FLM DVD: Kk, Wiktor Ericsson

wiktor_ericsson_kk

Wiktor Ericssons film Kk finns med på den senaste utgåvan av FLM DVD som har tema sex.

Hur kom filmen till?
Berättelsen har jag burit med mig i cirka 10 år. Idén började med att det fanns en flicka som hette Lillan, i byn i Blekinge där jag tillbringat alla mina barndoms somrar (och där filmen även spelats in). Lillan kidnappade mig och tvingade mig att pussa henne. Jag kan inte varit så gammal. Men gammal nog för att tycka att det var minst lika upphetsande som skrämmande. Jag hade ett par skisser till scener som jag flätade samman till ett novellfilmsmanus. Slutscenen och scenen på fotbollsplanen var de scener som jag kände starkast för, de ville jag verkligen ville filma. Scenerna blev kanske 70% av vad jag hoppats de skulle bli, vilket kanske inte är så dåligt ändå. Med mer tid hade jag kanske kunnat få dem perfekta, men de är så film är. Man måste jobba under de förutsättningar man har.

Vad ville du göra?
Jag ville göra en film om en annorlunda kvinnlig huvudkaraktär som testar publikens förväntningar och fördomar. Jag ville även göra en film men en lyrisk och sensuell ton. En intim berättelse, som du nästan blev generad av att se.

Vilken var den största utmaningen i arbetet med filmen?
Den största utmaningen var definitivt att hitta någon som kunde spela Lillan. Som vågade. Vi hade en otrolig tur som hittade fantastiska Isa Hansen. Där får jag tacka vår duktiga rollsättare. Annars var det framförallt en utmaning att arbeta med en hund! Det stämmer att du aldrig ska arbeta med djur. Bara att få hunden att inte försvinna ur bild visade sig vara en utmaning. Framförallt när vi filmade på stranden. Hunden älskade att bada och plötsligt befann den sig 250 meter ut i havet. Vi fick stå och vänta på stranden som idioter tills hunden kom tillbaka.

Hur ser du på filmen i efterhand?
Jag är mycket stolt över filmen, måsta jag säga. Inte för att den i alla delar är perfekt, men för att den känns väldigt mycket som ”jag”. Det finns mycket man gör som man inte till 100% kan stå för, men den här filmen känner jag att jag kan stå för. Det här är den typen av film jag vill fortsätta göra. Och sen är jag fantastiskt nöjd med fotot och den fina musiken, och allt det kollektiva arbete som hjälpt till att skapa filmen. Att höra Musica Vitae framföra den originalskrivna musiken var ett av mitt livs häftigaste ögonblick. En barndomsdröm som gick i uppfyllelse.

Vad var det viktigaste du lärde dig av filmen eller inspelningen?
Hur fantastiskt kul det är att arbeta med ungdomar! Och hur jobbigt det är att jobba med djur… Men även hur lite man behöver för att få fram en stämning eller en undertext. Jag tror jag lärt mig saker som manusförfattare av att göra filmen. Att skala av och lämna luft i texten.

Vad tycker du om den svenska kortfilmens kvalitet och status?
Filmen visades på Bergmanveckan tillsammans med en några andra kortfilmer från Göteborgs filmfestival, och jag var väldigt imponerad av kvalitén på filmerna. Det känns som om det finns många fantastiskt duktiga kortfilmare i Sverige. Själv tycker jag att kortfilmen är en oerhört svår form. Jag vill berätta längre berättelser, det är det jag är van att göra. Novellfilmen är ju ett slags mellanting, det är som en komprimerad långfilm, så det kan jag kanske klara av. Men att berätta något på 5-10 minuter, det är som en helt egen konstform. Å andra sidan så tror jag det kan vara svårt att ta steget till en långfilm då man är van vid korta kortfilmer. Att skapa framåtrörelse och spänning i 90 min är tufft och ställer andra krav.

Vad arbetar du på nu?
Jag arbetar på tre långfilmsmanus i olika stadier. Ett av dem är tänkt att bli min långfilmsdebut som regissör. Ett annan är en dansk långfilm med planerad inspelning nästa sommar. Sen så jobbar jag med ett nytt dokumentärfilmsprojekt. Och så får vi se om det kanske blir en fortsättning på TV-serien Halvvägs till himlen som jag skrivit, och som börjar sändas i höst på TV4.