Först flög hon till Barcelona. Inte av någon särskild anledning, en vän föreslog att de skulle resa dit och hon åkte med. Det var den första platsen hon besökte efter att hon fått de dokument hon behövde för att kunna resa. Sedan åkte hon till Tromsö över nyår. På sommaren flög hon till Bologna och Venedig, och därifrån till Mykonos. I två års tid sköt hon upp att träffa sin mamma, hon kunde inte hitta kraften inom sig att göra det. Fyra år efter att hon fått uppehållstillstånd bestämde hon sig till slut, och lyckades hitta ett land dit hon själv kunde resa utan att ansöka om visum och dit hennes mamma kunde ta sig utan att få problem med sina dokument. Hon flög till Tbilisi och träffade sin mamma där. Det var stort. De tillbringade tillräckligt mycket tid ihop för att återförenas, och för att berätta om sina tankar och rädslor för varandra. Det var tungt, och det var en sådan lättnad.
Innan covid flög hon till Budapest och upplevde en stark koppling till staden. Och många gånger tog hon färjan till Fredrikshamn. En av hennes närmsta vänner bor i Danmark. På en av turerna med färjan upptäckte hon att hennes resedokument bara var giltigt i tre dagar till. Det gick ut i samband med att hennes första tre år av uppehållstillstånd tog slut (var tredje år behöver hon söka på nytt hos Migrationsverket, om och om igen). Hon kände sig som en kriminell och gick och pratade med personalen på biljettkontoret. De sa att det var okej, hon kunde resa.
Hennes svensklektioner gick inget bra. Hon slutade skriva för Glänta. Hon slutade gå till skolan. Hon hade inget jobb. Hon förlorade sina vänner och kontakter. Hon kände sig tom, slut, vilsen, borta.
Covid kom och hon kunde inte flyga någonstans. Hon befann sig på en mörk plats. Hon sa hela tiden att ”jag befinner mig i ett svart hål”, och vad som än möjligen skulle kunna ha hjälpt henne slukades av det. I tankarna var det covid som räddade henne: ”om inget händer i mitt liv är det på grund av covid. Om jag inte har något jobb, om jag inte kan plugga, om jag inte har någon att ringa och ingen ringer mig så är alltihop på grund av covid. Det händer ingenting, inte för någon, därför har jag inget att skriva om.”
Hon visste att hon ljög för sig själv, men lögnen gjorde det möjligt att stanna kvar i hålet, att överväga att slukas av det eller ägna sig åt att undersöka de ljusa cirklar som omgärdade det, i stället för att försöka rädda sig själv.
Eftersom rymden intresserar henne så vet hon att inget som försvinner in i ett svart hål någonsin kan återvända. Men hon vet också att hon använder sig av det svarta hålet som metafor eftersom hon är ledsen och tar till överdimensionerade ord. Och om hennes svarta hål inte är verkligt, innebär det att hon fortfarande har en chans att bli räddad.
[2022-03-31]
Inlägget Vad hände med henne? dök först upp på Glänta.