Tänkandet och arbetet — Kulturtidskrifter.seKulturtidskrifter.se

Ur »Forskningens form» publicerad i nummer 4:2013 som anknyter till vår serie om konstnärlig forskning (se 5:2011 och 5:2012).

Humaniorans marginalisering och kris är säkert ett välbekant fenomen för många av Ord&Bilds läsare. De kritiska diciplinerna tycks varken tillåts att sätta agendan för samhällsfrågorna eller för hur själva forskningen ska se ut.

Hur förhåller man sig till en universitetsvärld som är alltför fixerad vid mätbara mål, och allt för lite intresserad av att ställa frågor om den akademiska kunskapens former och språkliga premisser? Under ett symposium vid Umeå universitet i juni 2013 diskuterades hur dessa tendenser bör förstås och hanteras.

Anders Johansson går in på vad en allt för snäv, och stelbent, syn på vad forskningen bör resultera i gör med själva tänkandet.

ANDERS JOHANSSON

Tänkandet och arbetet

Utkast till en kritik av akademisk reifiering

Som ett led i Vetenskapsrådets försök att orientera sig om vilken forskning som bedrivs runt om i landet besöktes Umeå universitet förra året av en delegation från rådet. Innan besöket hade de skickat ut en enkät med ett antal frågor att besvara. De fem frågorna löd:

1. Vilken forskning bedrivs inom humaniora och samhällsvetenskap?

2. Vilka intressanta resultat har forskningen lett till? Vilka är de mest intressanta rönen inom området, och råder det konsensus eller konflikt kring resultaten?

3. Vilken forskning är växande eller krympande? Vilka områden är starka och svaga?

4. Vilken är den fortsatta potentialen för fortsatt intressant forskning inom området?

5. Saknas det relevant forskning inom området?

Frågorna är intressanta för att de ger en koncentrerad bild av hur landets största forskningsfinansiär ser inte bara på humanistisk forskning utan på forskning i allmänhet. För det första är det tydligt att forskning, ur VR:s perspektiv, i allt väsentligt är sina »resultat» och »rön». För det andra kan all forskning uppenbarligen fångas i tydliga dikotomier: relevant/irrelevant, växande/krympande, intressant/ointressant, stark/svag, konsensus/konflikt. Ett antal obstinata motfrågor är svåra att undvika: relevant för vem? Är »växande» eller »krympande» rätt svar om man vill ha pengar? Och »intressant» – den bistra sanningen är förmodligen att 95 procent av befolkningen är ointresserad av 95 procent av all forskning som bedrivs på universiteten runt om i landet – bör forskningen ändra inriktning av det skälet?

Ett annat ord att reflektera över är »område». Bortsett från att det är oklart vilken nivå det handlar om (är det humaniora och samhällsvetenskap i deras helhet som åsyftas, eller området för den artikel jag som enskild forskare ägnar mig åt just den här förmiddagen…?), framstår »området» som underligt självklart: det är överblickbart, dess gränser är tydliga, och även om det finns flera områden råder det ingen tvekan om vad som är vad och var man hör hemma. Jag ser framför mig en Sverigekarta för lågstadiet: 24 landskap omgivna av tydliga svarta streck. Det finns ett latent våld i den visionen: för poängen är naturligtvis att ett område, när det väl är definierat, kan raderas ut från kartan om det inte lever upp till VR:s krav på relevans, styrka, tillväxt osv.

Men det avgörande problemet med denna vilja att ringa in och kartlägga ett område är att en humanist, till skillnad från en naturvetare, aldrig »har» ett område. Naturligtvis kan man som humanist vara specialist på Strindbergs sena dramer, Folkpartiets historia eller medeltidslatin, men varje sant humanistisk forskningsinsats skapar sitt »område» performativt. Man skulle rent av kunna hävda att det är det skapandet som forskningen går ut på. Av den anledningen är det något dubiöst över den forskare som faktiskt skulle kunna redogöra för sitt område, dess rön, konflikter, relevans etc. För implicerar inte en sådan redogörelse att området redan är bekant, färdigt, och att »forskningen» följaktligen inte är forskning utan snarare information?

