De glittrande snömassorna låg som ett krispigt, ljuddämpande täcke över Stockholms gator när 10TAL på den tolfte dagen i den tolfte månaden på 2000-talets tolfte jordsnurr arrangerade årets sista kulturklubb under Teater Brunnsgatan Fyras värmande valv och Madeleine Grives regi.
Den innovativa och lovande unga poeten Hanna Rajs Lundström, som även kunde ses under novemberevenemanget AKT UNG, inledde vinterkvällens kulturyttringsmaraton med obeslöjad läsning ur sin långa diktsvit, vars upptakt löd: ”Jag vill att det här stället ska ge mig omöjliga saker, jag vet inte, jag tror jag vet, jag är det allvarliga barnet.”
På plats var även teaterchefen Martina Montelius med en nyskriven arg monolog, som denna kväll handlade om ilska ur ett osteopatiskt perspektiv. Uppsnofsad med en gåva från Thorsten Flinck, den blanka svarta sjalen han bar under Melodifestivalen, ställde hon svårbesvarade frågor som: Hur stabilt är samhällets skelett egentligen? Hur starkt är ett äktenskap, ett liv? Och även om vi inte kan stärka skelettet, kan vi skydda det?
En exklusiv konsert med Nicolai Dunger på piano och Leo Svensson, virtuos både på cello och såg, följde. Tillsammans framförde duon musikstycken ur Nicolais nysläppta skiva och bok En svit med par, där varje stycke har sin förlaga i en skulpturserie, följer ett kärlekspar genom livets anhalter – från första träffen till den oundvikliga döden. Under sju dagar skapade han skulpturerna, en varje dag, därefter skrev han ett musikstycke till varje par under ytterligare sju dagar. Framförandet var en succé och publikens tacksamhet över att ha fått uppleva just detta moment på just denna scen gick inte att ta miste på.
Kvällens andra akt var Bob Dylan-inspirerad, dessvärre utan Bob Dylan. Men ingen blev besviken utav att få höra Marie Lundquists hänförande röst och rytm framföra några av Bruno K. Öijers och Eric Fylkesons tolkningar av Bob Dylans poetiska låttexter från 1975 samt Gunnar Hardings översättning av A hard rain´s a-gonna fall – Det blir hemskt när regnet är här – från 1967.
Hyllningen till Bob Dylan fortsatte med ett uppträdande av talangfulla Emma Augustsson. Med sin cello och nakna stämma som enda verktyg sjöng hon en inkännande version av Dylans Blowin’ in the wind. Publiken fick också äran att lyssna på premiärframträdandet av Emmas nyskrivna stycke Vår värld försvann med pianots sorgsna toner som ackompanjemang.
Alltmedan den magiska kvällen nådde sitt slut fortsatte skratt, musik och dans att värma frusna decemberhjärtan i teaterkällaren under det djupa snötäcket. Vi säger tack för detta år och hälsar er hjärtligt välkomna till nästa års talrika kulturevenemang.
10TAL i samarbete med Teater Brunnsgatan Fyra. Med stöd av Stockholms kulturförvaltning och ABF Stockholm.
10TAL Evenemangs verksamhet stöds av Statens Kulturråd, Stockholms Kulturförvaltning och Stockholms Läns landsting.