Patrik,
ett av de starkaste barndomsminnena jag har är från Stor & Liten-butiken i Farsta centrum i södra Stockholm. Jag måste ha varit sex, sju år och stod och fingrade på sådana där glaskulor barn brukade leka med i sandlådan på den tiden. Plötsligt hör jag ett par diskutera vilken Barbie-docka de ska köpa i present till en familjemedlem. Mannen pekar på en av Barbie-modellerna, men kvinnan svarar ”Nej, hon vill nog inte ha en sån där ful negerbarbie”.
Jag hade redan förstått att jag tillhörde gruppen som benämndes med n-ordet, men det här var första gången jag förstod att det innebar något oattraktivt och ovärdigt. Du och jag är sådana som lite slappt lämpas ihop som invandrare, en homogen grupp, men jag misstänker att våra erfarenheter skiljer sig åt markant. När var första gången du förstod att du var annorlunda från en ”vanlig” svensk och att det inte nödvändigtvis var något positivt?
//A
Hej Amat!
Jag var sex år och min förskoleklass skulle fotograferas. Vi kallades fram, en efter en. Fotografen ville skämta till det, säga något om varje barn för att lätta upp stämningen. Till mig sa han: Pepparkaksgubben! Den här liknelsen har förföljt mig. På mellanstadiet fick jag till exempel vara en av tre pepparkaksgubbar i vårt luciatåg. De andra två var Sylle från Ungern och Ghattas från Libanon.
I början av 1990-talet fanns det inte så många icke-pursvenska barn i Sölvesborg. Det var jag, några rumäner och några ungrare. Och kanske en handfull afrosvenska barn. De kallades för n-ordet plus sitt namn. N-Pierre, N-Jenny och så vidare. Jag antar att vi buntades ihop, alla vi som inte var vita. Vi var assimilerade, varenda en av oss. Behandlades som svenskar så länge vi följde strömmen. När vi bråkade var vi svartskallar. Det var så jag lärde mig att fungera.
På högstadiet förstod jag att min chans att inte sticka ut var att inte under några omständigheter vara som invandrarna. De som nu hade börjat komma från forna Jugoslavien och Mellanöstern. Jag blev deras motsats, gjorde mig lustig över deras sätt att vara. Först nu kan jag erkänna det för mig själv: Jag var rasist. De också. Vi spelades ut mot varandra. Juggar mot östasiater. Nästan som ett gladiatorspel. En gång var det en kille som tröttnade på oss: ”Kan ni inte åka hem allihopa?”
Jag var alltid en svartskalle. Men jag blev inte östasiat förrän flyktingarna kom. Och det var som att majoritetssvenskarna hakade på, som om dammluckorna öppnades. Nu blev jag en karikatyr. Det var fritt fram att fråga om jag kunde karate. Eller fastslå att min fallenhet för pingis och matte hade att göra med mitt DNA. Så jag slutade att träna pingis, trots att jag närmade mig Sverigeeliten. Jag gick från MVG till IG i matte. Och ja, vardagsrasismen fortsatte jag med. Den var ett utmärkt redskap för att flytta fokus från min hudfärg till någon annans.
Hur gjorde du? Och hur påverkade ditt utseende din relation till tjejer som du var intresserad av och synen på dig som (hetero)man?
Allt gott, Patrik
Hej,
Intressant med rivaliteten mellan er icke-pursvenskar, jag undrar om det var ett symptom på att ni var så få? För mig var det nämligen precis tvärtom. Fördelningen mellan ”svenskar” och ”svenskar med invandrarbakgrund” var nog hälften/hälften på mellan- och högstadiet och alla vi som tillhörde den senare gruppen buntades ihop till en brunsvart massa. Vi blev på olika sätt varse om att vi inte var lika bra, men eftersom vi var så många kunde vi utan problem skapa våra egna grupper där våra egna spelregler gällde. Vi var alla blattar, oavsett om vi var från Libanon, Slovenien, Uganda eller Chile.
Att jag tidigt kom i kontakt med, och fick en positiv bild av så många olika kulturer, har varit avgörande för mig. Dels för att jag lärde mig att på något sätt omfamna utanförskapet, min svarthet och att jag var annorlunda. Jag blev stolt över mitt hår och min hudfärg.