I min filosofiska verksamhet försöker jag »ställa mig själv på en punkt där jag inte längre vet vart jag är på väg» konstaterar Jacques Derrida under diskussionen efter sin berömda föreläsning i Baltimore 1966.1 Det är svårt att tänka sig ett kunskapsideal som är mer inkompatibelt med VR:s lilla enkät. Det hindrar inte att också Derridas kommentar väcker en del frågor. Ställa sig på en punkt där man inte vet vart man är på väg – man skulle kunna översätta det till ett slags eftersträvad oförutsägbarhet. Det låter onekligen som en självmotsägelse, ett slags cirkelns kvadratur. Implicerar inte den eftersträvade punkten den förutsatta vetskap som samtidigt avvisas? Exakt när ska punkten övergå i en öppen riktning, en oförutsägbar rörelse? Eller relaterat till VR:s frågeformulär: bygger inte ovisshetspunkten ändå på något slags områdesorientering, något slags visshet?

Derrida utvecklar inte sin kommentar, i alla fall inte just i det sammanhanget, men ett likartat ideal formuleras med större omsorg i Marcia Sá Cavalcante Schubacks essä »Att tänka i skisser», i boken med samma titel. Som titeln indikerar argumenterar Cavalcante där för ett tänkande i skissens form, eller snarare, för att skissen är tänkandets form. Hennes argumentation utgår bland annat från en distinktion mellan tänkande och tanke: om det förra är en akt – ett blivande, en rörelse – är det senare en färdig, stelnad, begreppslig form. »Som rörelse och handling är tänkandet ett kommande till tanke snarare än ett system av begrepp», skriver hon i ett resonemang om Paul Klee. »Här blir det uppenbart», fortsätter hon, »hur tänkandet är och inte är vad det tänker eller snarare hur det befinner sig i en spänning med tankarna eftersom tänkandets fundamentala kraft består i att visa fram».2 Cavalcante ser alltså en avgörande motsättning mellan själva tillblivelsen och det färdiga, mellan formandet och formen.

I förlängningen av denna distinktion ligger en kritik av den vetenskap som inte är känslig för sin egen tillblivelse. Cavalcantes svar på detta är idén om skisstänkandet. Skissen, skriver hon, synliggör »handens sökande vägar»; dess utopiska mål är inte att avbilda eller teckna något, utan att teckna själva tecknandet. Detta leder till ett (försiktigt) förordande av en »negativ pedagogik, som går ut på att lära sig av-lära sig färdiga tankar, där att tänka visar sig vara ett skisserande snarare än ett systematiserande».3 Genom detta avlärande kan man, för att göra ett långt resonemang kort, nå en bild av »hur ’varat’ är».4

Det bör göras klart att tänkande, med Cavalcantes synsätt, inte nödvändigtvis är lika med begreppsligt tänkande; tänkande finns i olika form, i olika konstarter. Via Paul Klee, Giorgio Vasari och Friedrich Nietzsche beskriver hon ett kännande tänkande, »ett kännande som tänker och ett tänkande som känner».5 Nietzsches iakttagelse av hur hans tankar stelnar till tråkiga sanningar är intressant i sammanhanget: »Ack, vad är ni för något, ni mina skrivna och målade tankar! Det är inte länge sedan ni var färggranna, glada och elaka, fyllda av sporrar och hemliga kryddor som fick mig både att rysa och skratta – och nu? Redan har nyhetens behag svunnit och några av er är, fruktar jag, redan på väg att förvandlas till sanningar: så odödliga ter de sig redan, så hjärtekrossande rättskaffens, så långtråkiga!»6 Om den moderna vetenskapen, för att inte säga det västerländska tänkandet i sin helhet, alltid strävat efter sanningen så menar Nietzsche alltså att sanningen är stelnad, död, ja ointressant.

Men även om Nietzsche av den anledningen söker själva tillblivelsen, så framstår stelnandet som något oundvikligt. Han återkommer till samma motiv flera gånger, som här i Den glada vetenskapen: »Jag uppsnappade denna insikt medan jag gick och tillgrep hastigt första sämsta ordalag för att binda fast den så att den inte skulle flyga ifrån mig igen. Och nu har den dött för mig på grund av dessa vissna ord och hänger och slänger i dem – och när jag ser på den vet jag knappast längre hur jag kunde känna en sådan lycka när jag fångade den fågeln.»7 Kommentaren pekar mot en medial aspekt som är avgörande i sammanhanget: det är orden, formuleringarna, nedskrivenheten, som tynger tänkandet. Så sett är det vissnande han beskriver en ofrånkomlig del av medieringen, av att tänkandet omsätts i prat, fästs på papper eller – i enlighet med dagens premisser – i digital kod.

