I Bang 3/2014 läste jag en lista med 18 punkter under rubriken ”Feministisk politik tack”, det var 18 mycket viktiga punkter som väl satte fingret på flera åtgärder som behöver genomföras för en verklig feministisk politik i Sverige.
Men det var något som skavde hos mig, ett skav som jag tror att många transkvinnor som försöker ta plats i en feministisk rörelse idag också känner.
Men jag tog inte mod till mig att skriva något förrän jag läste Jonnas utmärkta replik på hemsidan med rubriken ”Varför inget funkisperspektiv?”. Då insåg jag att det också behövdes ett par punkter ur ett transfeministiskt perspektiv.
De punkter jag presenterar har sitt fokus på transkvinnor och transfeminina, eftersom transkvinnor utsätts för mycket transfobi och kvinnohat i samhället – även bland feminister.
Det finns många problem inom den feministiska rörelsen i Sverige och ett av dessa som nyligen varit aktuellt är cisnormen, det vill säga de förväntningar och ideal som samhället har en om att tillhöra och behålla det kön en tilldelades vid födseln. Feminismen är inte fri från denna norm, utan den påverkar hur transpersoner i allmänhet behandlas inom delar av rörelsen. Men transrevolutionen är här, transpersoner börjar synas i samhället och tar plats i media på egna villkor, något som feminister måste lära sig att hantera. Feminister kan inte längre blunda för den problematik och transfobi som har funnits och fortfarande finns i rörelsen.
Här föreslår jag nu tio punkter som feminister behöver genomföra för att skapa den inkluderande och intersektionella rörelse som de flesta feminister säger sig vilja ha.
1. Feminister måste släppa biologismen och tvåkönsnormen, det finns fler än två kön och det här är verkligen viktigt: könsidentitet existerar. Oavsett om patriarkatet skulle krossas så kommer dysfori, det vill säga upplevelsen av att ens kropp inte stämmer med ens könsidentitet, att fortsätta finnas.
2. Erkänn att transkvinnor är kvinnor. Att separera rättigheter mellan ”äkta” kvinnor och transkvinnor är transfobi.
3. Det existerar strukturella fördelar som ciskvinnor har gentemot transkvinnor som inte i huvudsak har med patriarkalt förtryck att göra. Cisprivilegier kan, som alla privilegier, endast diskuteras på en strukturell nivå. När transfobi påpekas för feminister handlar det inte om dem som individer, utan om att synliggöra privilegier.
4. Feminister behöver förstå att det inte räcker med att kalla sig intersektionell och inkluderande för att transkvinnor och transfeminina ska ansluta sig till och känna sig välkomna i en feministisk gemenskap som länge varit djupt fientlig mot dem. Om en som transkvinna dras till feminismen som rörelse, så är hon också insatt nog för att känna till feminismens historia, som inte alltid är så trevlig för transkvinnor.
5. Trygga rum, något som feminister ofta värnar om, ge oss åtminstone det! Genom att okritiskt låta uppenbart transfientliga feminister som exempelvis Julie Bindel eller Gail Dines få stort utrymme på feministiska forum, blir tillställningarna till otrygga platser.
Om det inför ett evenemang påtalas att exempelvis en talare har en transfobisk agenda, lyssna och bemöt dem som tar upp kritiken.
6. Den feministiska principen om rätten till våra kroppar MÅSTE gälla även transpersoner, och föraktet mot de korrigeringar av sina kroppar som transpersoner behöver göra för att kunna leva verkliga och fulla liv, måste upphöra. Transkvinnor har helt andra villkor än ciskvinnor för att kunna överleva i en patriarkal värld där cisnormen härskar.
7. En av de vanligaste feministiska teserna är att kön endast är en social konstruktion. Detta är en utopi, ingen av oss kan leva som om detta är ett faktum, särskilt inte transkvinnor. Och även om denna tes skulle visa sig vara sann, kommer dysforin som transpersoner känner inför sina kroppar och sina kön att bestå. Det kan därför inte ställas krav från feministers sida att just transkvinnor ska ta ansvar för en teoretisk framtid ”utan kön”, bara för att inte krossa en feministisk dogm.
8. Feminister måste ta ställning för transpersoner och för vår säkerhet. Transpersoner utsätts för hatbrott, men ingår inte bland de minoriteter som särskilt skyddas av straffskärpningsregeln i brottsbalken gällande hatbrott eller i yttrandefrihetsförordningen under hets mot folkgrupp.
9. Representation. I en feministisk organisation eller rörelse som hävdar att den representerar alla, måste transpersoner – både transmän och transkvinnor – ha en plats. Det finns en tendens att transmän får större utrymme än transkvinnor.
10. Den transvård som transpersoner erbjuds idag, för att få den hjälp de så desperat behöver, är en katastrof. Feminister behöver ställa sig bakom kraven om att denna vård måste reformeras drastiskt. Transpersoner har förfärande höga siffror gällande självmord och självmordsförsök.