På KLUBB 10TAL den 5 mars uppstod ett starkt gravitationsfält som laddades av flera konstnärliga temperament: Karolina Ramqvist, David Wiberg, AnnaMy och Elis Burrau. Läs Thomas Rosmers text om kvällen på Teater Brunnsgatan Fyra.
Vi blev med språkets kraft dragna in i medvetandet hos andra människor. Allt blev gemensamt. För en stund såg vi världen fullt ut genom lånade ögon, kände en främlings hormoner verka inom oss och fylldes av nya impulser.
David Wiberg (tidigare känd från bl.a. Varanteatern) är aktuell med boken Dagboksanteckningar från ett källarhål om den typ sexton kanske sjuttonåriga emotjejen Linnéa. På KLUBB 10TAL står Linnéa ensam på scen. Utelämnad med nervösa tics och pinsamma tystnader. Hon tydliggör att hon faktiskt inte bor i ett källarhål, utan i ett radhus, och beskriver sin vardag därifrån. I Linnéas komiska nervositet finns en oväntad visdom och många träffsäkra betraktelser. Ett exempel är den både tonåriga men också universella reflexionen, att man blir som fulast när man gråter. Varför måste det vara så? Skratten från publiken blir till igenkänning. Wiberg förflyttar oss helt nära Linnéa med en sådan hudlös genuinitet att vi för några minuter blir till henne.
Gravitationen från Karolina Ramqvists språk drar oss därefter in i ett helt annat slags medvetande: En hundraåring eller snarare en medelålders vit man. Ramqvist, känd bland annat från antologin Fittstim och som senast väckte uppmärksamhet med romanen Alltings början, läser lugnt och metodiskt. Vi får del av en process som börjar med ett syrligt kvinnoförakt som slutar med att den vite medelålders mannen skriker ut sitt undertrycka hat i kränkande mejl mot kvinnliga journalister. Näthat – ”som en efterlängtad ejakulation mitt i feministfittornas fula trynen”. Publiken satt på helspänn från de första orden fram till den fruktansvärda upplösningen.
Ny text, ny människa och ett nytt gravitationsfält uppstår när 10TALs debutant Elis Burrau läser sin berättelse Först (venport). I ett väntrum sitter en femtonårig pojke med cancer. Där i väntrummet framträder en filmduk med växlande minnesassociationer för pojken och för oss. Språklekar och tvetydigheter gör texten både komisk och tragisk, ofta samtidigt. Som när pojken reflekterar över det svåraste med sjukhusvistelsen: ”Var det kanske de där satans clownerna på Astrid Lindgren som aldrig ställde sig den kritiska, men högst befogade frågan: ska jag verkligen gå in och blåsa ballonger och vissla framför den här deprimerade femtonåringen? Är det så jävla klokt?”
Efter en paus med vin och mingel tar vi plats igen i teatern och ser nyss skivdebuterade AnnaMy spela och sjunga tillsammans med Caisa Saxerbo Sjöberg som körar. Värmande ljudlandskap av folkrock tonar upp sig som skiftar i psykadeliska mönster. Det får mig att associera till 60-talets visionära ljudvärld men likheter finns också med kontemporära band som First Aid Kit och Fleet Foxes.
AnnaMy var ett vackert avslut på en fin föreställning och kvällen fortsatte i Teater Brunnsgatan Fyras foajé med mera vin och mingel. När jag stod där och pratade med såväl medverkande som besökare kände jag hur frågor från föreställningen fastnat i mitt medvetande. Hur fungerar egentligen identifikationsprocessen? Är det den konstnärliga skärpan som med bara språket och orden som medel kan ge oss tillgång till en annans medvetande? Eller är det så att vi alla har oförlösta roller inom oss som gör att vi så lätt kan bli till varandra i upplevelsen av konsten?
– Thomas Rosmer
Karolina Ramqvist var med i #21/22 av 00TAL om Självförakt, med novellen »I went nuts in »Shame ash-Shaykh« –05″. Läs mer om numret här eller beställ hem numret i vår butik.
10TAL i samarbete med Teater Brunnsgatan Fyra. Med stöd av Stockholms Kulturförvaltning och ABF Stockholm.
10TAL Evenemangs verksamhet stöds av Statens Kulturråd, Stockholms Kulturförvaltning och Stockholms Läns landsting.