Bang möter Bang! — Kulturtidskrifter.seKulturtidskrifter.se

■ Det här är ju vårt relationsnummer i Bang och vi undersöker relationer på era sätt. Hur är din relation till Barbro Alving?

– Såhär är det, jag har ha span på Barbro Alving i många år. Jag har reflekterat över det hon har skrivit och gjort. Det har funnits vissa kvinnor som jag har följt och vars texter jag har läst. Som kvinna, och säkert som man också, är det så viktigt att ha förebilder. Jag intresserar mig särskilt för de som har plöjt upp vägen för yttrandefrihet, som har ha unika röster och som var och en har givit ett personligt avtryck. Sedan är jag intresserad av reporteryrket i sig och kvinnor som Martha Gellhorn, Barbro Alving och Ester Blenda Nordström. Men jag fastnade för Bang, sådär som man kan göra för en del människor. Jag känner en extra lust till henne.

■ Hur förberedde du dig för rollen?

– Jag förberedde mig på en mängd olika sätt. Det var först en fas av mycket research av det hon hade skrivit och gjort i sitt liv. Jag och Frida Röhl, regissören, och Magnus Lindman som har skrivit manus, läste och workshopade tillsammans mycket innan pjäsen kom till. Vi kallade det för ”Banglabbet” eller ”Banglaboratoriet” där vi improviserade och hade kostymworkshop. Hon hade till exempel ont i sina fötter, skrev att hon hade tyngd i benen. Sådana detaljer är värdefulla för gestaltningen. Det finns många bilder på henne att utgå ifrån och vi träffade hennes familj och kunde ställa frågor om henne, vilket var väldigt värdefullt.

■ Vilken var den största utmaningen för dig i den kreativa processen?

– Det var en forskning innan pjäsen kom till, Magnus Lindman skrev manuset utifrån Bangs texter. Det var mer scener av skärningspunkterna mellan olika sidor hos Barbro Alving och tidsaxlar i hennes liv. Bang skriver i kåserier, hon skriver att det går fort i huvudet men att kroppen är långsam, den är som en behållare för hennes tankar. Det var ett strängt partitur, orden var viktiga för henne och det var så mycket ord, det var kämpigt för mig. Orden var som gafflar i kinderna på mig och jag tänkte ”vad jobbigt det måste ha varit att vara Barbro Alving”, det liksom brinner i huvudet på henne. Bangs tidigare fotograf kom på en av föreställningarna och sa ”nu måste du vila, du har spelat Bang”.

Anna Takanen lyfter fram Barbro Alvings språk och karaktär i föreställningen Bang på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Bengt Wanselius.

■ Hur gjorde ni urvalet utifrån allt material och hennes händelserika liv?

– Hon är ju utan jämförelse en av vår tids största reportrar med den bredden hon hade, från kåserier och signaturen Miss Bio (som filmrecensent, reds anm.) till krigsrapportering och bevakning av de Olympiska spelen i Nazityskland. Hon var en ekvilibristisk elitist och därför får man tråckla sig igenom texterna. Hon kunde vara barnslig och kunde skriva med humor. Hon kunde skriva om det mest allvarliga på ett sorts klacksparkssätt.

■ Hur växte din tolkning av Bang fram på scenen?

– Jag har alltid utgått från research som min bas. Det fanns bilder, text, rörlig bild och ljudinspelningar för oss att tillgå. Som skådespelare är jag inte så intresserad av mig själv, utan av att vara någon annan på scen. Man kan inte bli någon annan, man kan gestalta en person eller karaktär. Det är första gången jag gestaltar en verklig människa. Scenen är ju en plats som tål ett språk och nästan kräver ett språk. Scenrummet är ett rum för språket, lämpat för köttighet och formuleringsförmåga. Där är ju så i Bangs texter, det sjunger till och det är en formuleringskonst. Publiken är alert, de vill höra texten sjunga. Jag lyssnar alltid på hennes radioreportage innan jag går på scen för att hitta rytmen. Den äldre publiken har ett förhållande till hennes röst.

■ Du har ju drivit aktivt genusarbete inom teatern och har tidigare sagt i en intervju att det är en sak att ”räkna huvuden” och att en annan är att ”fördjupa sin blick” när det gäller gestaltning av genus och kön. Hur arbetade ni med det i Bang?

