Hej Maryam! Du är bildredaktör för Bang 2/2017 och sitter dessutom i Bangs styrelse. Vad gör du annars?
– Jag är grafisk formgivare och jobbar mycket med bokformgivning, ofta tillsammans med konstnärer. Sen är jag med i två olika gruppkonstellationer där vi jobbar kollektivt med konstnärliga metoder. Den ena är SIFAV (Söderorts Institut För Andra Visioner) där vi arbetar med frågor som rör staden och det gemensamma. Och den andra är MMS där vi jobbar med kvinno- och bokhistoria. Sen jobbar jag även med folkbildning på Studiefrämjandet.
Hur har du funderat kring numrets tema i förhållande till de illustratörer som valts ut?
– Numrets tema och de texterna jag har fått läsa pekar på olika slags kamper. Det som har varit intressant för mig är att plocka ihop personer som själva står med fötterna i aktivism, eller har erfarenhet av olika kollektiva sammanhang som kämpar för olika frågor. Det har också varit viktigt att hitta personer som tar sitt bildskapande på allvar, personer som jag vet har mycket tankar kring bilder och bildspråk. Det är något som jag är intresserad av i största allmänhet, vad det kommer för bilder ur den typen av engagemang. Jag tror att det är viktigt att inte förminska vikten av den erfarenheten. Är man engagerad i politiska eller sociala frågor så gör man bilder, eller får syn på dem, på ett annat sätt. Man kanske har erfarenheter av att själv bli representerad på ett skavigt sätt – allt detta är saker som man kanske inte tänker på om man saknar erfarenheter av kollektivt arbete.
Sen vill jag också tillägga att ingen av illustratörerna i numret har medverkat i Bang tidigare, vilket har varit både roligt och viktigt för mig. Det händer ofta – inte bara inom den feministiska rörelsen, utan inom alla rörelser – att samma personer blir representanter. Vi lever i ett samhällsklimat där media fungerar så. Det är alltid samma personer som får bli idealrepresentanter för en rörelse. Det är superfarligt tycker jag och något vi måste kämpa emot. Därför bjöd jag medvetet in personer som inte har varit med i Bang tidigare och som kommer från olika generationer och platser i Sverige. Till exempel är jag glad över att Annika Elmqvist ville vara med, som bland annat har gjort den enastående bilderboken Sprätten satt på toaletten som utgavs 1970.
Vad tycker du har varit den största utmaningen med att vara bildredaktör?
–Det som jag tycker är, eller borde vara, den största utmaningen är att få till ett så stimulerande samtal som möjligt kring bilderna och sammanhanget. Jag vill inte säga att det har varit en svårighet för vi har lyckats få en rolig och fin kontakt kring bilderna. Men det är någonting som jag tänker är en viktig aspekt med den här typen av uppdrag, att lägga vikt vid samtalet.
Hur tänker du kring feministiskt bildspråk i allmänhet?
– Jättesvår fråga! Jag tänker att feministiskt bildspråk är under ständig omförhandling, att det egentligen handlar om att orka vara kritisk och göra omtagningar. En sak som jag spontant kommer att tänka på är ett nummer av Vi Mänskor från 1974, där illustratören Anne Lidén skriver om en bild som hon gjorde i samband med Grupp 8. Den föreställer en kvinna som blir trampad på av en man ungefär. Hon går tillbaka till sin egen bild och skriver kritiskt om den. Det är ett exempel som jag tycker är intressant att lyfta, för jag upplever att det saknas lite – utrymmet att kritisera sitt eget arbete, att gemensamt skärpa oss. Emellanåt måste man säga ”Nu har vi lyckats, det här gjorde vi bra, det här är feministiskt”, men det som för mig är feministiskt bildspråk är a hela tiden reflektera och vara kritisk, och göra om utifrån det. Pepp är viktigt, men jag har lite svårt för framgångsberättelser. Så det var ett intressant ögonblick när jag hittade någon som också har tagit sig tid till att pinna ner de självkritiska reflektionerna och öppet visa dem: ”Jag är inte nöjd med en bild som jag gjorde, den har de här och de här problemen.”
Har du själv tid till att reflektera på det sättet kring ditt eget arbete?
– Jag gör sällan illustrationer men jag tänker ofta så kring saker som jag formger. Att jag kan önska att jag gjorde på ett annat sätt i efterhand. Och andra grejer kan jag vara jättestolt och glad över. Inom de grupper som jag jobbar med är det väldigt mycket så, att man hela tiden har invändningar mot saker som man tidigare har gjort. Det blir liksom drivet framåt.
Sen undrar jag lite över omslaget! Vill du berätta lite om det?
– Det är en duo från Malmö som heter Studio Xuntas som har gjort det. Jag har varit nyfiken på deras arbete ett tag, så det var roligt att fråga dem. Jag tycker att de har lyckats göra ett fantastiskt omslag. Mitt enda medskick till dem var egentligen att det inte skulle vara en karaktär eller individ på omslaget, men att de utifrån temat fick göra någonting fritt. De har lyckats göra en bild som är kraftfull och mobiliserande, vilket är svårt! Jag är imponerad.
Avslutningsvis skulle jag vilja återkoppla till temat och din personliga koppling till det: Vad är en viktig kamp för dig?
– Det som jag kanske har varit mest upptagen av under de senaste åren är frågor kring utförsäljningar i staden, alltså när bostäder och allmänna platser privatiseras. Vi lever i en sjukt allvarlig situation just nu, det går så snabbt. Jag tror det är viktigt att vi gör något tillsammans, och gör anspråk på de ytor som egentligen tillhör oss.