av ERIK ÅKERLUND
Martin Ingvar och Gunilla Eldh: Hjärnkoll på skolan. Natur & Kultur 2014, 176 s.
Hur fungerar det psykologiskt när barn lär sig? Och vad kan vi med neurofysiologins hjälp säga om vad som är lämpliga respektive mindre lämpliga undervisningsmetoder?
Detta kan man tycka är helt självklara frågor att ta upp inom ramen för lärarutbildningar. Så ser dock inte verkligheten ut i dag. Undervisning inom dessa områden är starkt eftersatt eller helt obefintlig inom de flesta lärarutbildningarna i landet.
Detta faktum konstateras i boken Hjärnkoll på skolan, skriven av hjärnforskaren Martin Ingvar och vetenskapsjournalisten Gunilla Eldh. Det är också denna lucka i lärarnas utbildning som boken bland annat är tänkt att åtminstone något fylla igen.
Grundperspektivet i boken, som genomsyrar den från första till sista sidan, är det så kallade pedagogiska kontraktet som läraren ska upprätta med sina elever: ”Jag tror att du kan lära dig detta och det är viktigt för mig att du lyckas.” Detta menar författarna, med stöd i forskning, är den viktigaste faktorn för framgångsrik undervisning för lärare. Till detta måste också komma en ständig utvärdering av den egna undervisningen, och en förbättring för att leva upp till sin del av kontraktet.
Med utgångspunkt i ett integrativt angreppssätt – arv och miljö formar människan – tar boken förutom rent hjärnvetenskapliga perspektiv också upp vetenskapliga rön från andra håll. Den viktigaste rösten här är John Hattie (f. 1950) och dennes forskning, som rönt enorm uppmärksamhet och fått stort genomslag i bland annat Sverige. Hattie och hans forskningsgrupp har genomfört stora metastudier där man har försökt att komma fram till ”framgångsfaktorer” inom undervisning. Det pedagogiska kontraktet är exempelvis en sådan faktor som Hattie lyfter fram.
En tanke som hör till detta kontrakt är tanken på en ”proximal utvecklingszon”, alltså det stoff eller de färdigheter som ligger precis bortanför det jag redan kan. Begreppet kommer från den rysk-sovjetiske pedagogen Lev Vygotskij (1896–1934), men används i boken i en lite annan betydelse än den ursprungliga. Begreppet används här helt enkelt för att peka ut det område, eller den zon, som undervisningen ska röra sig inom. Det får inte ligga för långt bort, så att det upplevs som eller är övermäktigt, men ska inte heller bara röra sig inom känt område, även om man också behöver befästa vissa kunskaper och färdigheter. Eleven ska, konstateras det, i undervisningen tillåtas pendla mellan utmaning och tröst.
Detta pendlande mellan utmaning och tröst, mellan att röra sig på okänt respektive känt vatten, måste också gälla lärarens egen utveckling.
Detta är ju egentligen alltsammans självklarheter, men när ideologi tillåts ersätta vetenskaplighet och beprövad erfarenhet kan det ibland få oss att glömma bort dem.
Denna, och en mängd andra, framgångsfaktorer tas upp i boken. Det konstateras att denna typ av faktorer enligt studierna har betydligt större positiv effekt på undervisningen och dess resultat än exempelvis minskade klasstorlekar.
I boken tar man också upp vissa punkter som kanske kan förklara varför dagens forskare och utbildare i pedagogik ofta tycks vara negativa till psykologi och hjärnforskning. Författarna konstaterar bland annat att härmning utgör grunden för all undervisning, och att normer är viktiga för att skapa säkerhet och trygghet i undervisningssituationen (även om reflektion kring normer också ingår i den personliga mognadsprocessen). Detta påpekande går rakt emot dagens ideal inom mycket av lärarutbildningarna, där man understryker värdet av att tänka helt nytt och att bryta normer.
Det skulle behövas betydligt mer undervisning i utvecklingspsykologi och neurofysiologi i lärarutbildningen. I väntan på att detta ska bli verklighet kan dock Ingvars och Eldhs bok fungera som ett utmärkt smakprov inom området.
Erik Åkerlund är fil. dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.