På så vis är det onekligen något utopiskt över Nietzsches idealisering av det flyktiga. Hur kan vi veta något om det, och varför ska vi alls intressera oss för det, om det ändå är okommunicerbart? Måste inte tänkandet, om det ska bli något mer än en subjektiv erfarenhet inne i den tänkandes huvud, manifesteras, ta fysisk form? Eller överfört till det skissideal Cavalcante formulerar: måste inte av-lärandet föregås av ett lärande? Förutsätter inte skissen ett system? Kan en skiss göra något annat än ge sken av den föränderlighet som kännetecknar tänkandet? Kan skissen vara något mer än ett sätt att representera det flyende? Kanske är det gott nog – är det inte vad Nietzsches egna aforismer går ut på?

Början till ett motargument mot ett sådant synsätt finns hur som helst i Theodor W. Adornos Minima Moralia: »Även om man skulle godta den tvivelaktiga principen att framställningen skall avbilda tankeprocessen, så utgör ju denna process lika lite något diskursivt framskridande steg för steg som omvänt den tänkandes eventuella insikt faller ner från himlen. Kunskap uppstår tvärtom ur en härva av förutfattade meningar, iakttagelser, självkorrigeringar, antecipationer och överdrifter, kort sagt ur den kompakta, grundmurade men ingalunda helt genomskinliga erfarenheten.»8 Adorno förnekar inte att tänkandet är processuellt; däremot menar han att relationen mellan kunskapen och tankeprocessen, det statiska och det dynamiska, mellan objekt och subjekt, resultat och erfarenhet är mer mångfacetterat, mer dialektiskt. Huruvida Adornos kommentar drabbar Cavalcantes skissidé kan diskuteras (den tillblivelse hon vill synliggöra ska inte förväxlas med någon teleologisk utveckling från det outvecklade mot det färdiga), men den pekar likväl mot en risk som varje kritik av en vetenskapssyn à la VR löper: att själva processen mystifieras istället för att göras rättvisa.

Kanske kan man vidga förståelsen av det processuella och det stelnade genom att anlägga ett mer marxistiskt perspektiv på saken: om Vetenskapsrådets upptagenhet av rön och områden är en illustration av hur vetenskapen reduceras till en leverantör av kvantifierbara resultat (eller ännu värre: hur humanister hindras från att ägna sig åt verkligt tänkande), så vittnar såväl Derridas korta kommentar om strävan efter oförutsägbarhet, som Cavalcantes skissideal och Nietzsches aforismer om ett motstånd mot en sådan varufiering. Problemet skulle alltså vara att produkten, varan, döljer sin egen tillkomstprocess. Detta döljande är i själva verket en central aspekt av den akademiska forskningen. Kanske är det rent av det övertygande döljandet som kännetecknar det, i Vetenskapsrådets perspektiv, lyckade verket. Vad är de rön som VR efterfrågar, om inte ett slags gravstenar över det tankearbete som ligger bakom dem? Detta är i så fall inget unikt för forskningen – det är snarare en logik, en reifikation, som går igen i alla verksamheter inom en kapitalistisk ordning.

Å andra sidan är det uppenbart att akademisk forskning också går ut på att visa upp ett utfört arbete. Avhandlingsgenren är kanske det tydligaste exemplet på den akademiska uppvisningen av en arbetsinsats. Även om det inte är reglerat så finns det bindande konventioner som säger att omfånget måste vara låt säga 150 sidor, trots att alla vet att det kan finnas mer substans och originalitet i en enda aforism än i den tjockaste avhandling. Du måste dessutom genomföra ett slags exercis (visa att du behärskar ett ämne, och ett vetenskapligt förhållningssätt, passera ett antal loci communes) oavsett hur många gånger samma exercis har genomförts tidigare. Forskningen tycks alltså dölja en dubbel relation till arbetet: å ena sidan ska den färdiga produkten inte bära några spår av den process som ligger bakom den – det är den färdiga produkten, utan byggnadsställningar, som efterfrågas; å andra sidan är själva vitsen med produkten den arbetsinsats som ligger bakom den. Produkten är inget annat än ett tecken för ett utfört arbete.

