En titt i litteraturens klädkammare
Av Malin Grände
Att kläder och utseende ger liv och karaktär åt litterära gestalter är inget konstigt – författare har i alla tider använt sig av detta stilgrepp för att definiera sina påhittade figurer: social ställning, personlighet, politiska och estetiska värderingar. Inte minst naturalister som Zola och Flaubert, vilket Paula von Wachenfeldt påvisar i sin artikel.
Men författarna själva då: är deras klädstil och övriga yttre attribut en ren slump? Knappast. Hur dagens författare bemödar sig om att positionera sig på en medial scen skriver litteraturvetaren Torbjörn Forslid om. Men betyder image något för värderingen av deras verk? Hur den i Frankrike okände Jan Guillous Ondskan togs emot där ger svaret på frågan.
Få av dagens författare utvecklar väl en så extrem och provocerande person som Oscar Wilde, här fångad av idéhistorikern
Elisabeth Mansén. Det finns oräkneliga bilder av honom, och lika många odödliga citat: Det enda sättet att gottgöra att man ibland är lite för snyggt klädd är att alltid vara alldeles för bildad.
Från Wilde till antidandyn Fröding är bara ett av flera djärva språng denna gång. Fröding kunde förvisso också posera framför kameran, men hans känsla för det utstuderat sköna hittar vi hos hans diktade personer, som fröken Elsa Örn, ”tyllomfraggad, i skum av spetsar, med en ros i gula lockar”.
Följ också Barbro Hedwall i Fredrika Bremers spår till ett harem, Jolo på modespaning på Stadion, Kulla-Gulla på klassresa, Ellen Keys kamp mot snörliven och Lubbe Nordström när han packar sin resegarderob.
Responsen från Sällskapen på frågan om stil och mode har varit oöverträffad, så till den grad att Litterära salongen får maka åt sig i detta nummer. Men istället bjuder vi intill en virvlande resa längs catwalken genom kulturarvet, via flappers och bloomers, korsetter, promenadkäppar och golfbyxor – håll i hatten!
Malin Grände
Temaredaktör
Extramaterial: “Mode och klädsel hos Elisabeth Bergstrand Poulsen”
Av Melsene Laux
Visst är det en inspirerande fråga att få: hur hade ”vår författarinna” det med mode och klädsel? Medan jag först tänkte på det ena och andra fotot har jag efter flera timmars efterforskning förnimmelsen att det lika väl kunde bli en hel doktorsavhandling! Så mycket kunde sägas.
Nu är det speciellt med Elisabeth Bergstrand-Poulsen att hon var författare och målare, och medan jag försöker att fokusera på betydelsen av klädsel i hennes texter svävar hennes målningars kvinnogestaltar fram för mina ögon, särskilt kvinnorna från den stora gobelängen ”Kvinnans årstider”. I måleriet har Elisabeth kommit fram till en förenkling och idealisering av ”kvinnan”, en bild som präntar sig in i betraktarens minne.
Mycket kunde sägas om klänningarna i hennes måleri, men i det följande ska det handlar om hennes egen relation till mode och betydelsen av klädsel i hennes skrivande.
Vad folk säger:
Redan från början då jag intresserade mig för Elisabeth Bergstrand-Poulsen och frågade Långasjöbor hur de hade upplevt henne, fick jag ofta höra: ”Och sen var hon så vacker!”
Detsamma betonade hennes svärdotter i Danmark, en numera äldre dam på över åttio år: ”Elisabeth hade en fantastisk utstrålning, älskade storblommiga kläder, stora smycken – och hade in i det sista sitt svarta hår.” Elegant var hon inte, men imponerande. Hon lät sy sina kläder, men hade alltid helt bestämda idéer om hur de skulle se ut.
På en rad fotografier kan vi följa hennes livsväg, från den unga,
romantiska flickan till den mogna konstnärinnan.
Fotografierna gjorde det tydligt för mig i vilken tid hon levde, att hon hör till min mormors generation, född 1887. I en rutig klänning, kanske som 14- eller 15-åring ser hon instängd ut, klänningen slutar högt upp under hakan.
Se så elegant hon är på fotot här bredvid, i vit klänning och stor vid hatt!
Och när hon finnar sin väg ”ut i världen” som konststuderande i Stockholm visar fotografierna en friare kvinna, håret hålls av ett band, men faller i stora vågor, blusen eller klänningen är mera urringad, lämnar halsen fri. Och man uppmärksammar det stora smycket, en brosch i ”vikingar – eller nordisk stil”- som följer henne livet ut.
Det verkar som om hon hade lust att klä upp sig, vi ser henne i dräkt, i fin blus med en elegant kofta, med olika hattar och också med pälskrage. Säkert blev hon inspirerad av omgivningen, om det nu var Paris, Rom, Neapel eller Algeriet, där hon och hennes väninnor måste få ”spindelvävstunna klänningar” för att stå ut med hettan, som hon skriver i ett brev till familjen. Kanske iscensätter hon också en bild av sig själv framför fotografen? Vad var anledningen att hon lät sig fotograferas? Det vet vi inte.
Självbiografi
I sin självbiografi Hök får jag låna dina vingar använder Elisabeth Bergstrand-Poulsen klädesplagg för att peka på en motsats mellan olika samhällsgrupper: fast man inte kan dra denna slutsats när man ser hennes fotografier, beskriver hon själv sitt utanförskap och känslan att vara underlägsen.
