Irrfärder

Hur många prosaförfattare debuterar med en novellsamling? Det behövs ingen statistik för att kunna konstatera att de är ganska få. Beror det på att bara ett litet antal författare skriver i det formatet eller på att förlagen föredrar romandebuter?

Jag valde inte formen, det fanns inget annat alternativ just då. Jag var på en sådan plats i livet, vilse. Såg jag inte ljuset där framme skulle jag inte mäkta fortsätta, så enkelt var det. Så svårt. Kanske att jag var som en orienterare som förlorat kartan. Jag såg inte sammanhangen, saknade överblick. Varje novell blev som en orangelysande kontrollpunkt som garanterade att jag var på väg någonstans, att jag hade ett spår. Så stretade jag på. Återvände otaliga gånger till samma station, skrev om, finputsade. Lika många gånger drev jag omkring utan att finna något, avbröt mig mitt i en sträcka, strök och började om i en ny riktning. Det fanns en oerhörd förtröstan bara i formatet. Att sätta sig ner i mossan och ge upp kom aldrig för mig. Det kändes alltid möjligt att börja på nytt när jag visste att slutet fanns inom räckhåll. Ljuset. Det gav mig nya krafter, och än en gång fick jag upp farten.

Vad var det romanen krävde av mig som inte novellformen fordrade? Ett långsiktigt engagemang, osviklig tillit. Bara några år tidigare hade jag varit just sådan: orädd, uthållig. Tappert skrev jag på utan att ana att romanprojektet skulle gå save money on auto repair om intet, refuseras. Att allt i mitt liv skulle gå om intet. Det tar tid att resa sig ur askorna. Jag skrapade ihop de fragment jag kunde finna och arkiverade dem väl synliga på kylskåpsdörren. Därefter stod det mig fritt att fylla på med nya ord. Jag trodde aldrig att jag skulle våga mig på något stort och omfattande igen och det gjorde mig inte ett dugg. Jag var fullkomligt nöjd med att skriva små, korta historier. Mina älskare kallade jag dem, inte utan en smula allvar. Jag har alltid skrivit som jag levt och levt som jag skrivit. Med det menar jag inte att det jag skriver skulle vara självbiografiskt, bara att mitt sätt att skriva motsvarar mitt sätt att leva. Hur skulle det förresten kunna vara annorlunda?

När jag skrivit ungefär två tredjedelar av vad som så småningom skulle bli en samling av irrfärder, insåg jag att jag aldrig skulle återfinna kartan men inte heller behövde någon. Jag rörde mig med ett helt nytt självförtroende i landskapet, äventyrslystet. Därefter dröjde det inte länge innan jag bestämde en titel och skickade iväg manuset till ett antal förlag.

I lektörsutlåtandena önskade man sig något längre, en vidareutveckling, ja, en roman rentav! Man föreslog att jag skulle välja ut och satsa på en av berättelserna. Som om en novell vore något slags halvfärdig konstruktion som bara dög till byggnadsställning för en större text. Ett kapitel i den där boken man såg framför sig. Men ja, jag vet att romaner säljer bättre.

Alla berättelser är inte romanstoff. Eller, alla prosaförfattare är inte romanförfattare, åtminstone inte hela tiden. Ska man tystna för att man inte kan skriva på ett sätt som passar marknaden? Det tog tid, men i slutändan hittade jag någon som förstod, som vågade lita på formens bärkraft.

Hur visste jag att det var noveller jag skrev på, att karaktärerna inte skulle utforskas vidare, att varje berättelse stod för sig själv samtidigt som de självklart förhöll sig till varandra, men mer som låtar på ett album? Inte en gång under åren jag arbetade med novellerna tänkte jag att jag borde skriva en roman istället. Inte bara för att jag inte förmådde, utan för att karaktärerna krävde det korta formatet. Jag ville skriva mig in i dessa gestalters kött, bli till i deras värld. Jag ville ut i smärtan, det obegripliga, i kaoset. Det hade varit omöjligt för mig att umgås med dem under så lång tid som arbetet med en roman kräver. Jag hade blivit utbränd. En av mina noveller handlar om en tonårskille som begår en våldtäkt och den var en rent fysisk upplevelse att skriva. Det tog mindre än en timme och jag låg på sängen med penna och papper och skakade så att de sista raderna knappt var uttydbara när jag skulle föra över orden till datorn. Det blev knappt tre A4-sidor text.

Att skriva utifrån denna person genom en hel roman hade varit otänkbart, det hade jag inte uthärdat. Nu kunde jag däremot doppa mig i smärtan, kasta mig ut med berått mod. Jag behövde inte vika från hans sida genom att anta andra perspektiv och istället skriva en urvattnad roman. Det försonande ljuset väntade bakom kröken.

Om man tänker sig romanen som ett fågelbord som gästas av en mängd olika arter så kan novellen vara som ett solrosfrö på samma bord. Kanske får man som läsare bara en skymt av näbben som nyper tag om fröet eller skvätter ner det på marken. Man kan bli medskapande i ännu högre grad än i en roman därför att det utelämnade ofta spelar en lika stor roll som det som står utskrivet. Vem näbben tillhör, var bordet står placerat eller vem som matar fåglarna besvaras av varje läsares föreställningsvärld och sammanlagda erfarenheter. En bra novell fortsätter inuti läsaren, lämnar ett avtryck som både är text och tomrum. Och det är tomrummet som ligger där och skaver, som inte lämnar en ifred. Jag tänker på en novellist som Antonis Samarakis. Hans samling Ζητείται ελπίς (Hopp sökes) från 1954 låter andas en bottenlös förtvivlan från efterkrigstidens Grekland. De korta berättelserna lämnar läsaren gång på gång med känslan av att allt är förlorat, att det inte går att nå fram ens till sig själv. Formatet blir en del av budskapet. Karaktärerna är var och en instängd i sin egen berättelse och framstår som än mer alienerade. Hade de ingått i en roman tillsammans hade man kanske ändå kunnat föreställa sig hur de någon gång stötte på varandra, såg sig själva i den andre. Nu utgör varje novell sin egen värld och ett möte är uteslutet. Titeln håller dock samman det hela och inger viss förtröstan. Än är inte slaget förlorat trots att det är människospillror som skildras. Den som ännu söker efter hopp är inte fullständigt tillintetgjord.

Men ibland är det ingenting som utmärker den korta berättelsen kallad novell mer än just formatet. Innebär det att man därmed måste ifrågasätta dess giltighet och per automatik anta att den skulle ha gjort sig bättre i en annan form? Mitt svar är tvivelsutan nej. För vem frågar någonsin en romanförfattare: Vad är skälet till att du skrev en roman och inte en novellsamling?

Selene Hellström