Ett sätt att begreppsliggöra den dubbelheten finns i Georg Lukács diskussion av varuutbyte och reifikation. I Marx efterföljd hävdar Lukács att den universella varuformen medför att det mänskliga arbetet abstraheras. Lukács understryker dubbelheten i denna utveckling: »Det abstrakta, likartade och jämförbara arbetet […] uppstår både som förutsättning för den kapitalistiska produktionen och som resultat av den.»9 (mina kursiveringar) Logiken är lika enkel som omvälvande: arbetet genererar profit, men profiten genererar också arbete, såtillvida att den berövar aktiviteten dess oskuld och förvandlar den till just arbete. Poängen är att detta gäller även den akademiska forskningen. Saken blir tydligare när Lukács beskriver reifieringen av arbetet mer i detalj: »Detta sker å ena sidan genom att arbetsprocessen i allt högre grad styckas upp i abstrakt rationella detaljoperationer, varigenom arbetarens förhållande till produkten som helhet upplöses och hans arbete reduceras till en specialfunktion som mekaniskt upprepas. Å andra sidan sker det genom att den socialt nödvändiga arbetstiden under och till följd av rationaliseringen blir själva grundvalen för den rationella kalkylen, i början som en empiriskt fattbar, genomsnittlig arbetstid, men senare – på grund av allt större mekanisering och rationalisering av arbetsprocessen – som ett objektivt kalkylerbart arbetspensum, vilken arbetaren finner sig ställd inför i dess färdiga och slutna objektivitet.»10 Den som har någon arbetserfarenhet från universitetsvärlden under de senaste decennierna lär känna igen sig. I hur verksamheten å ena sidan är uppstyckad i mekaniska, andefattiga delmoment (rätta tentor, föreläsa si och så många lektorstimmar, sätta betyg, göra utvärderingar, skriva ansökningar, leverera formstöpta artikelmanus…), där de mänskliga faktorerna, som Lukács skriver, blir »rena felkällor».11 Å andra sidan blir själva arbetstiden ett självändamål: de kvantitativa måtten (antal högskolepoäng, undervisningstimmar, publikationer, publicerade sidor, beviljade kronor) förvandlas till själva innehållet. Det viktiga är det cv som allt är till för att fylla. Att vara doktor är inget annat än att ha arbetat ett visst antal år, ha skrivit ett visst antal sidor vetenskaplig text, tagit ett visst antal högskolepoäng – att ha gjort sitt pensum.

Vart leder då den analysen? Hur ska man förhålla sig till denna reifikation? Vad är det, i den akademiska forskningens fall, som är dolt och bortglömt? Vad är det som ska synliggöras och varför?

Ett kort svar på den sista frågan – varför? – är att en vetenskap som är reducerad till sina egna resultat, sina »rön», och blind för sin egen tillkomstprocess saknar förmåga att förändra sig själv och därmed även de omständigheter den är sprungen ur. Saker och ting är som de är, forskningen blir per automatik en ideologiproducerande apparat som förstärker det rådandes skenbara lagbundenhet. Denna apparat har blivit alltmer effektiv under det senaste decenniet: för att få ekonomiska medel för att bedriva forskning krävs ansökningar, och ansökningarna måste i förväg definiera sitt område och peka ut de förväntade rönen. Därmed kommer allt mindre tänkande att äga rum, både för att akademikerna hålls upptagna av ansökningsskrivande, och för att de få »projekt» som beviljas medel är reifierade redan i förväg, reducerade som de är till sin arbetsinsats och sina rön.

Det som döljs är alltså inte bara det övergripande syfte och existensberättigande som inte kan fångas i termer av publiceringsfrekvens, effektivitet, ekonomi etc. – det vill säga den bildning, kunskapstradering och det kritiska tänkande som är vad humaniora en gång gick ut på. Döljs gör också tänkandets hopflätning med det verkliga, det materiellas andlighet, subjektets kraft att förändra det objektiva.

