Stig Björkman har sett om Roberto Rossellinis omistliga efterkrigstrilogi, som nu föreligger i en präktig Criterion-utgåva.
”Skandalen! De vill bara tala om skandalen!” Det skriver Ingrid Bergman i sin dagbok strax efter utgivningen av sin självbiografi Mitt liv, apropå de intervjuer och intervjuare från press och tv som hon då kommer i kontakt med.
Och skandalen, det är naturligtvis hennes uppbrott från hem och familj och från sin position som en av världens mest hyllade och beundrade skådespelare med en gedigen karriär i Hollywood för en osäkrare framtid som musa åt och så småningom hustru till den italienske neorealisten Roberto Rossellini. Ingrid Bergman blev vid tiden fråntagen all ära och trovärdighet i en häxjakt med återskall ända upp till den amerikanska senaten.
En vårkväll 1948 ser Ingrid Bergman Rom – öppen stad på en biograf i Hollywood. Hon lämnar biografen bländad och djupt tagen av det hon har sett. ”Realismen och enkelheten var skakande”, har hon själv förklarat. ”Ingen såg ut som skådespelare och ingen talade som skådespelare. Det var som om väggarna tagits bort från hus och rum, så att man kunde se in. Och inte bara det. Samtidigt var man där och man blödde och grät för människorna man såg…”
Kort därefter skriver hon ett brev till Rossellini: ”Jag har sett Era filmer Rom – öppen stad och Paisà och tyckte mycket om dem. Om ni behöver en svensk skådespelerska som talar mycket bra engelska, som inte har glömt sin tyska, som kan göra sig måttligt förstådd på franska och bara kan säga ’Ti amo’ på italienska, är jag beredd att komma och göra en film med Er.”
Rossellini låter inte svaret vänta. I ett svarsbrev drar han upp riktlinjerna för en film om en ung lettiska som efter kriget hamnat i ett uppsamlingsläger utanför Rom och som undgår utvisning genom att gifta sig med en ung soldat med hemvist på vulkanön Stromboli. Och Rossellini avslutar sitt brev: ”Ska vi tillsammans försöka finna henne? Ska vi tillsammans åskådliggöra hennes liv i den lilla byn nära Stromboli dit soldaten fört henne?”
Ska vi tillsammans försöka finna henne? Vilken utmanande och frestande fråga måste inte detta ha varit för Ingrid Bergman. Hon hade under 40-talet plikttroget och ofta med lysande resultat avverkat den ena kontraktsrollen efter den andra. Och inte bara tröttnat på de skräddarsydda rollerna utan framför allt på rollen som det perfekta och ärbara dygdemönster som hon utsetts att spela inför en värld av hängivna beundrare.
Stromboli blir parets första film tillsammans. De gör sedan fyra filmer till – Den stora kärleken, Resa till Italien, Otrohet och Sankta Johanna på bålet – samt en kortfilm. Stromboli, Den stora kärleken och Resa till Italien skulle kunna rubriceras som Rossellinis efterkrigstrilogi. De är en trio filmer med sammanlöpande motiv av samma styrka som hans mer ryktbara krigstrilogi. I dessa filmer får Ingrid Bergman gestalta sammansatta kvinnor långt ifrån de idealiserade porträtt hon så ofta tvingades leverera i Hollywood. Hon ger här kontur åt tre kvinnor som knappast vädjar om sympati men som begär vår förståelse.
Där är den krigsskadade Karin, som ser en möjlighet till flykt genom sitt giftermål med fiskaren från Stromboli men som inte bara reagerar mot kargheten och fattigdomen i landskapet utan också i förhållandet med den mer oerfarne mannen. Där är överklasskvinnan Irene i Den stora kärleken, som fyller sina dagar med ytligt societetsliv. Efter en personlig tragedi försöker hon finna en mer meningsfull tillvaro genom barmhärtighetshjälp till utsatta. Och där är Katherine i Resa till Italien, som lever i ett fruset äktenskap men som av en nåd som verkar närmast kristlig finner en väg ur alienationen. Den bedrägliga enkelheten i berättelserna öppnar för en rikedom av undertexter som Ingrid Bergman förstår att förvalta oerhört gripande.
I samband med Stromboli formulerade Rossellini ett sorts credo, som kan ses som en sammanfattning av hans filmskaparintentioner vid denna tid: ”Jag söker ett djup som kanske bara filmen kan erbjuda, såväl förmågan att betrakta personer och föremål från alla håll, att använda sig av övertoningar och inre monologer (inte, det vill jag förtydliga, likt Joyces medvetenhetsströmmar, snarare likt Dos Passos), att ta eller försaka och lägga in det som finns inneboende i berättelsen och vad som kanske är dess avlägsna ursprung. Jag vill utnyttja min kamerakunnighet för att följa och förfölja de medverkande i mina filmer: vår tids smärta kommer att träda fram bara genom skådespelarens oförmåga att undslippa kameralinsens ständigt öppna öga.”
Nu föreligger dessa tre filmer i en dvd-box, föredömligt restaurerade och försedda med ett rikligt godismaterial (förlåt: extramaterial) i en ytterst kvalitetsmedveten Criterion-utgåva. Här är Rossellinis bidrag, Tuppen, ur episodfilmen Vi kvinnor, där vi kan se Ingrid Bergman på klappjakt efter en oinbjuden gäst i hemmet i Rom. Här finns också unika smalfilmssnuttar (i färg!) som skådespelerskan tagit under inspelningen av Stromboli. Dessutom intervjuer med parets döttrar och Ingrids äldsta dotter, Pia Lindström, liksom en kunnig analys av Martin Scorsese. Samt artiklar och kommentarer i bästa Criterion-anda.
I Bernardo Bertoluccis ungdomsfilm Före revolutionen yttrar den filmintresserade huvudpersonen vid ett tillfälle ”Man kan inte leva utan Rossellini”. Och Martin Scorsese har från sitt håll deklarerat att ”Rossellini is where modern cinema begins”. Rossellini kom att framstå som något av en fadersfigur för den franska nya vågen och alla upproriska filmböljor som började svalla i början av 60-talet på flera håll i världen. Och visst, en bättre filmskola än den Rossellini skapat med sina filmer är svår att finna. Nej, det är svårt att leva utan Rossellini. Liksom utan Ingrid Bergman.