– Kroppen har varit viktig i gestaltningen. Barbro Alving säger att hon inte är pojke eller flicka, inte bekväm som det ena eller det andra. Att gestalta henne är att gestalta flera persona. Jag kallar henne för ”Barbro”, ”Bangkvinnan”, ”Banggubben”, ”farbrorn”, de är olika persona i henne. Jag tror att vi har flera kroppar i vår kropp. Det handlar om att göra en läsning av sig själv, sitt sociala mönster, att försöka bredda blicken. Att fördjupa genus innebär att bredda genus, inte att förminska. Det handlar om att göra en resa med den personen. Att gestalta kön är att gestalta människan och det kräver tid. Vi är dubbla, trippla och olika i olika situationer.

– Hon var modig, hon levde med en kvinna, hade flera både kvinnor och män i sitt liv. Hon hade sig själv som insats i sitt skrivande och skapande. När hon inte fick stöd i sitt arbete fortsatte hon i alla fall och jag kan inte läsa in någon bitterhet. Hennes feministiska gärning är en praktik. Hon gick exempelvis till Riksbanken och tog ett lån för att kunna åka till London, via New York. Hon uppmanar ”sluta titta på vad männen gör”, gå på fruntimmerslinjen, gör det du måste och det du ska, lägg energin på din vision. Jag är så full av beundran för henne för det. Det var inget skitsnack, hon var engagerad.

Anna Takanen som Barbro Alving. Foto: Bengt Wanselius.

■ Det finns en idealiserad och romantiserad bild av Barbro Alving som den lyckade stjärnreportern, vad hittade ni när ni grävde djupare?

– Bang uttrycker den där grundsorgen som vi alla har inom oss. Stenarna i den inre rullstensåsen, som river i en människa som inte är still, som gör att man sover dåligt. Man har något att berätta om livssmärtan. Hon var så extremt produktiv för att hålla demonerna i schack. Konstnärer, journalister och andra skapande människor släpper upp sitt omedvetna och blottlägger sig själv i sin konst. Jag tänker att jag framkallar mig själv och blottlägger mig när jag skådespelar. Omedvetna småjävlar kommer fram då. Jag har en scen där jag får ”glädjas med spriten”, jag får riktig härlig sprit hybris. Man förstår hur det måste ha varit. Hur hon förhöll sig till alkoholen, grabbgänget. Men hon ville bli fri från alkoholen, hon pratade och skrev om det.

– Det alla säger om Barbro Alving är att hon ”alltid var där”. Hon hade näsan för det, hon var alltid på plats och hon var i hetluften. Bang var en rörlig person i världen, på tåg och flyg, i sin rörelse i kroppen. Något gick sönder i henne efter vistelsen på Långholmen (där hon avtjänade fängelsestraff för civilförsvarsvägran, reds. anm.), hon blev uthängd i det offentliga rummet och hon som var människan i rörelse var då inlåst och fick inte gå ut. Det gav henne dödsångest, hon tog sömntabletter och dagarna bara gick. När det var svårt för henne blev hon övergiven av många runtom kring henne.

■ Hur tror du att Bang hade verkat idag?

– Jag tänker på hur vi kämpar med saker idag, vi pratar så mycket om framgång. Bang kämpade med skrivkramp och sista minuten-panik, hon drack för mycket och tog bort ångest med mat och sprit. Att vara människa är att brottas, men idag har processen blivit tvättad. Det finns en glidning i att det som inte är enkelt ska bort. Det som kräver långa samtal, många möten. Vi står inte ut med det som är svårt. Vi har mindre utrymme för medmänskligheten. Vi tummar på en djuphumanism i humanistiska kretsar. Hade hon haft jobb på en stor dagstidning idag undrar jag: Hur toleranta hade vi varit med henne?

– Bang bråkar med Vilhelm Moberg på en fest, argumenterar, beskriver, förklarar, formulerar – men inget tyckande. Vi lever i en tid när allt går så fort. Man studsar på fenomen, sociala medier har blivit en plattform för okontrollerbar spridning, vad är sant, vad är inte sant? Det är mycket tyckande. Barbro Alvings talang var att hon hade ett visst motstånd till grupper, hon ställde sig lite utanför, hon hade en egen analys, hon gjorde sin research. Hon tog sig till platser och tog reda på hur det var, sedan sa hon vad hon tyckte. Hon var grundad i sin värdegrund och hon tog strid. Det är min fantasi så klart, men tror att hon inte höll på med skitsnack, möjligen skvaller för att det var kul. Hon tog den stora striden, exempelvis när hon tog straffet på Långholmen. Hon gömde sig inte bakom anonymitet. Hon såg de stora strukturerna – som fredsfrågan, som var så viktig och allvarlig för henne.

■ Vad händer med uppsättningen av Bang framöver?

– Vi fortsätter spela Bang under hösten och vi hoppas Bang får ny liv på er platser under våren.

Den här texten publicerades i Bang 3/2018 med tema Relationsakuten.
Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att prenumerera på Bang!