Det vore naivt att hoppas på en utväg ur detta. Den reifikation Lukács talar om är oundviklig – i det borgerliga samhället är, skriver han, en radikalt förändrad ståndpunkt, ett avslöjande perspektiv, en omöjlighet. Ett »kritiskt perspektiv» gör i det sammanhanget ingen skillnad, konstaterar han – ja, kanske är ett kritiskt perspektiv rent av det filosofiska uttrycket för att den reifierade världen har blivit »den enda möjliga, enda begreppsmässigt fattbara värld, som är oss människor given».12 Att istället försöka renodla och bejaka ett subjektivt uttryck (Lukács exemplifierar med journalistiken) är heller ingen lösning. Subjektet är inte mindre reifierat än objektet; den förment subjektiva uttrycksförmågan är blott en mekanism i den kapitalistiska apparaten.13

Ett dystert scenario, men kanske finns det ändå en hoppfullhet i detta? För även om det, med Lukács synsätt, är omöjligt att ta sig ur de reifierade formerna, talar han vid ett tillfälle om att en sådan utväg, hypotetiskt, skulle kräva inte bara en insikt om »formalismens orsaker, uppkomst och oundviklighet», utan också radikalt annorlunda frågor, och en helt annan inriktning på det konkreta.14 Om man skulle formulera en strategi utifrån den tanken så kunde man inrikta sig på att uppdaga materialiteten – och därmed kontingensen – hos de former som verkar så givna och lagbundna.

När Cavalcante talar om att avlära sig färdiga tankar och former, kan det förstås som ett annat sätt att beskriva samma behov och möjlighet att ta sig ur det reifierade. Det uppnås inte genom kritiskt tänkande, utan genom sökandet efter andra former, i skrivandet och tänkandet självt. Det som är bortglömt – och därför sprängkraftigt – i dagens akademiska forskning är, annorlunda uttryckt, å ena sidan hantverksaspekten, bearbetandet av ett material i skrivsituationen, å andra sidan läsarerfarenheten, det faktum att också forskning utgörs av texter som realiseras först i mottagandet. Det dolda skulle alltså vara det faktum att all humanistisk forskning är en form av litteratur; att humaniora går ut på att skapa form. Inte kapitalismens reifierade former (peer review-artikeln, projektet, avhandlingen etc.), utan former – flyktiga, dynamiska, ogripbara – som uppstår eller aktualiseras i forskningen som händelse.

En distinktion mellan norm och form skulle kunna vara behjälplig här: Om normer är transcendenta i förhållande till tänkandet som händelse eller akt (VR:s regler för hur en forskningsansökan ska se ut, dess föreställningar om vad ett projekt är, eller vad vetenskap är – allt detta är konkreta exempel på normer) är former immanenta, de uppstår i tänkandet, i mötet mellan tänkt och otänkt. Det som händer i detta möte är att ett nytt område öppnas – inte fysiskt, men heller inte imaginärt. Cavalcante talar, återigen i relation till Klee, om ett mellanrum, en kaospunkt, som på samma gång drar ihop och drar isär.15 Är det inte, för att återknyta till Derrida, just så den punkt han talade om bör förstås? En punkt från vilken man inte längre vet vart man är på väg, en punkt där alla möjligheter är öppna. En punkt från vilken ett nytt område öppnar sig.

Det finns skäl att, i enlighet med Lukács resonemang, försöka tänka detta så konkret som möjligt: som ett ögonblick i skrivandet, tänkandet, läsandet. Ett kreativt ögonblick som inte bara är en subjektiv nyck, men som heller inte tillhör det utforskade objektet. Istället rör det sig, som Cavalcante beskriver det, om något som tillhör tänkandet lika mycket som det verkliga. För att anamma VR:s egen terminologi skulle man kunna förstå detta som ett virtuellt område mellan det vi redan vet (det reifierade) och det obegripliga, kaotiska eller icke-existerande; ett område som samtidigt är ett formande. »Form» ska i så fall inte förstås enbart i överförd mening (form som sätt att tänka), utan mer konkret: de sätt på vilka det skrivna hänger ihop, hur det är komponerat, det sätt på vilket tänkandet etablerar en egen koherens.16

