På måfå tar jag en lapp från ett av Yoko Onos önsketräd som står i rader i Wanås konstpark och läser: ”Jag önskar att jag vill finna vägen där jag vill gå, tillbaka från slutet, att jag börjar kämpa igen.” Det är mitt i sommaren, de andra hittar lappar där någon önskat sig en glass eller en läsk – eller en bil, men jag drabbas som av poesi och börjar genast tänka på detta nummer av 10TAL som är under arbete: sammanbrott och förnyelse.
Mitt slut är i min början. Efter vartannat
växer och skövlas husen, vittrar, påbyggs,
flyttas, rivs ner, restaureras eller där de stod
blir öppen äng, eller en verkstad, eller en genomfart.
Till nya byggen gammal sten, till nya eldar skålved,
av gamla eldar aska och av aska jorden”
Raderna är skrivna av T S Eliot 1940, när Hitlers strupgrepp på Europa försatte hela världen i skräck. Inte minst i Eliots England. Men ändå tycks poeten se ett hopp i sammanbrottet, förnyelsens fågel Fenix bland förödelsens aska. Eliot hade levt genom första världskriget och efter det blivit förkämpen för den modernisering i litteratur som spirade upp ur efterkrigstidens ruiner. Möjligtvis är det därför han med sådan klarhet kan beskriva hur de rådande värdenas sammanbrott ger plats åt nya.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Karin Boye var inte bara en nyskapande poet, hon var även en nyskapande människa. Med tanke på att hon öppet framträdde som lesbisk på 1930-talet och var bärare av en radikal samhällsideologi, var det kanske naturligt att hon skrev mycket om sammanbrott och återfödelse som i den välkända, ovan citerade, dikten ”Ja visst gör det ont”. I sin självbiografiska roman Kris beskriver Boye hur hon psykiskt hamnar på botten i sitt liv, innan förtvivlan och kärleken slutligen låser upp de hämmade punkterna i henne och skänker henne nytt liv.
Poesin är rik på förtätade upplevelser av sammanfall och undergång som kan bli förlösande och omvandlande. För nog kan man hålla med författaren Jeanette Winterson, som i en intervju nyligen sa: ”det är en av litteraturens funktioner, att vara en plats där man kan placera sin sorg”. (Svenska Dagbladet 22/9 2012) Och besvärja sorgen eller transformera den, skulle man kanske kunna tillägga.
I det här numret förflyttar vi oss till Kairo, ”arabvärldens hjärta”, som Abdellah Taïa kallar den i sin drömmättade roman Ett arabiskt vemod (2012): ”denna generösa stad”, som ständigt ”levererar trender som sedan sveper över hela den arabiska världen”, ”den kaotiska staden” – ”Kairo. al-Qahira. En hammam med tjugo miljoner invånare. Ett mänskligt monster. En blå, vacker, dammig blomma. En inspirerande, kvävande öken.”
Staden som är en metarmorfos i sig själv. Här verkar ett myller av författare som kan förvandla varje tegelsten.
De kvinnliga författarna i Egypten är dock än idag i minoritet, och har svårare än sina manliga kollegor att få ge ut sina böcker. 10TAL fokuserar här på den egyptiska revolutionens kvinnliga författare, som verkar i ett land där våldsamhet och sammandrabbningar uppstår med lika delar kontinuitet och plötslighet. Vi får ta del av Mansoura Ez-Eldins och Somaya Ramadans psykologisk-fantastiska litteratur, såväl som deras erfarenheter och iakttagelser från revolutionens verklighet.
I en vindlande essä berättar Marie Silkeberg om sitt möte med Kairo och dess moderna litteratur när hon i våras reste dit med sina elever från Litterär gestaltning i Göteborg. Genom möten och samtal med några av Kairos mest nyskapande författare om deras texter, får vi följa stadens väg från sammanbrott till förvandling. Här pågår ett samhällsbygge och en kritik inifrån, det är individens existentiella frågor och psykologiska reflektioner som gestaltas i verken. När litteraturen börjar spränga sina egna gränser är det ett bevis på en begynnande förändring i samhällsklimatet. Berättelser blir mångtydiga och uttrycker ett kaotiskt krismedvetande. Skönlitteraturen raseras för att återerövra sin egen plats och berättigande. Och som så ofta i konstens utveckling är det de förtrycktas förespråkare som för den framåt.