I yngre dagar var det mer komplicerat. Redan på dagis minns jag att jag tyckte det var konstigt att min bästa kompis, som var vit, jämt fick komplimanger av dagisfröknarna när han hade klippt sig medan de uteblev när jag hade gjort detsamma. Jag minns hur underligt jag tyckte det var att det var självklart att han skulle spela prinsen och jag monstret när vi satte ihop någon tafatt pjäs att visa upp för föräldrarna.
I den åldern associerade jag min hudfärg med att vara en sidekick, med att inte vara åtråvärd eller god nog. När hiphop blev mainstream på mitten av nittiotalet, medan jag gick på mellanstadiet och det plötsligt svämmade över av svarta förebilder blev det naturligtvis en chock. En positiv sådan, men ändå en chock. Plötsligt började jag, mer eller mindre automatiskt, associeras med denna nya ”coola” våg och jag tilldelades attribut oavsett om jag förtjänade dem eller ej. Det här förstärktes för varje år.
Det var på högstadiet och gymnasiet jag för första gången insåg att jag kunde vara intressant för tjejer enbart på grund av att jag var svart. Jag var annorlunda, spännande, kanske till och med farlig, eller någon de kunde använda för att göra en förälder upprörd. I den åldern välkomnade jag intresset oavsett anledning, men visst följdes det av den beska eftersmaken att ibland känna sig som en sak. Att känna att jag var min hudfärg först och främst och att det var den tjejen var intresserad av framför något i min personlighet.
Men det behövde inte enbart handla om det fysiska. Intresset för hudfärgen kunde lika gärna komma ifrån tjejens vilja att verka framåtskridande. För vad signalerar bättre ”antirasist och fri från fördomar” än att dejta en svart kille? Det är anledningen till att jag, med ett undantag, har sökt mig till kvinnor som på något sätt också rasifieras om jag ska inleda ett förhållande. Min erfarenhet är att problemet blir betydligt mindre då.
Som du märker tror jag att populärkulturen har spelat en avgörande roll i att förvandla svart från något ointressant till något åtråvärt. Men här gissar jag att du inte har samma upplevelse? ”Vi” har ändå haft Will Smith, Denzel Washington och Eddie Murphy – men när kunde en senast se en asiatisk man spela en åtråvärd huvudroll i en film? Och även de ytterst få gånger de gjorde det, Jackie Chan och Jet Li till exempel, var de nästan alltid avsexualiserade. De kanske spöade skurkarna, men de fick aldrig tjejen.
//A
Jag undrade alltid varför tjejer inte attraherades av mig. Det går så klart inte att friställa min ras från andra faktorer som personlighet och attribut. Samtidigt har populärkulturen, precis som du skriver, inte gjort sitt för att promota asiatiska män. Den asiatiske killen får aldrig tjejen. Om inte hon också är asiat, vill säga. När hamnade en östasiatisk man senast på en lista över Sveriges, eller ens världens, snyggaste?
Jag känner skam. Det ligger ju också en bitterhet i det här. Att vara en dude som klagar på att inga tjejer vill ha honom. Som vore det en mänsklig rättighet för heterokillar att få träffa tjejer. Eller en rättighet för rasifierade killar att träffa vita tjejer.
De här tankarna är höjden av småsinthet. Dels att det skulle handla om min hudfärg. Dels för att jag aldrig sa hora (men tänkte det på tok för ofta) och dels för att jag åkte jojo ner i vänzonen. Och det stämmer inte helt. Jag har haft flickvänner, men det finns en röd tråd. Alla har varit vänster och alla har kommit från vit medelklass. Rasifierade som hör hemma i den kulturella medelklassen har, för övrigt, en tendens att inte älska varandra. Precis som Valerie Kyeyune Backström har skrivit: ”Utan en vit partner släpps vi inte in i finrummen”. Upplever du samma sak?
Det har dock skett en förändring. De tjejer som har anammat den nya vågen av K-pop. Flera unga, svenska tjejer älskar Korea. De suktar efter landets popstjärnor och skådespelare. Eftersom jag är det närmaste de kommer, så är det många som har hört av sig och vill träffas.
Då mår jag illa. Jag är inte min ras, inte en fetisch, ingen trofé. Jag är en människa. I heterorelationer brukar det vara kvinnorna som ses som troféerna, men här är det nästan tvärtom. Vita tjejer som älskar k-pop tenderar att behandla östasiatiska killar som husdjur, handväskor, bling. Hur som helst är detta bara en smal subkultur, i alla fall i Sverige.
