Det svenska pensionssystemet från 1999 blir allt mer kritiserat. De nya avgiftsbestämda pensionerna räcker inte för att ge en rimlig levnadsstandard för en befolkning som lever allt längre. I det läget har tjänstepensionerna (även kallade avtalspensioner) blivit allt viktigare för att inte säga oumbärliga för systemets legitimitet och stabilitet. I sin artikel vänder Klas Åmark blicken mot denna viktiga aspekt av pensionssystemet, som trots sin centrala roll blivit styvmoderligt behandlad i tidigare forskning. Genom en bred historisk undersökning av de olika tjänstepensionsavtalen 1947–2017 kan han visa på avtalens relation till det offentliga systemet och de förändringar som präglat perioden. Tjänstepensionerna är numera garanten för en tryggad ålderdom för de cirka 93 procent av alla anställda som omfattas av avtalen. Samtidigt vidgar de klyftorna i samhället eftersom de proportionellt gynnar höginkomsttagare mer och de som skulle behövt tjänstepension bäst – lågavlönade i osäkra och tillfälliga anställningar – helt saknar avtal.
Publiceringshistorik: Originalpublicering.
(Publicerad 8 november 2019)
Förslag på källangivelse: Åmark, Klas (2019) ”De svenska tjänstepensionsavtalen 1947–2017”, i Arkiv. Tidskrift för samhällsanalys, nr 11, s. 7–40. DOI: https://doi.org/10.13068/2000-6217.11.1