Artistshare (artistshare.com)
Mike Rodriguez, Nadje Noordhuis, Gregg Gisbert, Tony Kadleck tp, flh, Keith O’Quinn, Ryan Keberle, Marshall Gilkes tb, George Flynn b-tb, Steve Wilson as, ss, cl, fl, alto-fl, Dave Pietro as, cl, fl, alto-fl, picc-fl, Rich Perry ts, Donny McCaslin ts, fl, Scott Robinson brs, muson, b-cl, ctrb-cl, Gary Versace acc, Ben Monder g, Frank Kimbrough p, Jay Anderson b, Jonathan Blake dm, perc, Maria Schneider comp, arr, cond. Insp. New York, sept-nov 2019.
Det börjar med ett par djupa mollackord på pianot och en nedåtgående figur från Jay Andersons bas med stråke, efteråt lägger sig gitarristen Ben Monder ovanpå i en klagande ”horror”-stil. De första takterna i det första numret, A World Lost, på Maria Schneiders nya dubbel-cd döljer inte grundstämningen på Data Lords första del: Dystopisk.
Men – när vi kommer längre fram i förloppet kan Schneider inte dölja att hon innerst inne är en melodiskt begåvad komponist och orkestrator. Bakom titlarnas tydliga verbalisering av förtvivlan över tech-industrins hämningslösa raserande av vårt individuella och gemensamma medvetande, och bakom det förvridna gallerverk av djupa sår och krossat hopp, som orkestreringarna utgör, anar vi, trots allt, att det finns teman, motiv och harmoniförlopp, som solisterna kan formulera tydliga nya påståenden utifrån, och att det enda hopp som inte är krossat finns i Jazzen, fortfarande stavat med stort J.
Men i många avseenden är det långt mellan den moderna jazzens mainstream och Schneiders programmusikaliska uppgörelse med tech-giganterna. Både privat och som representant för flera konstnärssammanslutningar kämpar Schneider mot dessa giganter och försöker få dem att inse, att de med sina monopolliknande positioner berövar musikers och komponisters rättigheter och möjligheter att få betalt. Schneider menar att de dessutom berövar barn deras möjligheter att själva upptäcka världen, och oss andra möjligheten att värdesätta natur och diversitet samt motverkar vår möjlighet att skilja mellan sant och falskt. Det är denna kamp Schneider gör musik av på Data Lords första cd och hon gör det med starka och expressionistiska påståenden i arrangemang, våldsamma tutti-passager, maximal användning av mörka instrumentalstämmor, förvridna gycklaraktiga påhitt – från Kurt Weill till mellanamerikansk blåsmusik – och en massivt rullande, närmast hotande pulskänsla i det rytmiska.
Det är fascinerande att följa den schneiderska vreden utskjuten med den samlade orkesterns nästan omänskliga energi och höra solisterna bemäktiga sig denna scen, som redan förefaller överfylld av utsagor: Donny McCaslin, Rich Perry, Ben Monder och, inte minst, barytonen Scott Robinson.
Så långt bannbullan mot dataherrefolket. Schneider kallar albumets två delar för The Digital World respektive Our Natural World och den andra delen placerar henne åter där hon har stått som starkast i sina tidigare verk och där hon har skrivit sin hittills mest intagande musik: i hängivelse till naturen och i pakt med sina egna barn- och ungdomsminnen eller sin andlighet. Ett exempel på det sistnämnda återfinns dock också på den första cd:n, för Schneider har placerat minnena om sin fars karriär som radioamatör där – ett tidigt men kontrollerbart internet, kallar hon den världen – och demonstrerar en förbluffande förmåga att sätta musik till morsealfabetet, något som utvecklar sig till ett av historiens mest krävande stycke storbandsmusik för trumpetgruppen.
På cd 2 är Schneider inte i radio – men i ögonkontakt med fåglarna – i en virtuos och graciös beskrivning av en sialias kamp mot tre närgående svalor, levandegjord av Steve Wilsons altsax och Gary Versaces accordeon. Versace är också i centrum i den djupt andliga beskrivningen av Sanzen-In-templet i Kyoto. Mer andlighet och, speciellt, djupsinniga metaforer, finner hon i poeten Ted Koosers verk. En Kooser-dikt om något så enkelt som en kall vintervind kastar Dave Pietro ut i ett fint lyriskt solo – varmare än vinden, enligt min mening. Kooser avslutar också Data Lords med en dikt om den uppgående solens härlighet, som Schneider återberättar med utsträckt användning av sin orkesters mästerliga basunsektion och – mitt i ett obefläckat patos på höjd med Carl Nielsens konsertuvertyr Helios – ett kontrasterande energiskt expressionistiskt solo av Donny McCaslin. Stycket är i övrigt ett ”lån” från hennes Grammybelönade Winter Morning Walks, där orkestern var en sinfonietta och McCaslin var sopranen Dawn Upshaw.
Det bästa till sist: Look Up – ett melodiskt skelett, som på samma gång är både modernistiskt och tillbakablickande – som Aaron Copland kunde ha skrivet det – en dynamik som utvecklar sig mjukt och obesvärat fram mot forte, en orkestrering och kontrapunkt, som är helt överskådlig i sin rikedom, och på toppen den behändige och makalöst uttrycksfulle basunisten, Marshall Gilkes, stöttad av pianisten Frank Kimbroughs precisa accentueringar. Storbandmusik utan krumbukter, mästerligt tänkt, mästerligt utförd.
Och förstår man inte vad det är man hör, är Schneider som vid tidigare utgivningar själv behjälplig med sina motiv till varje titel. Det är fem år sedan hon sist lät höra ifrån sig på cd-fronten. Data Lords har varit värd att vänta på.
Peter H. Larsen