Nej, jag ska säga hur asiatiska män framställs och hur bilden reproduceras då majoritetssvenskarna har en tendens att köpa karikatyren rakt av. Vi är kortväxta, vi har nördbrillor (dock ej hipsterbågar), vi är feminina och så har vi väldigt, väldigt små kukar. Detta är tydligen helt okej att prata och skämta om. Jag hör till och med sådana ordväxlingar när jag är i rummet.
Jag tror att vi närmar oss toypudelns kärna: kuken.
Allt gott,
Patrik
Även här är jag övertygad om att skillnaderna är enorma. Om föreställningen om asiatiska män är att ni är kortväxta, feminina och har små kukar, har bilden av svarta män sedan länge varit att vi är hypersexuella och animaliska i vår sexuella natur.
Trots att några av de allra tydligaste exemplen skapades under kolonialismen och det amerikanska slaveriet, lever spår av dem kvar än idag. Det är därför bilden som reproduceras är den svarta basketspelaren med åtta barn med åtta olika kvinnor – de spelare som har mer traditionella familjerelationer är inte lika intressanta.
Det är därför vita porrskådisar anses sänka sitt värde om de är med i så kallad ”interracial porn”. Och det är därför Mel Gibson hoppades att hans fru skulle bli våldtagen av ”a pack of ni**ers” i sin ökända psykiska kollaps som spreds på YouTube och resten av nätet kort därefter. I sin grövsta version är föreställningen att en som svart man har en okontrollerbar och närmast farlig sexualitet. I sin mildaste att en har en fallenhet för otrohet och en aldrig sinande strävan efter nya sexuella erövringar.
Det är svårt att säga hur det här har påverkat mig. För samtidigt som den stereotypa bilden av den svarta manliga sexualiteten bygger på att en närmast liknas vid ett djur, innebär den också föreställningar att svarta män är ”bättre” på sex och har större kukar än alla andra.
Jag intervjuade journalisten Lena Sundström vid ett tillfälle och hon beskrev det här fenomenet som ”positiva fördomar”. Det är ett tvetydigt begrepp eftersom jag tror att fördomar i grunden är skadliga, men jag förstår vad hon menar. Det är trots allt mindre illa om någon förutsätter att en person är bra på matte än att de utgår ifrån att personen är dålig. Och det finns så klart värre saker än att någon tror att man är ”bra” på att knulla och har stor kuk.
Det innebär också att ”fallet” för en svart man som inte lever upp till de här föreställningarna i det här avseendet blir längre. Vita män har friheten att anamma alla roller – de kan vara smala indiesnubbar eller väna emokillar, men de kan också vara muskliga actionhjältar eller åtråvärda sexsymboler. Men svarta män med små kukar och låg libido? Som inte är initiativtagare sexuellt och inte har den mytomspunna fysiken? De har ingen plats och inget värde i den här världen.
Nu råkar jag vara ett huvud längre än genomsnittet i Sverige, så det går att projicera massor av fördomar om min sexualitet på mig, vilket gör att jag dragit till mig kvinnor med sådana fördomar. Och jag ska inte sticka under stol med att jag drog nytta av det när jag var yngre. ”Jag gillar bara svarta killar” är så klart ett problematiskt uttryck eftersom det fullkomligt stinker av exotifiering och fetishering. Jag vet det nu och jag visste det då. Men efter att så många gånger ha hört kvinnor nonchalant säga ”jag skulle aldrig dejta en svart kille”, känns det som ett mindre sårande problem. ”Hellre exotifierad än osynlig”, är en känsla jag nog haft länge även om jag inte formulerat den så förrän nu.
Jag tror dock att det verkligt farliga uppstår om en själv börjar köpa stereotypen. Man kanske ligger med någon trots att man inte har lust, för att det förväntas av en som (svart) man att alltid vilja och dessutom göra det bra. Utanför sovrummet kanske man svarar med fysisk aggression på utmaningar, oavsett om de kommer från fulla klubbesökare eller misstänksamma poliser, för att man har internaliserat stereotypen om att det är så man bör agera.
