Madeleine Grives ledare i 10TAL nr 16: Alla vill äga kulturen — Kulturtidskrifter.seKulturtidskrifter.se

»Det tar en viss tid att förstå att jorden och himlen tillhör alla.«

Den nyskrivna texten »En trädgård, i väntan …« av den marockanske författaren Abdellah Taïa inleder vårt nummer. Han berättar om hur hans identitet vid olika tillfällen beslagtagits av andra, först den feminine pojken de inte ville ha, och senare den maskuline man han förväntades vara som arab i Frankrike. Uppvuxen i en fattig familj med nio barn hittade han till litteraturen genom att hans pappa arbetade som portvakt på biblioteket i Rabat.

Kampen om kulturen pågår över hela världen. Kulturen som alltid ansetts fri, och som av de flesta av dess utövare och konsumenter erkänns ett egenvärde, annekteras gång på gång av politiska ideologier, av opinionsbildare och av marknaden. Gamla kulturer approprieras, assimileras, blandas in i nya kulturella uttryck, eller kapitaliseras. Undergroundkultur efterapas, kommersialiseras och blir mainstream i mode– och popindustri. Ibland blir stölderna alltför uppenbara. När målningar av den politiske aktivisten och graffiti-konstnären Banksy hackas bort från husväggar i London och återfinns på auktioner och museer för priser på flera miljoner protesterar londonborna, och när bilföretaget Mercedes utnyttjade Karin Boyes poesi i reklamsyfte kallade Peter Englund det för »gravplundring«, och Svenska Akademien hotade med stämning.
I detta nummer utforskar vi verbet Beslagta och gör det till ett begrepp: människans begär att erövra, konfiskera, göra saker till sitt. Driften att lägga beslag på konst, språkbruk, kulturer och andra människors identiteter och liv. Vi rör oss runt i världen med nyskrivna personliga texter om beslagtagande från Kroatien, Makedonien, Botswana, USA, Marocko, Mexiko, Syrien – berättelser om krig, våldtäkter, kolonialism, förtryck, fattigdom eller hårt arbete, om kärlek, om människors försök att återskapa sina liv och drömmar.

Vi ser hur konsten alltmer räknas som handelsobjekt och konsumtionsvara. Stefanie Hessler skriver i essän »Marknadskonst« om hur företag, banker och privata samlare på en globaliserad marknad får allt större makt över konsten och över hur verken värderas, vilket spiller över på museer och andra offentliga institutioner. Vilken inverkan får det på produktionen, när konstnärerna ser vilken konst som ger ekonomisk framgång?

Och hur påverkar det konstens motstånd? Stina Oscarson skriver i sin artikel »Konst under ekonomisk censur« att makten nuförtiden istället för att slå ner motståndet med batonger kramar ihjäl det. »Man köper det och betalar bra.« I vår tid har vi »satt likhetstecken mellan kapital och frihet«. »Är konsten miljömässigt och socialt mer hållbar än i övriga samhället vad gäller överproduktion och konsumtion?« Det är en av de frågor som konstnären Elin Wikström ställer när hon presenterar ett interaktivt sociologiskt konstprojekt som utmanar konstmarknaden.

Politiken vill också roffa åt sig av kulturen. Kulturen bär på en förförande kraft. Alla vill äga kulturen. Det är valår och vi ser hur politiska partier knyter författarskap, verk och ord till sig. Skönlitteraturen är ett viktigt redskap i de nationalistiska rörelsernas propagandaarbete. I sin essä »Med lyriken som vapen« ger Jimmy Vulovic en bakgrund till den litteraturstöldstrategi som bland andra Svenskarnas parti och andra mörka politiska grupperingar använder.

De annekterar och vantolkar litteratur för att använda den i propagandistiska syften. Nationalromantisk lyrik, Esaias Tegnér, Verner von Heidenstam och Frans G. Bengtsson förs fram som förbundna med den nazistiska ideologin. Efter förra valet kom Sverigedemokraterna in i riksdagen med bland annat dessa formuleringar i sitt kulturprogram: »I dagens Sverige förringas och förnekas det svenska kulturarvet och den svenska identiteten till förmån för utländska kulturer«. »I dagens Sverige går en alltför stor del av det skattefinansierade kulturstödet till mångkulturella, destruktivav och elitistiska kulturyttringar«. I chocken och vreden över valutgången arrangerade 10TAL 2010 års upplaga av Stockholms Internationella Poesifestival på temat »Välkommen«. Vi bjöd in författare från många olika länder och öppnade festivalen med skådespelaren Sanna Sundqvist i blonda flätor och folkdräkt som dansade folkdans och bjöd upp en partner i publiken till toner av Dean Martins »Welcome to my world«. Dansen urartade förstås, med hångel och slagsmål. Utanför Dramaten hade Sverigedemokraternas ungdomsförbund ordnat torgmöte, och i protest mot festivalen och de utländska poeterna hade de högläsning av »Sveriges nationaldiktare« – Vilhelm Moberg, August Strindberg med flera.

