Vad tänker du när en ung människa riktar ett vapen mot dig? Salka Sandén drar sig till minnes hur hon blev utsatt för ett rånförsök och reflekterar över spåren som 1990-talets kris har satt i det svenska samhället. Vad är våld och vad är modernisering?
Han trängde sig före mig i kön och min alltid lika pålitligt dumdristiga adhd-sida kunde inte acceptera oförrätten. Han fick backa fast andra unga killar gläfste oförskämdheter mot mig. Egentligen var det deras enda möjlighet att varna mig förstod jag senare.
Han satt stilla på bussen ända upp till min adress och visst kände jag instinktivt att det skulle bli problem. Men jag är inte den som brukar ge mig. Jag gick av och märkte att han gick av och jag gick sakta upp mot slumvärdens Järfällabyggdens Hus lägenheter.
När han var säker på att vi var helt ensamma inledde han sitt rånförsök. Han såg rakt in i mina ögon och hans blick var olik alla andra blickar jag mött. Den var lugn, stum och hatfylld.
»Har du några pengar?» Det hade jag faktiskt. Men de tänkte jag verkligen inte ge honom. »Vad tror du själv?» frågade jag och pekade mot husen bakom oss, Söderhöjden. Med insekterna i stuprören som gjorde att man inte vågade öppna balkongdörrarna på somrarna, tvättstugan där det konstant var fel på ett par maskiner, där utbrända bilar stod längst med hela vägsträckan som omger området utan att någon någonsin bärgade dem. »Jag bor här. Precis som du. Tror du att jag har några pengar?»
Han letade efter ord. Jag hade minst två saker han inte hade. Jag hade ett språk jag lärt mig i en medelklassfamilj. Och jag kunde ha varit hans mamma.
Han anade nog tankarna som flög igenom mig. »Jävla snorunge, om jag varit din morsa och fått reda på att du betedde dig på det här sättet skulle du ha fått veta att du levde» och »kom tillbaka när du har arbetat i låglöneyrken i 15 år och tala om för mig att livet är hårt».
Han anade nog, och det var inte självklart för honom hur han skulle hantera mig. De andra han hade rånat var barn i hans egen ålder, som förstod och följde spelets regler.
Han höll något i handen som han höjde mot mig. »Det är nog en attrapp» tänkte jag. Men kunde inte veta. Jag läser inte vapentidningar och har inte ens gjort lumpen. Skräcken blixtrade till inom mig.
Men om det är något jag har lärt mig här i livet, så är det att om man vill överleva så ska man inte visa när man blir rädd. Istället tog jag ett fastare tag i min förorättade ilska. »Jag pratar inte med dig om du har ett vapen som enda argument» kastade jag fram. »Vill du prata med mig får du våga göra det obeväpnad».
Det var ett stilla ögonblick. Det var i det ögonblicket han skulle ha skjutit om det inte hade varit en attrapp. Den kvällen kunde ha blivit min sista. Men det blev den inte.
När han inte sa något började jag gå, med ryggen vänd mot honom och hans vapen. Jag gick och kände honom stå där med hotet om min död i sin hand. En totalt meningslös död.
Däremot såg jag hatet i hans ögon, och det var fullt av mening. Det var ett klart och begripligt hat, och trots allt jag tänkte den kvällen var det ett hat som jag förmådde tolka. Nu när alla andra känslor från den kvällen har runnit av mig, ilska, skräck, förödmjukelse – då finns bara hans ögon kvar i minnet.
Den killen var utan tvekan ett av de fattiga barn som beskrivs av siffror i Rädda Barnens nya rapport om barnfattigdomen i Sverige. Han stämde med statistiken genom att bo i en av storstädernas förortsområden. Kanske hade han i likhet med killarna och tjejerna i statistiken också en invandrad förälder, och kanske bodde han i likhet med statistiken hos en ensamstående mor med ett låglöneyrke.
Jag läste rapporten med stort intresse. Dess siffror mäter den absoluta fattigdomen. Dess fattigdomsbegrepp handlar dels om barn i familjer där lönen inte eller knappt räcker till livets nödtorft, låglönefamiljer. Dels om barn i familjer som uppbär försörjningsstöd
Mätningarna omfattar åren 1991 till och med 2008. Större delen av de senare årens kris är alltså ännu inte infångad i statistiken. Men trenden är talande. Man ser barnfattigdomen växa explosivt under nittiotalet, för att nå ett otäckt och under mätningsåren oöverträffat maximum år 1997. Jag minns mitt nittiotal och känner igen det som beskrivs. Det tidiga nittiotalet med sina datortek, allt snack om att vänja sig vid flexibilitet och projektarbetsformer, vid Vikariepoolerna man gick i. Det tidiga nittiotalet med gatuslagsmål, kravaller, nazistmord och flyktinförläggningar som brann. Det sena nittiotalet med drogkulturen som bredde ut sig bland ungdomar.
