Kids 20 år! — Kulturtidskrifter.seKulturtidskrifter.se

Telly i Kids (2015)

Larry Clarks och Harmony Korines tragiska slice of life-skejtdrama fyller 20. Viktor Johansson minns sitt första möte med kidsen.

Illustration: Eric Severin

Jag måste ha varit 14 år, min bästa kompis presenterade sin nya VHS-kassett som en skatefilm. Det stod Kids på omslaget, som i Ninja Kids ju, vår favoritfilm där de också åkte skateboard. Slogs de inte med brädorna där också? Ninja Kids var en total ripoff på Karate Kid och Ensam hemma, alltså det bästa av två världar.

Att vara 14 år, och gå från Ninja Kids till Kids. Det är ett hårt uppvaknande. Telly som tar oskulder, och om man tar det ifrån honom, så har han inte mycket att leva för. No future, innan jag visste att det fanns. Barnen röker braj och ser coola ut, självklart tittar de på skatefilm, Mark Gonzales som ramlar i Video days. Det ironiska musikmontaget när flocken av skejtare slåss med sina brädor, den bipoläre Daniel Johnson låter som ett barn när han sjunger om tecknade figuren Casper, the friendly ghost. Och den drogade våldtäkten i slutet, som i ett töcken. Yrvaken.

Kids då nittonåriga manusförfattare, Harmony Korine, skulle komma att följa mig ända till min egen långfilmsdebut. Medan regissören Larry Clark skulle falna, efter en svacka försökte han få liv i det gamla Korine-manuset till Ken Park, men allt var så sökt och hemskt.

Jag tror ändå bilden som påverkat mig mest från Kids, är den benlöse tiggaren som hankar sig fram genom tunnelbanevagnen på en skateboard, och sjunger: I have no legs, I have no legs.

Jag trodde att dokumentärfilm mest var fagra naturfilmer, men detta gjorde både ont och gav mig en kick, och det var helt klart på riktigt. Han hade inga ben men åkte skateboard. Senare skulle Korine visa mig döva som skriker på varandra i en bowlinghall och utvecklinggstörda hårdrockare i Gummo, samt en svart albinorappare och en trummis/trollkarl utan armar i Julien Donkey-boy. Fullt förståeligt ser en del detta som freak show. Men efter att ha jobbat som personlig assistent i tio år vet jag hur farligt det är att gömma undan dessa människor, eller att för den delen låta skådisar spela utvecklingsstörda änglar i oscarsroller. Det är bara en annan form av blackface. Tack då för Gummo, och Hur många lingon finns det i skogen.

Ruby i Kids (2015)

Min barndomskompis fick ofta tag på skatefilmer. Vi hade en backe och åkte skateboard mer som man åker pulka. Jag minns inte ett enda lyckat trick från filmerna, däremot minns jag hur de bröt både ben och skrev, hur de pruttade varandra i ansiktet, gjorde fällor och väckte varandra på sjuka sätt. Detta kan ha varit filmerna som sedan blev Jackass. En annan regissör som kom ur skatevärlden var ju Spike Jonze. Precis som Harmony Korine gör han fysiska filmer där människor kastas omkring likt kasperdockor. Fribrottning med vildar.

Jonze tog ett steg som revolutionerade skatefilmerna, han var fotografen som kunde skejta, och åkte med de andra skejtarna. En helt makalös närhet, som inte bara får jämföras med tekniska framsteg, som att sätta kameror på tåg och örnar, nej, grejen var att Jonze blev en i gänget. En i flocken längs Los Angeles dräneringskanaler.

Den nya flugan, när vi pratar flugan på väggen, är naturfilmer där man lyckats nästla sig in i pingvinflockar genom att filma med robotpingviner. Video days och Kids gjorde detta på nittiotalet.

Man kan se det som en fortsättning på Taxi driver, där Paul Schrader levde detta manus, sömnlös på nätterna med stans slödder. Men sedan var det Robert De Niro som blev omslagspojke för The Mehtod, eftersom han körde nattaxi för att gå in i rollen. Nej, visst var han modigare än så, en resa från skådespelarnas trygga loger och ner i gatans helvete. Men det Schrader gjorde sågs aldrig som mod eller bravur. Att bo med sprit i sin bil, skriva ner mörka tankar om att spola bort slöddret, spola bort sig själv, det var ingen Metod, utan mer av ett Misstag.

Senare ska Harmony Korine formulera sitt manifest, sin metod till galenskap. 19 punkter om skämt utan poäng, att spela scenerna som en fotbollsmatch, dokumentera ett labbexperiment som exploderar. Han kallar detta för ”mistakism”. Det gyllene misstaget.

I en svacka på 10 år är Fight harm det enda som Korine åstadkommer, en film som aldrig blir klar. Den går ut på att Korine muckar gräl med random folk, reglerna är att han själv inte får dela ut första slaget. Klassisk slapstik i linje med Buster Keaton kallar han det. Det hela slutar med att någon placerar Korines ben över trottoaren och hoppar sönder det. Inget material från Fight harm går att se. Men Jackass går varmt på MTV.

Casper i Kids (2015)

Hur långt kan man ta misstaget på film?

Gummo kallades för freak show. Men där sitter Korine själv, full i en soffa och försöker förföra sin gamla klasskamrat från Nashville, den svarta judiska dvärgen.

Under produktionen av Gummo fick teamet bacillskräck av alla kackerlackor och smutstvätt i ett av de autentiska hem som användes till filmen. Tekniker och inspelningsledare ville bära skyddsdräkter om inspelningen skulle fortsätta. En total skymf mot den underklass som faktiskt bodde där. Så Korine och fotografen Jean-Yves Escoffier sparkade ut teamet och fick helt makalösa bilder på egen hand. Mitt i smutsen. En pojke kliver upp på soffan för att rätta till en tavla som hänger snett, men han råkar vingla till och tusen småkryp blottas under tavlan.