Den skissform Cavalcante talar om är, som jag läser henne, ett sätt att beskriva detta. Man skulle också kunna vända sig till Adornos ställningstagande för skriftens, tänkandets – essäns – kraft att upprätta en egen form, att skapa sin egen grund. Adorno skulle, tror jag, instämma i det mesta i Cavalcantes essä, förutom resonemanget om varat: med Adornos och Lukács synsätt är idén om varat innesluten i en kapitalistisk ordning, inte tvärtom. Det finns inget vara att avbilda, det finns bara konstgjordheter, mediering, falskheter. »Också tankens paradis är enbart konstgjorda, och åt dem ger sig essän hän. Eftersom det, med Hegels ord, inte finns något mellan himmel och jord som inte är förmedlat, är tanken trogen idén om en omedelbarhet endast genom det förmedlade, medan den blir det förmedlades offer så snart den oförmedlat griper det oförmedlade. Listigt förankrar sig essän i texterna, som om de faktiskt var närvarande och hade auktoritet.»17 Adornos essäistiska strategi går alltså ut på att behandla det förmedlade, »falska», som om det vore oförmedlat, »äkta»; att, som han skriver, »förankra […] sig i texterna» för att på den vägen överlista den diskursiva logiken »i dess egna former, i kraft av sitt eftertryckliga subjektiva uttryck».18 Att bejaka mediets materialitet och koordinera elementen istället för att underordna dem, i insikt om att forskning inte bara är en begreppslig utan också en mimetisk verksamhet, ett materiellt hantverk.

I det avseendet skiljer sig Adornos hållning också från Nietzsches. Om orden – nedskrivenheten, uttaladheten – framstår som en förbannelse ur Nietzsches perspektiv, så är själva materialiteten premissen för Adornos ideal: allt är konstgjort, materiellt, ungefärligt, falskt, förgängligt, tvetydigt. Det är just det vi måste använda till vår fördel. Motsättningen mellan detta ideal och det diskursiva (positivistiska) ideal som Adorno delvis vänder sig emot i sin text, har definitivt accentuerats under det halvsekel som gått. Idag måste man, som VR gör tydligt, presentera rön, inte väva essäer som utvidgar området mellan det tänkta och det otänkta. Det gör naturligtvis bara saken än mer angelägen. På ett sätt handlar det om att bejaka det faktum att vi, om vi nu råkar vara litteraturvetare, opererar med samma verktyg som de objekt vi studerar, och att även våra texter blir till först i ett läsande. Det befriar oss inte från den reifikation Lukács beskriver, men det innebär att vi kan spela med de former som samtidigt binder oss. Allt är reifierat, men möjligheterna är öppna.

Noter

1 Jacques Derrida, »Structure, Sign, and Play in the Discourse of the Human Sciences», The Structuralist Controversy: The Languages of Criticism and the Sciences of Man, red. Richard Macksey & Eugenio Donato, Baltimore: The Johns Hopkins University Press, 2007, s. 267 (»Discussion»).

2 Marcia Sá Cavalcante Schuback, Att tänka i skisser: Essäer om bildens filosofi och filosofins bilder, Göteborg: Glänta produktion, 2011, s. 166.

3 Cavalcante, s. 177.

4 Cavalcante, s. 176.

5 Cavalcante, s. 171.

6 Friedrich Nietzsche, Bortom gott och ont: Förspel till en framtidens filosofi (1886), i Samlade skrifter bd 7, översättning Lars Holger Holm, Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 2002, s. 183.

7 Friedrich Nietzsche, Den glada vetenskapen, i Samlade skrifter bd 5, översättning Carl-Henning Wijkmark, Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 2008, s. 155.

8 Theodor W. Adorno, Minima Moralia: Reflexioner ur det stympade livet (1951), översättning Lars Bjurman, Lund: Arkiv förlag, 1986, s. 96.

9 Georg Lukács, Historia och klassmedvetande: Studier i marxistisk dialektik, översättning Tomas Gerholm: Bo Cavefors Bokförlag, 1968, s. 145.

10 Lukács, s. 145.

11 Lukács, s. 147.

12 Lukács, s. 173.

13 Lukács, s. 160 f.

14 Lukács, s. 172.

15 Cavalcante, s. 170.

16 Ville man utveckla detta skulle man också kunna vända sig till Gilles Deleuzes idé om konstverket som ett fasthållande av det virtuella blivande livet är. Se t ex kapitlet »Percept, affekt, begrepp» (ur Gilles Deleuze & Félix Guattari, Qu’est-ce que la philosophie?), översättning Sven-Olov Wallenstein, i Deleuze och mångfaldens veck, red. Helena Mattsson & S-O Wallenstein, Stockholm: Axl Books, 2010, s. 195-238.

17 Theodor W. Adorno, »Essän som form», översättning Anders Johansson, Glänta, nr 1, 2000, s. 42.

18 Adorno, »Essän som form», s. 43.