinen med budgetdiciplin och överskottsmål.
På LO-seminariet företräddes den linjen av den tidigare moderata finansministern Anders Borg. I sin kommentar till Edins rapport presenterade han en radikalt annorlunda syn på frågan. Han försvarade de senaste årens finanspolitiska mantra med ordning och reda i statsfinanserna och argumenterade för att en låg statsskuld var nödvändig för att hålla nere arbetslösheten i tider av världsekonomisk osäkerhet.
Så långt inga nyheter. Vi är rätt vana att höra budgetdisciplin försvaras på det här sättet både från höger och vänster. Men sedan sa Borg någonting som vi mer sällan hör i debatten. Något som borde fått den som intresserar sig för statens finanser att spetsa öronen. Det som en låg statsskuld framför allt skulle skydda Sverige emot är någonting som Borg numera själv är en del av, nämligen den finansiella sektorn.
– När det skiter sig i den finansiella sektorn, och banker och företag får allvarliga bekymmer, då ska man ha en stark stat som kan kliva in och ta över de här bankerna, sa Borg.
Med andra ord: staten måste ha tillräckligt goda statsfinanser för att kunna baila ut bankerna vid nästa finanskris.
Klicka för större bild. Illustration: Leo Park.
Borg är inte den enda borgerliga politiker som kopplar samman idén om en ansvarsfull finanspolitik med behovet av att skydda sig mot finansiella kriser. Också Storbritanniens finansminister George Osborne har börjat motivera den konservativa regeringens åtstramningspolitik med samma argument.
I en utfrågning i det brittiska överhuset, House of Lords, nyligen blev Osborne ifrågasatt angående motiven bakom fortsatta åtstramningar. Han försvarade då regeringens politik genom att rikta fokus mot osäkerheten i världsekonomin.
– Om finanskrisen skulle inträffa i morgon så skulle vi stå mycket sämre rustade att hantera den än om vår skuld var hälften så stor. Det ansvarsfulla är att förbereda sitt land för vad än världsekonomin utsätter det för.
Under utfrågningen kritiserades Osborne bland annat av den partilöse ledamoten lord Turnbull, som menade att den förda politiken egentligen bara är en dimridå för det som Tory-partiet egentligen vill åstadkomma, nämligen en mindre stat. Lord Turnbull menade att regeringens vanliga motiv för fortsatta åtstramningar – att stora underskott hämmar tillväxten och gör framtida generationer fattigare – inte hänger ihop.
– Varför är det så fel att låna när vi på samma gång skapar tillgångar? Idén att statsskulden gör framtida generationer fattigare är ett ekonomiskt feltänk, resonerade han, till synes genuint förbryllad över logiken bakom rädslan för att skuldsätta sig.
Det är lätt att dela P-O Edins och lord Turnbulls skepsis mot vad Edin beskriver som »den mentala fångenskapen där budgetunderskott till varje pris måste undvikas«. Lönsamma statliga investeringar är per definition just lönsamma, oavsett om de är lånefinansierade eller inte. Och precis som med privata investeringar så gör de låntagaren, i det här fallet staten, rikare om avkastningen på sikt överstiger räntan.
Det senare är heller inget som motståndarna mot en mer expansiv finanspolitik skulle förneka. Alla är överens om att investeringar i infrastruktur eller bostäder enkelt skulle gå att räkna hem – de framtida vinsterna skulle överstiga räntekostnaderna med råge.
Men om nu alla är överens om att staten bör genomföra lönsamma investeringar, och att investeringar i bostäder och infrastruktur är lönsamma med dagens låga ränteläge, vad är då problemet?
Per Lindberg är student i nationalekonomi.