Småkrypen under den vackra tavlan. En programförklaring från vår tids ikonoklast. En bildstörtare, som även har sin like här på hemmaplan. Ruben Östlund är en regissör som mycket utstuderat spelar med våra schablonbilder.

Nej, vi får inte glömma Sveriges extremsportare som blev filmregissör. Östlund började inte sin karriär med att göra skateboardfilmer, däremot snowboard– och slalomfilmer. Även om Östlund åker själv har hans approach inte varit det närgångna fiskögat, istället fångar han åkets flow genom obrutna tagningar, kameran är långt borta. Han har stått emot MTV-generationen klipphysteri, men är inspirerad av Youtube istället, vilket inte är samma sak. De Youtube-klipp som får oss att häpna är just bravader som fångats i en tagning. Battle at Kruger till exempel, en otrolig dragkamp om en buffelkalv, där turisterna som filmar kippar efter andan när bufflarna kommer tillbaks för att dra ungen ur krokodilernas gap.

I dessa tidiga vintersportfilmer verkar helbilden handla om att visa den lilla människan till synes falla nerför det vita mäktiga berget, naturkraften, force majeure. I senare filmer använder han helbilden för att få syn på gruppdynamiken. I Turist kombineras de två.

Nittiotalets skejtfilmer urartade sedan till rena stuntfilmer, Spike Jonze var med och skapade monstret Jackass. Det vill säga Home Alone för tonårskillar. Några år senare filmatiserar han Maurice Sendaks barnboksklassiker Till vildingarnas land, och påminner inte vildingarnas wild rumpus om Jackass-killarnas kontaktsökande extremsporter. I eufori förstör de allt omkring sig, flisor flyger. Som när just Mark Gonzales från Video days (från teven i Kids) brottar ner en stol i Gummo. I wrestling flyger ju fällstolarna till höger och vänster.

Julien Donkey-boy iklär sig behå och mantel när han ska brottas mot sin lillebror, som filmen igenom hårdtränar för riktiga, viktiga matcher. Julien tänker wrestling. Lillebror satsar på karriär.

De här scenerna, med blod och svett och benbrott för ingenting, sätter fingret på en generation. Min generation.

Kanske är vi de första som växte upp i en tid där skateboard och hemmagjorda stuntfilmer kan vara ens liv, leva drömmen, tills den dag man inser att man inte kan leva drömmen längre.

I min egen skejtbok försöker jag sätta ett namn på denna generation. Wrestlarna. Det handlar om att svettas och blöda, vi jobbade sönder våra kroppar, precis som våra förfäder, men inte för någon speciell sak. Istället för lumpen ägnar vi oss åt extremsport. Jobbintervjuer är auditions. Vi dricker mjölk för att inte skelettet ska ge vika för halsbrytande skateboardtrick. Vi hetsar hemlösa mot varandra i bumfights för ett roligt klipp. Vi är mänskliga sköldar och kanonkulor, allt för ett skådespel, vi är wrestlare.

När ungdomsgänget i Gitarrmongot bildar en mänsklig pyramid för att kunna trä en cykel över en lyktstolpe, då blir jag helt till mig. Så meningslöst. Så mycket ansträngning och svett, för att skapa en bild vi aldrig sett förut. Det är wrestling. Ägaren till cykeln tillhör föräldragenerationen, och försöker på något sätt lirka loss cykeln. Fattar nada.

Vi bara tumlar runt. Odågan i Gummo heter Tummler.

Någon skrev att Korine i och med den collageartade estetik han använde sig av i Gummo, gula polaroider och tuschade idolbilder på Burt Reynolds, uppfann Tumblr. Sajten där man ritar kattögon på Tupac och kastar runt alla upphittade skräpbilder i en torktumlare.

Ikonoklaster.

Som pojken i Gitarrmongot, när han går runt på taket och vrider alla tv-antenner ur led, förstör sändningen av Allsång på Skansen. Vrider blicken mot brus, störning och utvecklingsstörning.

Kom ihåg att en funktionshindrad man med gul keps retuscherades bort från allsångshäftet, byttes ut mot en blondin. Glidningen mot perfektion är farlig. Med fosterdiagnostik kan naturens misstag väljas bort.

I filmen Paria inser Adryan att han kan vara den sista av sin sort, med förtvinade muskler håller han sitt fort i Rågsved, kriget heter genetisk rensning.

Du SKÖNA nya värld.

Jennie i Kids (2015)

Kids fick mig att börja se. Och till de som ändå inte ville se, så sjunger skejtaren: I have no legs. I have no legs.

20 år. Tiden går.

Sen växte jag upp och försökte göra filmer som Korine, om longboardåkare och vildingar. Men det går inte att leva drömmen så jag får knega med annat. Jag spelade Tony Hawks skateboardspel förra sommaren tills jag fick en skelettknöl på fingret.

I Ninja Kids 3 spelar den avdankade wrestlaren Hulk Hogan huvudrollen. I fjolårets Teenage Mutant Ninja Turtles gjorde Johnny Knoxville från Jackass rösten till Leonardo. Sköldpaddorna åker fortfarande skateboard.

I Jackass presents Bad Grandpa används likadana pensionärsproteser som i Korines Trash humpers. 40-åringar som en gång var unga skejtare klär ut sig till gamlingar och utför stunts, juckar mot soptunnor och dricker diskmedel. En generation som inte klär i att bli gammal, som måste bearbeta detta på ett barnsligt sätt.

Men gott så. Jag hoppas inte Harmony Korine gör sin egen Turist. Jag är glad om jag slipper igenkännande satirer över medelklassen och kärnfamiljen från min enfant terrible 4-ever.