Och plötsligt utgår man ifrån att man måste bete sig på ett sätt för att man har en viss hudfärg och man berövas chansen att få upptäcka och forma en egen identitet, till skillnad från de som tillhör normen och kan utvecklas som individer (mer) fria från fördomar.
//A
Fördelar kanske är att ta i, men jag har sluppit en del rasism som andra rasifierade tvingas möta. Det sägs ju att östasiater är flitiga, fredliga, ordentliga och icke-aggressiva. Särskilt åren före jag blev journalist och författare. Jag jobbade inom restaurangbranschen och ansågs ha en fallenhet för att sätta smakerna och hålla rent omkring mig. Inte minst under de år jag var croupier på restaurangcasinon och senare på Casino Cosmopol. Som östasiat var jag tydligen ”en jävel på spel”. Flinka fingrar, ett ess på huvudräkning.
Jag hatar när smygrasister försöker ställa mig som motpol till personer från Mellanöstern, Balkan och Afrika. Som att jag och mina asiatiska bröder är goda invandrare och att vi gärna får vara i Sverige. När jag var yngre internaliserades den tanken i mig. Att jag nästan tyckte att jag var bättre än andra icke-vita svenskar. Att jag tyckte att de som ställde till med bråk gjorde dålig reklam för oss andra, skötsamma.
Jag blev förresten singel för ett tag sedan. Skaffade Tinder. Körde i ett par veckor, fick inte en enda matchning. Någonstans tänkte jag att Tinder är höjden av rasifiering. På en bild reduceras jag till min ras. Det var säkert inte därför ingen gillade mig, ändå äter det mig. Jag tänkte först skriva att jag inte är min hudfärg, men det stämmer ju inte. Mitt utseende är en del av mig. Och jag ska egentligen hålla snattran. Själv svepte jag bara vita tjejer åt höger. Belle & Sebastian-bibliotekarier och norrländska väsen i motljus.
Min rädsla inför att träffa någon som också är rasifierad är att det ska spä på mitt utanförskap. Tillsammans med, till exempel, en annan östasiat förvandlas vi genast till ett asiatiskt par, även om hon är från Svedala och jag är från Sölvesborg. En vit partner blir som en sköld, en certifiering; ”han är också svensk”. Jag hatar att jag tänker så.
Å andra sidan: Jag kan inte hjälpa att mina intressen och sfärer är kritvita. Jag var ett popoffer, det var indiekulturen som blev botemedlet för mitt utanförskap. Jag drömde om att bli författare och journalist. Blev det. Att alla runt omkring mig var och är vita är väl knappast något jag kan lastas för?
Det som äter mig mest är väl avhumaniseringen av östasiater. Eftersom vi anses se likadana ut. Då är det svårt att bli tagen på allvar. Som med den svenska domaren i fotbolls-VM 1994 som gav gult kort till ”fel” spelare i det nigerianska laget, då han inte såg skillnad på dem. I Sverige skrattade man åt denna fadäs. Hur har den blicken påverkat dig?
Varma,
Patrik
Den där blicken du talar om förvandlar en långsamt från individ till en del av en större ansiktslös grupp. Till exempel om personalen i en butik har glömt att larma av det jag köpt blir jag otroligt besvärad. Inte bara för att larmet ljuder högt i mina öron, utan för att jag känner att jag inför de andra besökarna i butiken har infriat stereotypen om den svarta mannen som brottslig.
Effekten sådant här har haft på mig är att jag ofta ser mig som en representant. För min hudfärg främst, men i förlängningen för alla så kallade invandrarmän. Efter så lång tid av att bli hopbuntad med andra svarta män är det svårt att se det på något annat sätt. Det betyder att om jag gör fel, känner jag att det reflekteras på ”oss”, inte bara på mig som individ.
Personligen har jag inte varit med om att jag blivit förväxlad med någon annan, men det har yttrat sig på andra sätt. Ett av de påtagligaste tillfällena inträffade när jag var på en föreläsning och middag ordnat av en stor bank. Innan den första talaren gick upp på scen var det ett mingel. Jag råkade hamna i samtal med den enda andra svarta personen där, varpå en av de som ordnade tillställningen kom fram och sa ”Ni kan ju inte stå här, ni känner ju redan varandra”. ”Vi har aldrig setts förut”, svarade vi i kör.
//A