Att lägga beslag på ett område, att med våld bestämma: detta är vårt, detta har vi rätt till, är kärnan i många krig och konflikter mellan länder. Den ukrainske författaren Serhij Zjadan, vars debutroman Depeche Mode nyligen givits ut på svenska, talar i en intervju om sina tankar kring situationen i Ukraina. Utvecklingen har gått mycket snabbt de senaste månaderna, och Zjadan har efter vår intervju tvingats konstatera att situationen förvärrats ytterligare. I en artikel i Frankfurter Allegemeine Zeitung den 21 april skriver han bland annat: »Jag tror inte någon för två månader sedan kunde föreställa sig en sådan utveckling som denna. Majdan-anhängarna, det vill säga människor som stödde den ukrainska revolutionen, bland dem jag, kunde i vart fall inte föreställa sig att de skulle bli tvungna att skydda sig mot sina egna landsmän som inte erkänner den nya regeringen i Kiev, men istället ansett det rimligt att be grannlandet om militärt understöd. Vad döljer sig bakom detta? Jag tror: rädsla och osäkerhet. Det är den sortens rädsla som gör en aggressiv. Det är osäkerheten, som gör det möjligt att se en fiende bland dem som man mött hundratals gånger i snabbköpet eller i tunnelbanan.«

Bilder på krigens offer når oss i dag via massmedier och ger oss personliga berättelser om dess fasor. Med vilken rätt exploaterar vi därmed lidandet, lägger beslag på fruktansvärda livsöden och gör dem till nyheter som fladdrar förbi i vår tillvaro? Prisvinnande bilder från krig, bilder som ger fotografen ära och berömmelse, kan de verkligen vara till glädje? Den amerikanske författaren Dan O’Brien har skrivit diktsamlingen War Reporter om krigsreportern Paul Watson, vars fotografi från 1993 av en dödad amerikansk soldat i Mogadishu belönades med Pulitzerpriset. Men fotot gav honom inte bara ett fint pris utan också en oerhört stark känsla av skuld, och en livslång rädsla att utsättas för hämnd för att han tog sitt foto av den förnedrade och till döds misshandlade soldaten. Watsons kamera som använts flitigt i krigen i bland annat Irak och Afghanistan finns att betrakta på museum i Washington. Vi publicerar O’Briens dikt tillsammans med en text han skrivit om den dubbla konfiskeringen: Watsons av soldatens kropp och sin egen av Watsons upplevelser, och om detta dilemma – att annektera smärta.

Konstnären Sophie Tottie problematiserar också nyhetsrapportering i sitt verk Subject Without Nation. »På ett märkligt sätt fungerar media som en maskin som både ikoniserar och utplånar just de berättelser som är i fokus«, skriver hon. »Det du läste i går måste ge plats åt dagens nyheter, åt tidens gilla gång. Om samma bilder trycks om och om igen kan de berättelser som de förmedlar hamna i bildernas bakgrund – och istället blir bilden berättelsen.«

Den fransk-algeriske konstnären Kader Attia utgår i sina verk från kulturens betydelse för frigörelse. I sitt pågående verk The Repair har han samlat föremål från många olika länder och satt samman dem på nya sätt – till exempel instrument med delar av vapen – som symboler för kamper som förts mot kolonialism. »I sjävständighetskamper i Afrika, Asien och Mellanöstern blev litteratur, konst och musik effektiva vapen mot kolonisatörerna när inga andra vapen fanns till hands«, skriver Anders Rydell som i slutet av mars besökte konstbiennalen i Marrakech. I samma artikel skildrar han svårigheterna med restitutionskrav, när länder som Grekland och Egypten kräver att få tillbaka konstföremål som stulits och sedan länge visas på museer i bland annat London och Paris. Det möts av starkt motstånd från museerna, som inte gärna ser sig som plundrare utan som goda kulturbevarare.

Jorden och himlen tillhör alla, som Abdellah Taïa skriver. Vårt nummer handlar om motsatsen. Att vi alla är beslagtagna och beslagtar i olika grader av girighet och smärta, att vi slåss med näbbar och klor, för att få en liten bit av kakan, för att skapa oss ett utrymme, eller för att beslaglägga något som kanske sägs tillhöra någon annan.

– Madeleine Grive