Från piren i Gazas hamn är solnedgången fantastisk. Ovanför dyningarna som rullar in mot stranden övergår skenet på himlen från rosa till djuprött innan solen flimrande sjunker ner i havet. Familjer som flanerat i hamnen börjar dra sig hemåt från den yttersta piren innan mörkret faller. Inne i hamnen kan de ännu köpa drycker, nötter och smågodis från små vagnar längs med hamngatan. I skydd av de två pirarna ligger nu hundratals fiskebåtar för ankar i vattnet eller uppdragna på land för natten. Även i Gaza finns det ett vardagsliv, ett liv fyllt av arbete, möten och förväntningar.
Det är på vårvintern 2015. Jag önskar att livet här alltid var lika tryggt och självklart som hemma. Men spåren efter krigen ses överallt – bakom försäljarna ser jag bombade hamnkontor med svärtade väggar sedan sommarens krig, vid infarten till hamnen ligger resterna av Gazas Ark som skulle bryta sjöblockaden inifrån, nu bara ett förvridet rostigt järnskelett. Några meter längre bort finns en hög minnespelare med namnen på de turkiska medborgare som pliktade med sina liv under attacken på Mavi Marmara 2010. På stranden intill dog fyra lekande barn i somras i en bombattack…
Gaza är under blockad, till lands och till havs. För att få tillräckliga fångster behöver fiskarna i Gaza, precis som hemma, komma ut från kusten. Men Israel sätter upp gränser för hur långt de får fara, ibland sex sjömil, ibland tre, ingen vet vad som gäller för dagen. Därför har många fiskare skadats eller skjutits till döds och fått sina båtar och garn beslagtagna av den israeliska marinen.