av GÖRAN SUNDSTRÖM
Den svenska skolan har länge betecknats med mindre smickrande tillmälen i svensk dagspress. I ett av de senaste inläggen i debatten (”Lärarutbildningen behöver ges en vetenskaplig grund”, Dagens Nyheter 26 april 2016) menar en namnkunnig uppsättning författare från både fackligt håll, skolledarhåll och arbetsgivarhåll, att lösningen på det svenska skolproblemet faktiskt finns och är fullt möjlig att realisera. En sådan unison framställan är naturligtvis värd att uppmärksamma.
Inledningsvis hävdar författarna att ”lärarutbildningen saknar en grundläggande fast forskningsbas” vilket möjligen kan leda till ett och annat höjt ögonbryn. Vid närmare läsning ser man att den ”bas” som saknas i själv verket är de finansiella anslag som lägger grunden för forskartjänster på högskolan.
Tesen är att det går att skapa den skola barnen behöver genom att helt enkelt forska mer. På köpet kan, inte oväntat, blamagen från de senaste Pisa-mätningarna att förpassas till ett minne blott. Oljetankern som den förre utbildningsministern refererade till ska äntligen vändas och detta genom att lärare och skolledare också ska studera och forska.
Det preciseras inte närmare just hur mycket forskning som ska utföras av skolans personal och hur mycket som ska utföras av högskolans personal. Men själva ansatsen är uppmuntrande spännande om man bortser från de praktikaliteter som har att göra med att forskning och vidareutbildning tar mycket tid. Författarna har inte redovisat den vetenskapliga grund som ligger bakom just denna tes, att ökade forskningsanslag leder till skolframgångar, men vi får anta att den existerar.
I anslutningen till frågan om lärarutbildningens eventuella brist på forskningsbas kan man notera att den sedan länge har varit baserad på pedagogisk och didaktisk forskning. Forskares publikationer ligger regelmässigt med som kompletterande kurslitteratur inom den naturvetenskapliga didaktiken, det vill säga den mer praktiknära utbildningen.
Historiskt sett finns åtminstone någon ”forskningsbas” att tillgå eftersom mäniskans lärande har varit föremål för studier under lång tid. Inom lärarutbildningen läser man exempelvis vetenskapsteori av David Hume (1771–1776) och etiska perspektiv av Immanuel Kant (1724–1804), liksom socialfilosofi av Jacques Derrida (1930–2004) och Jürgen Habermas (f. 1929) [bilden]. Man studerar också den politiska kopplingen mellan stat och skolväsende genom hela Sveriges historia för att närmare förstå hur skolan över tid har varit ett viktigt instrument för implementering av ideologi.
Det vore en stark överdrift att säga att lärarutbildningen skulle sakna vetenskaplig bas. Däremot är det säkert riktigt att påstå att ”utbildningsvetenskap” som forskningsområde kunde önska ökade finansiella anslag. Detta kunde i sin tur få ringar på vattnet och få ringar på vattnet och liksom ”sippra ner” i de mer operativa skikten ute i våra svenska klassrum.
Författarna sneglar med berättigad avund på läkarkårens ganska goda tilldelning av pengar avsatta för praktiknära forskning. Detta hävdar man kommer de praktiserande läkarna till godo genom olika former av fortbildning. Inom skolans värld är detta inte fallet utan man tar in olika ”aktörer” som utropat sig till experter inom olika områden, till synes helt utan den kvalitetssäkring som normalt borde ske. Skolan riskerar därmed att bli en arena för kvacksalveri på fortbildningens område. Det är naturligvis en riktig observation att lärare liksom skolledare söker möjligheter till fortbildning utifrån de relativt begränsade medel som står till buds. En ökad akademisk satsning inom utbildningsvetenskap skulle mycket väl kunna falla väl ut i en behövlig kvalitetshöjande och mer enhetlig fortbildning inom lärarkåren.
En över tid ökande arbetsbelastning med tilltagande krav på lärares administrativa göromål gör att tiden och kanske framför allt energin för kvalificerad fortbildning riskerar att försvinna. Även om forskningsresurser ställdes till förfogande för att på det utbildningsvetenskapliga området skapa en högre prioritet så uppstår frågan hur redan överbelastade lärare ska finna utrymme för egen fortbildning och rent av egen forskning. Sannolikt är det så att inte bara ökade forskningsanslag är att önska; även ökad lärartäthet, minskad administrativ böra och mer tid till fortbildning måste också finansieras. Notan blir naturligtvis betydande eftersom det handlar om en av landets största professionella grupper.
Det är många som har starka åsikter om hur utbildning bäst ska bedrivas, liksom hur den svenska skolans problem ska rättas till. Alla har vi någon gång personligen befunnit oss i skolsystemet och har därför egna erfarenheter av olika slag att hänvisa till. Från forskarhåll ropas det vanligvis efter ytterligare forskningsmedel. Visst kan strategiskt uppmärksammad forskning vara en pusselbit för att närma sig en möjlig förbättring av den svenska skolan som lever under alldeles speciella betingelser.
En sådan betingelse har på ett målande sätt beskrivits av professorn i komparativ teologi, Mattias Gardell, som nyligen besökte S:ta Eugenia katolska församling vid Kungsträdgården i Stockholm i samband med presentationen av hans senaste bok, Raskrigaren. Gardell nämner 11:ans spårvagn i Göteborg som färdas mellan Bergsjön och Långedrag. Bergsjön har en medellivslängd på 74 år, jämförbar med Vietnam som är ett av världens fattigaste länder. Långedrag å andra sidan har medellivslängden 83 år vilket sammanfaller med Monacos. Nästan tio års skillnad alltså och det längs en och samma spårvanglinje i en av våra svenska städer.
Exemplet är endast ett i raden av symptom på det svidande faktum att Sverige är ett av de länder inom OECD där inkomstklyftorna och därmed områdessegregationen ökar snabbast. Sverige är följdriktigt också det land där andelen elever som inte klarar baskraven ökar snabbast. Om man på allvar avser att låta skolan vara den institution varigenom en likvärdig skolgång kan förverkligas för alla som lever i vårt land, så måste man också se det samhälle i vilken en sådan skola ska verka. Skolan kan svårligen ensam förutsättas bli den demokratins utpost som på ort och ställe uppväger och kompenserar för brister i utbildningstraditioner och elevers olika förutsättningar. Samtidigt måste andra insatser till på samhällsnivå, inte bara på forskarnivå, för att skapa verklig möjlighet för en likvärdig skola för alla.
Göran Sundström 2016-04-27
Leg. gymnasielärare i Stockholms stad
Tekn. dr. i fysik
Debattartikeln finns här via denna länk