Nittiotalet var våldsamt av en orsak. Orsaken var insikten om förlust. Vi var en generation som förlorade. Fritidsgårdarna stängdes, lönerna pressades ner, anställningarna gjordes osäkra, våra pensioner utsattes för spekulation, förfallet och bristen på underhåll i allmännyttan började sättas i system. Långt ifrån alla hade ord för att det var just detta som hände oss, men alla kände det.
Om vi återgår till rapportsiffrorna ser vi därefter en positiv trend under 00-talet. Barnfattigdomen sjunker lite, ligger stilla ett tag, sjunker sen igen. 2008 sker ett trendbrott. Åter har barnfattigdomen börjat stiga. Hur mycket den har stigit sen dess framgår inte av rapporten, men jag skulle gärna vilja veta det.
För perioden 2008 och framåt är ett nytt 90-tal. Åter är det kris. Åter igen sätts löner, rättigheter och möjligheter under hård press. Skillnaden är att denna gång sker avstampet i ett samhälle där facken är så gott som tandlösa, lönedumpning satt i system genom bemanningsföretag, korruptionen är utbredd, välfärden nedmonterad och där papperslösas arbetskraft systematiskt utnyttjas.
Där finns för övrigt en kategori riktigt fattiga barn som faller utanför rapportens ramar: de gömda papperslösas barn som ibland inte ens får födas på sjukhus, inte får normal hälsotillsyn, gå i förskola eller skola.
Det tidiga 00-talet var en era av glömska och tröst. Alla som fick det lite bättre försökte glömma samhällsfrågorna och vända sig inåt. Det var mindfullness, fondtapeter, modebloggar och tystnad.
I Den nya överklassen – en bok om Sveriges ekonomiska elit av Bengt Ericsson får vi veta att de högst avlönade direktörerna tjänade 26 gånger mer än en industriarbetare 1950, 9 gånger mer 1980. Idag tjänar de 51 gånger mer.
Det säger också en del om vad som har hänt under den period som Rädda Barnen mätt i sin rapport. Fattigdomen bland barn växte lavinartat under nittiotalet för att sedan minska något. Nu ökar den återigen. Samtidigt som dessa barn lever på den absoluta marginalen så har många barn fått det bättre. En del har fått det väldigt mycket bättre. Klassklyftorna är större än någonsin i modern tid.
Många vill inte riktigt kännas vid detta. Vänstermänniskor med fötterna stabilt i medelklassen kan säga saker som »vi i västvärlden har det ju så bra». Högermänniskor koketterar med hur fattig just deras uppväxt var för att upprätthålla en kollektiv lögn om individen, att alla kan komma upp sig om de vill, se bara hur lilla jag lyckats. En lögn man cyniskt använder för att kunna konstatera att de fattiga får skylla sig själva.
Politiken bakom fattigdomen, en politik som gynnar de ekonomiskt starka, vill de gärna dölja. Det är den politik som har minskat skatterna, särskilt de rikas skatter och istället ökat avgifterna. Där skatter är progressiva är avgifter så kallat lika för alla. Alltså ett system där den som inte har betalar mer. Det är en politik där sjuka människor utförsäkras, och deras barn ställs utan all försörjning. Det är en politik där rätten till bostad inte existerar och där barnfamiljer vräks ut i hemlöshet.
Det är en politik där arbetslösa låses in i sin arbetslöshet genom åtgärder som Fas 3 – samtidigt som deras nöd blir till vinst åt Jobbfabriken och liknande företag.
Det är en politik där lönerna pressas ner för dem som redan idag knappt kan leva på sin inkomst.
Det är en politik som slår mot kvinnor genom att vi fortfarande har ett lönesystem som förutsätter att mannen i familjen har försörjningsansvaret, trots att så många familjer idag består av ensamstående mödrar med barn. Mödrar som är arbetande fattiga, som inte har råd att låta sina barn åka med på skolresan, som inte kan vara med i det moderna samhället genom att ha en dator hemma, som ibland inte ens har råd att köpa de kläder barnen behöver.
En grupp som i ännu högre grad är fattig är barn med utländsk bakgrund enligt rädda barnens statistik. Jag irriterar mig lite på den väldigt breda definitionen av detta. Om ett barn fött och uppväxt i Sverige har en förälder som är född utomlands så räknas det till invandrarkategorin. Det tycker jag är tveksamt. Men trots detta talar siffrorna sitt tydliga språk. Det är fem gånger högre barnfattigdom bland barn med utländsk bakgrund som bland barn med svensk bakgrund.
Den största fattigdomen i landet återfinns i fattiga ytterområden till landets tre största städer.
Men det är inte en entydig bild. Det är intressant att se att fattigdomen minskat stadigt under hela 2000-talet i en stadsdel som Botkyrka i Stockholm, medan den sjönk marginellt i Malmös fattiga delar under början av 00-talet för att nu åter ha tagit rejäl fart. Malmö är överhuvudtaget en extrem stad i sammanhanget, där ligger barnfattigdomen på den högsta nivån i landet.
