Det handlar om pengar

Kulturskribenten Hanna Johansson skriver här om Klubb 10TALs samtal ”Poesi och offentlighet” på Världspoesidagen i lördags, som bland annat kom att handla om den pågående kritikdebatten. 

”Jag undrar ibland om det verkligen saknas resurser eller om det bara är prioriteringarna som är åt helvete.”

En kväll på min stammisbar bakom Dramaten stöter jag på en gammal klasskamrat. Han berömmer kultursidan jag ibland skriver för, jag älskar att det är så mycket kulturdebatt! Åh nej, gnäller jag, jag som hatar kulturdebatt. Eller all debatt, ärligt talat: någon slags perversion av riktiga samtal med anspråk på fördjupning eller att förstå varandra. När jag läser svenska kultursidor – ingen nämnd, ingen glömd – kommer ofta en mening ur Gentlemen to mind, om hur berättarjaget Klas Östergren försöker skaffa lite frilansuppdrag över sommaren: ”Jag snokade upp lite polemik här och lite polemik där och slängde mig hals över huvud in i debatter om saker och ting jag dittills aldrig ägnat en tanke eller kunde något om.”

På 10TALs kritiksamtal på Teater Giljotin i lördags fanns kanske inte riktigt någon tydlig polemik, vilket ärligt talat var rätt uppfriskande. Moderatorn Marcia Cavalcante påpekade självironiskt att det är en fara att låta en filosof styra ett samtal av den här karaktären. Absolut, om man är ute efter kärnfulla citat, kanske, men det tror jag inte att någon var, utom möjligen jag som fått i uppdrag att skriva den här texten. Kjell Espmark och Agneta Pleijel besvarade frågan om vad politisk poesi innebär, vad det är som gör skrivandets gest politisk, och var ense om att själva handlingen att skriva är motstånd eftersom att poesin – med Kjell Espmarks ord – ”avviker från normen, är ett våld på språket”. Men att språket också måste svara mot övertygelsen för att inte poesin ska bli banal.

Daniel Sjölin var kritisk till det svenska kulturklimatets konsensustänk, ”vi har inte fel smak, men vi överanvänder den för lättvindigt”, och frågade sig varför alla så svepande avfärdar kommersiella krafter i kulturen. Vilket ledde vidare in på det öppningstal till Svenska Akademien som Kjell Espmark höll i december förra året och som startade debatten om kritikens villkor som väl fortfarande inte riktigt är avslutad. ”Jag anade aldrig att jag satte foten i ett jordgetingbo”, sa han och fortsatte: ”med tanke på förutsättningarna har kritiken klarat sig förbluffande bra, men det betyder inte att man inte behöver göra något åt förutsättningarna”. Pengar var nyckelordet snarare än plats och jag ville ställa mig upp och applådera; tänkte på varje nytt ”fristående alternativ” jag stött på eller ibland skrivit för genom åren, webbaserade kulturtidskrifter grundade av unga killar som understryker vikten av en plattform, en yta att exponeras på, vi har tyvärr inga pengar men du får skriva hur långt du vill … Brasklapp: det finns naturligtvis många bra saker med sådana initiativ, och det kanske är taskigt att gå på de webbaserade gratistidningarna när det här gäller dagstidningarna också, tron på att vår största fiende är snuttifieringen och att allt löser sig så fort man låter skribenterna bre ut sig eller ta debatten; det är fan i överkant att DN i höstas publicerade krönikor flera dagar i rad som handlade om tidningens egen recension av Ken Ring-biografin, eller reportage på två uppslag om varför ”folk” ”hatar Söder”. Jag undrar ibland om det verkligen saknas resurser eller om det bara är prioriteringarna som är åt helvete. Men nu har jag sagt upp min DN–prenumeration sedan några veckor, och redan känns hjärtat lättare.

Förresten, en sista grej bara, ett Mark Twain-citat: ”Jag hade inte tid att skriva ett kort brev, så jag skrev ett långt.” Varifrån ska resurserna komma som möjliggör för kritiker att skriva kort om mycket? Kjell Espmark nämnde ett nyligen utlyst stipendium i Norge som delas ut till unga kritiker. Tatjana Brandt inflikade att hon inte trodde att det primärt var en fråga om ekonomi, utan att offentligheten förändrats i grunden de senaste åren, att vår tid – präglad av globalisering, internet – är minst lika turbulent som storstäderna under urbaniseringen på 1700-talet. Jag själv hoppas kanske mest på Daniel Sjölins halvt allvarliga – eller helt allvarliga – förslag: ett stipendium inte för att skriva, utan för att läsa.

Hanna Johansson är kulturskribent och ingår i 10TALs redaktionsråd.