Manusjakten

manusjakten

Kan du skriva Sveriges nästa kioskvältare? Sebastian Lindvall tittar närmare på filmbranschens manusjakt.

Varje år sedan 2004 publiceras black list för allmän beskådan. Men trots det avskräckande namnet rör det sig inte om någon svartlistning. Tvärtom: här ryms de mest omtyckta bland alla icke-producerade manus i Hollywood, baserat på undersökningar inom det som den officiella hemsidan beskriver som ”ett slutet nätverk med manusköpare, manusrepresentanter och manusförfattare”.

För oss vanliga dödliga ger listan en spännande inblick bakom studiokulisserna. Här syns etablissemangets smak och tycke, intill nyupptäckta talangers namn. En inspirerande morot för aspirerande manusförfattare som letar efter en väg in i drömfabriken. Men hur ser det ut i Sverige? Florerar det några eftertraktade manussnackisar även i den svenska filmbranschen?

Black list bygger på deltagande från beslutsfattarna som förutsätter viss transparens, men något liknande är det inte tal om i film-Sverige. Här är det tradition att aldrig avslöja någonting, menar manusförfattaren Monica Rolfner, vars karriär rivstartades med Kjell Sundvalls succékomedi Tomten är far till andra barnen.

– När jag kom in i filmbranschen var jag 40 och hade en hel del egna idéer. Jag gick på manusträffar, manusöl och liknande, och frågade folk vad de jobbade med. Men jag fick aldrig något svar. Det var skithemligt. Eftersom de inte sade något så fattade ju jag att jag inte skulle göra det heller. Det var på den nivån. Så då förstår du att det var ganska långt ifrån en black list, förklarar Rolfner.

Även inom branschen saknas alltså ett nätverk liknande det som fått black list att gå från ursprungliga 90 deltagare till att senast rymma 250 personer. Det finns heller ingen organiserad gemenskap mellan manusförfattarna.

– Det är möjligt att det finns folk som känner varandra privat och så, men något community? Nej. Förr fanns det faktiskt. Några gånger om året hade man nån manusöl, träffades på kvällen och minglade och snackade. Det var då jag upptäckte hur hemligt allting var. Det där sätter sig ganska snabbt, jag kan ju inte vara ensam om att vara öppen? Det blir jättekonstigt! Och då sluter man sig.

Just därför tycker också Rolfner att en svensk black list vore önskvärd, dels som ett sätt för manusförfattare att få in en fot i branschen, men också för de etablerade att visa vad man går för och slippa vara så bunden.

– Om man har ett bra manus kan man få folk att slåss om det och buda på det. Och just bara att man blir läst! Det var det största problemet när jag var nybörjare, ingen läste det jag skrev. Det hamnade längst ner i någon hög, berättar Rolfner.

En av personerna i produktionsledet som faktiskt läser är Lena Rehnberg. Hon är vd på tv- och filmproduktionsbolaget Stellanova Films, som senast varit aktuella med romantiska kioskvältaren Micke & Veronica. Däremot har hon aldrig gjort film på ett manus som hon inte själv initierat eller gjort om.

– Den här myten om att det dräller en massa oprövade kort som är så begåvade där ute? Jag tror tyvärr att den är överdriven, säger Rehnberg.

Det är många manusförfattare som hör av sig till Stellanova och tvärtemot vad man kan tro tittar de på allting. Problemet är bara att det mesta inte håller måttet.

– Som producent måste du ha de som är allra bäst. Du går ju under om du ska hålla på och pröva massa människor hela tiden. Det funkar inte så, förklarar Rehnberg.

Trots att Tomten är far till alla barnen öppnade en massa dörrar för Monica Rolfner var det inte förrän i år som uppföljningen skedde med I nöd eller lust, ännu en ensemblekomedi och återigen ett samarbete med Kjell Sundvall. Trots luckan däremellan har hon hela tiden kunnat försörja sig som manusförfattare.

– Jag har skrivit cirka tjugo långfilmsmanus på beställning som inte har blivit film. Många gånger har det berott på SFI. Nu börjar det ju lossna lite och man kan göra filmer utan dem, men det kunde man inte för tio år sedan. Fick man nej från SFI så var det över, då blev det ingenting. Och det har jag varit med om många gånger, förklarar Rolfner.

Även Lena Rehnberg understryker filminstitutets avgörande roll. Snarare än den amerikanska manusmarknaden som präglar black list sitter de flesta svenska filmarbetarna i samma trånga, lyhörda båt.

– Alla slåss om samma pengar och det är en extremt liten summa. Det finns ingen goodwill på det sättet producenter emellan, tyvärr.

Men inte ens black list är utan sina svarta fläckar. Kritik har riktats mot dess utveckling från titthål in i branschen till en fullskalig verksamhet som anpassats efter branschens intressen. I den amerikanska tidskriften Film Comment beskriver Nick Pinkerton en ”internatskola för prestigeprojekt” som dels sporrar cyniska förhandsbedömningar av filmer, men som också förebådar upprepningar av tidigare framgångsformler.

Önskemålen från ovan påverkar även svenska manusförfattare – men då är det snarare utifrån signaler från SFI, menar Monica Rolfner.

– Det är bara att läsa på deras sida om vad man vill ha: mångfald, jämställdhet, problem i dagens samhälle.

I linje med Pinkertons kritik menar Rolfner att SFI:s riktlinjer i vissa fall leder till strömlinjeformning och självcensur.

– Jag vet manusförfattare som säger mellan skål och vägg att de känner ett tvång att anpassa sig efter det där. Det blir ju jättekonstigt om det inte passar historien, säger hon.

Som alltid är det pengarna som avgör vilka berättelser som når den vita duken. Utan manusmarknad och studiosystem vilar ett stort ansvar i några få personers händer, varav en är regissören och långfilmskonsulenten Baker Karim. I fjol initierade han Black is the new black, en manustävling med syfte att ”lyfta fram filmer och konstnärskap som bryter med stereotyper om Afrika”. Kan det vara ett sätt att hitta och släppa in oprövade talanger?

– Ja, varför inte? Det är bara att prova. Men jag tänker att det här med tävling, det vore så skönt att slippa det momentet. Det är en tävling i slutändan ändå. Men att få sitt manus läst, att få script notes av människor som kan det här, det vore ovärderligt för många som sitter och kämpar men inte riktigt vet hur de ska göra. Annars kan man väl tänka sig att producenterna fick prenumerera på en sorts svensk black list. Undrar hur intresserade de skulle vara? Man borde kolla det.