Detta är fakta som borde undersökas mer, som inte statistiken säger något om. Jag kan bara gissa att det i Stockholm finns mekanismer som tillåter invandrade familjer att i högre grad få fäste och etablera sig på arbetsmarknaden, medan sådana mekanismer saknas i Skåne.
Jag kunde känna igen blicken hos den unge rånaren, trots att jag själv är lärarbarn. Jag växte upp med mat på bordet och
böcker i bokhyllan. Men vi levde i förorten bland andra människor, varav de allra flesta var arbetare. Jag lärde mig tidigt förstå vad ett klassamhälle är och att vi lever i ett sådant. Trots att klassklyftorna sedan min barndom ökat enormt, tror jag att barn med min egen klassbakgrund idag lever i total okunskap om vilket samhälle de är en del av. Skiktningen har inneburit att medelklassen har dragit sig tillbaka till sina egna segregerade områden. Där alla har det rimligt bra, källsorterar, äter rättvisemärkta ekologiska varor, går på yoga och har det sedesamt, präktigt och harmoniskt.
Anton Abele, Sveriges idag yngste riksdagsledamot, ett barn till välbärgade curlingföräldrar, drar runt med sin provocerande naiva fråga till ungdomen om vad ungdomsvåldet har för orsaker.
För att parafrasera en känd vers om barnrättigheter: barn som utsätts för våld svarar med våld.
Det är lätt att få en bild av det fattiga barnet som ett offer: med för stora kläder att växa i, undergiven blick och oändlig fritid utan innehåll eftersom gratis fritidsgård inte finns och dator saknas i hemmet. Och visst, fattiga barn är verkligen offer, man är oskyldig till var man råkar födas.
Men även fattiga vuxna är offer. Fattigdomen är strukturell och oftast föds man in i den.
Och att vara offer är sällan något en människa kan stå ut med, särskilt inte i längden. Att utsättas för fattigdom är att utsättas för våld, våld mot värdighet, självförtroende, hälsa och ett hot om våld när det gäller individens framtida möjligheter.
Att så många kriminella gäng har kunnat etablera sig i Sverige från 90-talet och framåt är knappast en slump. Samhället har offrat tillräckligt mycket ungdom som de kan anställa.
Om dina föräldrar aldrig haft ett jobb har du inte särskilt mycket hopp att finna ett. Och skulle det ändå finnas ett jobb till dig är det inte av sådan natur att det tar dig ur fattigdomen. Tvärtom blir du arbetande fattig.
Jag har själv som vuxen märkt stämningen som uppkommer i en bar inne i stan när någon frågar »Var bor du?» och man svarar »Alby».
Att komma från eller som vuxen leva i storstadens förort är en speciell upplevelse som märker en på många sätt. Man må tala hur belevat som helst, vara bildad eller ha passande kläder och yttre.
Man känner sig ändå fel, och får folk veta var man bor blir de generade.
När ungdomar rånar eller skjuter andra ungdomar av gängrelaterade orsaker tar vi avstånd, vi vågar inte se tragedin. Kriminella gäng är alternativa arbetsköpare för den som är eller upplever sig framtidslös.
När vi offrar den sjuka föräldern till utförsäkring då offrar vi också barnet. Allt för att pressa ner skatterna för grupper som ofta har råd med både babysim, rut-städerska och utlandssemester.
Det fattig barnet har gått från ett stackars offer, ett kärt mål för välgörenhet (men ingen man på allvar tänker visa solidaritet) till en rå förövare. Här finns ingen gråzon.
Ju mer våld samhället utövar mot sina barn, ju mer motvåld är att vänta.
En del av detta kan man faktiskt rent av ha förhoppningar kring: militans och stridbarhet på arbetsplatserna kommer med nödvändighet att växa i framtiden.
Om min unge rånare och alla hans olycksbröder skulle jag gärna vilja kunna säga något om poetisk rättvisa. Men verkligheten är en annan. Hans liv lär bli kort, svårt och på de flesta sätt meningslöst. Han skulle aldrig åka ut till Täby eller Hammarby sjöstad, hans våld drabbar jämnåriga fattiga killar och tjejer i Jakobsbergs centrum.
Och så fortsätter de välbärgades barn att växa upp utan all beröring med verkligheten, utan allt kunskap om det lidande och hat de sår.
Istället åker de runt och tar billiga poäng på hur hemskt det är med våld. Våld definierat som något fattiga utövar. Det rika utövar mot fattiga och deras barn är inte våld, det är nödvändig modernisering och den oundvikliga ekonomiska utvecklingen.
Salka Sandén
Den här texten publicerades i Ord&Bild 1-2:2011. Nyfiken på Ord&Bild? Teckna en provprenumeration 3 nummer för 199:-