Det här Sverige levde och verkade pappa i

3 maj

Ett seminarium på Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala om Arkivet. Jag drabbades av hur härligt det var i Uppsala den här tiden på året. Det stod blomdoft i luften, jag såg verkligen att Uppsala är en trädgårdsstad, och tänkte att det finns goda förutsättningar för att en studenttid i Uppsala ska kunna vara en lycklig tid.

Seminariet hade titeln: »Hur konstruerar arkivets logik bilden av ett konstnärskap, ett livsverk eller en kontext?». Jag var inbjuden av Annika Öhrner,

kompis från gymnasiet och curator för den stora Siri Derkert– utställningen på Moderna Museet i somras. Hon inledde med att berätta om arbetet med Siri och Carlo Derkerts olika arkiv, som överlämnats till Kungliga Biblioteket i två omgångar, och hur synen på Siris liv (bland annat med Valle Rosenberg) förändrats bara genom att arkivet ordnades upp och till exempel en ny bunt med brev återfanns. Sen berättade två doktorander om arbetet med sina respektive arkiv, Gustav Beijer (Pontus Hulténs arkiv) och Marika Bogren som har dykt ner i konstnären Tyra Lundgrens liv och arkiv.

Det satt både forskare och arkivarier i rummet och det talades om olika typer av arkiv; till exempel en hemmiljö som ett levande arkiv. Människor och intervjuer nämndes också i bemärkelsen »levande arkiv».

Efter att doktoranderna haft sina presentationer räckte en kvinna från Nationalmuseum upp handen och frågade om det inte var ett problem när doktoranderna tog rollen av både forskare och arkivarier. Jag tänkte omedelbart: gud, det är ju det jag är, en arkivarie åt båda mina föräldrar. Mamma har utsett mig till sin arkivarie och till pappas gjorde jag mig efter hans död redan som fjortonåring, ett arkiv av kött och blod.

När Annika berättade om Siris och Carlos arkiv, sa hon att hon kände sig lättad nu när de slutligen helt överlämnats till KB och hon satte punkt – med den stora Derkert-utställningen – för många års arbete. Hon har på sätt och vis bott i arkivet med Jacob Derkert, Carlos son, i Siris hus och ateljé på Lidingö, där verk och dokument legat oskiftade. Nils Claesson nämnde saken för mig med en rysning, ordet oskiftat i sammanhanget kommer från honom; han säger att han själv aldrig skulle vilja förvalta något efter sina föräldrar; inte efter pappan Stig Claesson åtminstone. Jag undrar om han inte ändå gör det, ofrivilligt, var inte hans sakkunniga kommentarer till pappans texter i hans egen bok Blåbärsmaskinen en sorts förvaltande? Nils hedrar minnet av sin mamma på olika sätt, till exempel genom att förvalta hennes kultur kring måltider. Men han är mycket för att städa, kasta, rensa upp, vilket han gjorde i pappans ateljé innan han övertog den.

En arkivarie från KB förklarade vad hennes arbete består i. Det var en kvinna i femtioårsåldern, med glasögon förstås, enkel, sympatisk och hon sa att hennes jobb var att inte ändra något i arkivet men ändå skapa en väg för forskare in i det.

När jag efter seminariet sa några ord till Annika om alla tankar seminariet väckt om ohanterligheten, omfånget på materialet efter pappa, att det består av flera olika delar, liknande dem doktoranden Matilda Bogren gjort en skiss över: adressböcker, brev, foton, manus, resehandlingar, ljud, film, rös Annika och sa: Lämna allt till KB!

Får jag bättre överblick, eller kontroll, av att ha lådorna stående hemma, blandade med mina egna saker, min egen oreda, mitt eget damm? Marika Bogrens slutord, hon citerade en lapp som Tyra Lundgren lagt i sitt arkiv, där det stod: »Släng ingenting! Jag avskyr förgängelsen!»

Annika skrev upp en formel på tavlan:

Arkivet ≠ (är inte lika med) människan, livet.

Och:

Arkivet ≠ (är inte lika med) biografin.

En finlandssvensk professor hade invändningar (under presentationsrundan berättade han att han själv mest höll på med medeltida dokument på pergament) och menade att arkivet ändå kunde bidra mycket till förståelsen av biografin, som i sin tur bidrog till förståelsen av en konstnärs verk (åtminstone enligt Deleuze).

Flera satt med datorer framför sig, det verkar vara något akademiker gör. Då tycks de närvarande bara till hälften, och angelägenhetsgraden i samtalet skruvas ner ett par steg. Annikas sätt att tala: exakt, vänligt, svalt, inte överdrivet akademiskt men vissa ord fanns ändå där: Diskurs, korrelat, empiri.

Maria Zennström