Litteraturens regler ifrågasätts också som en motstånds– och överlevnadsstrategi. Hoda Elsadda, professor i litteraturvetenskap vid Kairos universitet, skriver i studien Arab Women Writers (2008) att Egyptens kvinnliga författare observerar verkligheten och dess konsekvenser annorlunda än de samtida manliga. Det är de som bryter mot det tidigare bekanta och undviker det förväntade, enkla förhållandet mellan författaren och läsaren, för att istället erbjuda berättelser som förenar poesi med prosa, det lyriska med det narrativa.
– Att skriva är att fånga in ett särskilt ögonblick eller en särskild tidsperiod, och sedan, att montera ner det. För att därefter återskapa, återuppbygga ögonblicket – i ett försök att förstå det bättre, säger Mansoura Ez-Eldin, som började skriva som barn i sorgen efter sin fars död och med diktandets magiska krafter hoppades kunna återföra honom till livet.
– Som romanförfattare har jag möjlighet att montera ner revolutionen och sedan rekonstruera den i ett försök att förstå dess fel och dess misstag. […] Jag upplever att vårt samhälle nu är som en nyfödd som försöker lära sig att gå, och hur det ska förstå sig självt.
Möjligheten att färdigställa romanen Maryam’s Maze uppstod i brottet mellan Ez-Eldins första dotters födelse och moderns död. Första delen av romanen skrev hon med den nyfödda dottern på ena armen och den andra handen på tangenterna. Drömmar, folksagor och religiös mytologi är annars hennes största inspirationskällor.
Hos Somaya Ramadan, vars drömska, associativa prosa skapar ett surrealistiskt rum, kan man kanske tala om ett slags österländsk magisk realism. Liksom hos Mansoura Ez-Eldin blir det psykologiskt-existentiella inträngandet i karaktärerna såväl personligt som universellt. Huvudpersonen Kimi i romanen Awraq al-narjis (Narcissens blad), befinner sig i en djup identitetskris. Hon svävar mellan sanning, psykos och död, vilket gestaltas genom ett nät av inre dialoger. Likt många samtida egyptier är Kimi förföljd av en genomträngande känsla av rotlöshet och andlig exil. Ur romanen har vi valt fyra kapitel, som översatts från arabiskan av Marie Anell.
10TAL presenterar i detta nummer flera nya texter på temat sammanbrott, av tre svenskspråkiga prosaister med språklig och psykologisk skärpa. Ur ett pågående romanarbete av Gertrud Hellbrand bjuder vi på ett nervdallrande relationsdrama som utspelar sig vid stranden på Isle of Wight sommaren 1965, och förebådar en annalkande katastrof. I Monika Fagerholms kommande roman Lola uppochner, uppskakas det lilla samhället av ett fruktansvärt brott. Linda Boström Knausgård skildrar i sin novell ”Sammanbrottet” upplevelsen av att leva med en fallucka under fötterna.
Vi presenterar också nya översättningar av den tyske poeten Durs Grünbein, samt introducerar poeterna Sally Crabtree från England och Henri Cole från USA. Varsågod, tre starka poeter!
Poesin ringar in våra känslor över tid och rum och preciserar våra bilder av samtiden. Det var märkliga rader Stagnelius förmedlade en gång, med tanke på den situation han befann sig i då han skrev. Fattig, olyckligt förälskad och utan några särskilda framtidsutsikter lyckas han ändå se förtvivlans återfödande verkan.
Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
[…] gläjds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.
Jag kommer att tänka på den på samma gång oroande och hoppfulla bilden Mansoura Ez-Eldin berättar om. Van vid kaos och demonstrationer som en del av sitt liv, vandrar en liten flicka omkring på en överfull gata i Kairo – utan poliser och trafikövervakare. Men hon utstrålar lugn och säkerhet, promenerar i den tillit som skapar världen, ja, som om gatan var hennes alldeles egna paradis.
– Madeleine Grive