Allt började när en polisstyrka, beväpnad till tänderna, gjorde en räd mot en hbtq-fest. En räd som spred skräck bland intet ont anande festdeltagare. När människor skuffades för att fly och gömma sig uppstod kaos och förvirring. Vissa kom undan oskadda, andra blev allvarligt skadade och de flesta arresterades. På nolltid föstes 44 av oss in i en lastbil där vi trängdes ihop som sardiner och sveptes iväg till stadens centrala och ökända polisstation. Där fick vi tillbringa en skräckfylld natt av förhör, förnedring och tortyr, för att sedan släppas dagen därpå utan några anklagelser.
Det kanske låter som en scen från en skräckfilm eller ett upprivande kapitel i en roman. Men det är bara ett utdrag ur den verklighet som många hbtq-personer möter när de organiserar sig, arbetar, lever och älskar i de oberäkneliga miljöer som samhället består av. Vi lever i en verklighet där vi har vant oss vid dagliga trakasserier och diskriminering. Vi har lärt oss att vi måste kämpa för överlevnad i en värld där vi saknar mänskliga rättigheter och ständigt utsätts för fysiskt och verbalt våld. Hbtq-personer fortsätter möta förtryck i ett brutalt och intolerant samhälle. Ett samhälle där 72 länder kriminaliserat samkönat sexuellt umgänge och samkönade relationer, varav 32 av dessa länder är i Afrika.
När jag tänker tillbaka på den fasansfulla händelse som inträffade i Zimbabwe i augusti blir det uppenbart att motivet bakom räden handlade om mer än att bara stoppa festen. Syftet var att hota vår existens, krossa både våra ben och vår själ och ingjuta rädsla i oss. Allt för att vi skulle avskräckas från att organisera oss. Tanken med denna statligt iscensatta kränkning var att driva oss längre och djupare in i den garderob som är byggd i förtvivlan, desperation och förtryck.
Slagen men inte krossad
Människor lämnades definitivt skadade, skrämda och traumatiserade. Värdefulla ägodelar försvann, personer outades och förlorade jobb och hem. Vårt säkra rum hade rivts upp. Vi blev slagna, men en sak var säker: vi blev inte krossade. Efter denna händelse blev vi ännu mer motståndskraftiga och kanaliserade vår energi till att stötta varandra. Vi var där för varandra, vi läkte sår, delade med oss av pengar för taxi, mat, kläder, boende – vi tvådde till och med varandra.
Som adrienne maree brown säger är all organisering science fiction, för att vi kämpar för en värld som är fri från förtryck även om det inte är så verkligheten ser ut just nu. Och det stämmer. Med våra ärr, blåmärken, rädslor, tårar, skratt och hopp organiserade vi oss igen. Sådan är gemenskapens skönhet. Genom erfarenheterna av smärta och tragedi, toppar och dalar har vi lärt oss att hålla fortet och stå stadigt för varandras skull som syskon, älskare, mentorer och kamrater.
Solidaritet i syskonskap
Det finns en obeskrivlig styrka i att vara en del av en hbtq-gemenskap med bredd och riklig mångfald. Jag tänker på hur vi tillsammans delar bra och dåliga tider, hur vi tar hand om varandra när vi är sjuka, hur vi öppnar våra hem för varandra när vi står utan, hur vi hjälper till med begravningar för våra älskade kamrater när deras familjer vägrar. Gång på gång har vi hållit varandras händer i sant syskonskap och visat att när vi enas finns det ingenting som fienden utanför kan göra för att skada oss.
Genom handlingar som utgår från solidaritet, respekt, kamratskap, vänskap och kärlek skapar vi en oerhört stark trupp och ett hot mot systematiskt förtryck. Även när det verkar som att allt går emot oss står vi starkt och stadigt, bygger styrka och band mellan oss med alla medel.
Som med det mesta i livet är inte allt guld och gröna skogar. Vi håller inte alltid med varandra, vi tjafsar och får utbrott som småbarn – kastar läppstift, klackskor och gud vet vad. Men innan vi vet ordet av är vi åter i varandras armar. Vi släpper det, vi lämnar det bakom oss, och vi växer genom ärliga och utmanade samtal. Vi skapar en miljö där en kan lära bort, lära nytt och lära om och lägger samtidigt fokus på att befria kollektivet utan att lämna någon utanför.
Lärdomar från Stonewall
Vi har utstått århundraden av förtryck från kyrka, stat, media och sjukvård. Precis som för människorna på Stonewall Inn medför varje dag utmaningar och ovisshet, grundat i vår erfarenhet av dagliga trakasserier, diskriminering, polisräder, våld och familjer som tar avstånd från oss. Stonewallupproret, som anses ha varit en katalysator för hbtq-rörelsen, handlade om motstånd, kärlek och sammanhållning. Det var en kamp där våra syskon skrev historia genom att slå tillbaka och försöka krossa allt förtryck.
Arvet från Stonewall lär oss inte bara om hur vi kan påverka omvärlden, utan också om hur vi måste se inåt för att bekämpa alla former av förtryck och diskriminering inom rörelsen. Förtryck som transhat, sexism, funkofobi och rasism. Det lär oss att vi kan gå från uppdelning till samarbete och att vi i slutändan är mycket starkare tillsammans än ensamma.
Nu mer än någonsin är det uppenbart att solidaritet är viktigt, för vi lever i en tid där vi ser hur statliga och privata aktörer sår frön av hat och splittring mellan oss. Som under anti-transprotesterna bland andra hbtq-grupper i England 2018, där man försökte elda på transhat och exkludera transpersoner ur rörelsen.
”Bringing the pride back in Pride”
50 år senare påminns vi om att Stonewallupproret inte bara var en milstolpe i kampen för de rättigheter vi åtnjuter idag – rättigheter som nu hotas världen över, från vänster, höger och mitten. Upproret lär också oss nutida aktivister att vi kan stå eniga i vår mångfald och att det finns styrka i kollektivet. För ingen har, ingen kan och ingen kommer förändra världen ensam. Som Audre Lorde säger kan det inte finnas någon frigörelse utan gemenskap.
Jag hoppas att vi kämpar vidare tillsammans och minns de syskon som fortfarande lever i utkanten av vår rörelse och av samhället. Att vi minns de syskon för vilka Pride fortfarande är en önskedröm. Och de syskon för vilka Pride är mer en motståndshandling än ett firande. Ta tillfället i akt under denna Pride att reflektera, att sträcka ut en hand till de hbtq-syskon som lever vid samhällets marginaler och ägna en tanke åt dem som har det sämre än dig.
Låt oss omfamna den stora mångfalden i vår rörelse och främja de positiva effekterna av kärlek och uppbackning. Och visa vad det betyder att vara en del i ett syskonskap byggt på hjälpsamhet och solidaritet.
Till våra allierade, familjer och vänner: Tack. Till dem som inte vill veta av oss, inte vill se oss eller som låtsas som att de inte ser oss: Vi ser er, vi är här, vi är överallt, varje dag, vi existerar! Till våra syskon: Vi står bakom er, vi delar er smärta och firar er kamp. Vi hör er, vi tror på era berättelser och vi tror på er. Länge leve Stonewalls anda av gemenskap, enighet, mångfald och solidaritet. Länge leve Pride!
Aluta Continua!
Den här texten publicerades i Bang 3/2019 med tema HBTQ-rörelsen. Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att swisha till och/eller prenumerera på Bang!