”Ack, detta yttre! Ända ut i kläderna! Hur osäker känner man sig inte t.ex. vid medvetandet om att gå omkring med snedgångna klackar eller hål på handskarna! Och det är ju en viss logik i att en bildande konstnär är känslig för just detta yttre.”
Hon liknar sitt utseende i ungdomsåren vid ett ”puppstadium”, på en skolbal i Växjö känner hon sig som en ”sparv på tranedans”: ”Vem ville dansa med en svart yllekjol, då det fanns fullt av ljusa, lätta klänningar att välja mellan, tänkte jag .”
Hon drömmer om att veckla ut sina vingar, d.v.s. komma ut i världen, gå i ljusa klänningar, å andra sidan är hon så medveten om och håller fast vid det hemvävda tygets berättelse om sammanhang, kretslopp, materialets historia, om hantverkets betydelse. En ny klänning markerar övergång till ett nytt livsavsnitt: ”Nattvardsgången: Vi flickor fick våra första långa klänningar, svarta med vita krås kring hals och ärmar. Vi hade alla under vintern virkat spetsar till att pryda våra nya underkjolar och linnetyg med. Det verkade som ett litet preludium till brudutstyrseln.” Och bruden i den svarta klänningen med den vita silkeschaletten blir en ikon i Elisabeths bildvärld.
Senare i livet försöker hon knyta ihop de två sfärerna: då Axel Poulsens stora monument framför Rådhuset i Gentofte ska invigas beställer hon en dräkt hos en av Köpenhamns mest kända modedesigners, (Holger Blom eller Preben Birck) men hon köper det hemvävda tyget till den i Långasjö. ”Jag gläder mig åt att höra om ni gillar mitt livs första skräddarsydda dräkt – Köpenhamns bäste skräddare.” skriver hon i ett brev.” Kanske är också detta ett led i det dansk-svenska samarbete som hon var så engagerad i.
Hon beskriver sig själv ironiskt som en ”estet” som längtar efter fullkomlighet i det yttre, för att hon lider under sina små skavanker som en röd näsa och en svart tand. Denna känsla av att vara fel blir först förlöst – efter hennes egen berättelse – då hennes tillkommande make bekräftar att hon är bra så som hon är. Under ett års vistelse i Neapel 1916 började hon äntligen ”förnimma en glad och förväntansfull oro liknande fjärilens, som äntligen skall skaka på och breda ut de hopklämda vingarna efter barndomens och undgomens långa puppstadium.” 1917 gifter hon sig med sin danske man i hembygdens kyrka i Långasjö.
Livet som känd konstnär och konstnärsmaka i det stora huset i Charlottenlund formade en viss stil, enkel i snittet, stormönstrad i tyget om sommaren, seriös i dräkt till officiella tillställningar. Visst behövde hon fina klänningar till vissa anledningar, fotlånga klänningar till och med. Svärdottern berättar om en lång klänning i gult silke, som till allas häpnad fick en stor krage i plissé – Elisabeths design.
Med rötter i Långasjö och med kunskap om fattigas levnadsvillkor såg hon kritiskt på livet omkring sig som en ”grannlåtstillvaro” i den av rika människor mer och mer befolkade stadsdelen norr om Köpenhamn. Hon konfronterades med en ytlig livsstil, ”att gå omkring i ständigt lika eleganta kläder, med ständigt nypressade benkläder och snövita tennisskor. Evigt nypermanentad, evigt nymålade läppar…” som hon och hennes man satte sig emot i sitt arbetsfyllda liv i ”enkelhet och innerlighet” i ”Klostret”, som huset kallades. En liten berättelse belyser att också hennes barn var känsliga för det yttres budskap: ” Vi satt i en fullstoppad spårvagn. Lillebror mitt emot mig, som klämt mig ned bredvid en ovanligt stor och strålande företeelse i nutriapäls och plymhatt och mycket annat som tillhör en sådan prakt. Jag såg att pojkens ögon strax slog ned på damen bredvid mig – och att det började arbeta i hans hjärna… jag läste i hans lilla allvarliga, kloka barnansikte, hur vi två kontraster avspeglade oss i hans hjärna och hans näthinna – som en härligt stor och brusande påfågel och en ful, ruggig gråsparv. Plötsligt höjer pojken sin röst. Högt och klart säger han: ”Mor, jeg skal nok köbe dig en fin Kjole til jul. Den skal väre helt af Sölv. Og der skal väre fuldt med Stjerner og Måner der bag! Og en stor Sol af Guld midt på Magen.” Varpå han tystnade, i det han triumferande nickade till mig, till den grå sparvmodern, som om han redan såg mig utstyrd i denna prakt, vilken så totalt skulle fördunkla all världens påfåglar.”
Författarskap
I hennes författarskap, som börjar med fyra smala band, illustrerade folkslivsskildringar, är beskrivningen av klädseln en viktig del av människornas karakterisering. Fast då blir variationerna inte så stora: de människor hon skriver in i litteraturen, Värendsfolket, Långasjöbor från 18oo-talet nöjde sig ofta med en vardagsdräkt och en till festliga tillfällen som dop, bröllop och begravning. Som målare och författare har hon gett oss en bild av framför allt kvinnorna i enkla långa klänningar och schalett vilka dock utstrålar lust till färg och form.
Melsene Laux, Ordförande i Elisabeth Bergstrand-Poulsen-sällskapet