Den nya svenska poesivågen

Var är poesins plats? Jo, Här! I detta tjocka nummer med samtids– poesi från platser i olika delar av världen: Korea, Jamaica, USA, Irak, Grekland, Tyskland, Danmark och Sverige. Samtidspoesin är global, snabb, nyfiken, social och interagerande, ofta sökande valfrändskap. Via sociala medier sprids den lätt – poesivärlden är nästan oavbrutet på resande fot, det ordnas workshops och poesifestivaler nästan överallt, medan prosan inte sällan sitter still. Poeternas liv och dikt har ändå helt olika förutsättningar och erfarenheter världen över, vilket blir påtagligt och omskakande i ett brett tidskriftsnummer.

Om någon frågar mig vad som är poesins plats skulle jag nog säga: Nu. Det är något med det både omedelbara och ständigt närvarande hos poesin. Det flyktiga och beständiga. Det förflutna och det nya. Det oupphörligt transformerande, rörliga, och det eviga. På samma gång. Nu. Det absoluta och akuta behovet att formulera livskänslan i tiden på just den platsen där poesin får komma till. Och om någon frågade mig en andra gång vad som är poesins plats skulle jag nog svara: Frihet. Poesin rör sig inte bara fritt över tid och rum, dess själva plats är friheten, och framförallt friheten i språket, möjligheten att kunna formulera precis vad som helst hur man vill. Frågan om Poesins plats har alltså ett tredje svar: Språket. Det föreslår också poeten Jonas Gren i sin essä som utgår från Harry Martinsons bok Utsikt från en grästuva. Men var är då språket, vad föregår det? Poesin uppstår i erfarenheter av det reella som är poetiska i sig, menar Gren. »Poesin i själva levandet« och en förundran inför det ofattbara. »Att leva i det poetiska är ett privilegium.« Det poetiska livet erbjuder friheter. Egen tid, stillhet, läsning, promenader och skrivande efter att ha fullgjort plikterna – »jag har fullt upp att leva poetiskt«. Det poetiska livet är arbetslinjens motsats.

I den banbrytande koreanska poeten Kim Hyesoons essä möter vi en annan sorts frigörelse genom poesin från samhällets betungande skyldigheter. Hon skriver om hur det är att växa upp i ett förtryckande patriarkalt samhälle som Sydkorea och att vara kvinna och poet, att försöka skapa sitt eget poetiska språk inom en traditionsbunden, hårt kontrollerad genre. Hyesoon berättar hur hon varit tvungen att bryta sönder koreanskans syntax och samtidigt frigöra sig från metaforernas och de på förhand givna och anbefallna känslornas fängelse. »Att upptäcka och konstruera en ny koreanska inom koreanskan är omöjligt på något annat språk än det poetiska«, skriver hon.

»Jag fick all min frustration och sorg att rymmas i 16 bars« berättar Silvana Imam om en av låtarna på sitt nya album. Med 16 slutrim, inrim och assonanser på 12 rader skildrar hon sin samtid i ett komplext texthantverk. Tillsammans med fem kollegor från musikkollektivet Respect My Hustle (RMH) – Cherrie, Erik Lundin, Adam Tensta, Leslie Tay och Michel Dida – visar Imam hur poesins plats också finns i hiphopen, inte minst hur det poetiska, metriska texthantverket tycks ha tagit sin tillflykt till hiphopen medan den modernistiska poesin gjort sig av med den. Samarbetet med RMH om text och musik fortsätter i tidskriften och på våra litterära evenemang framöver.

Vi inleder detta nummer med en ordboksartikel av Hans Magnus Enzensberger, en dikt av Eva Runefelt och en manifestartad text om lyrikens plats »Jag har länge tyckt att poesin borde ta ansvar« signerad Elis Burrau. Enzensberger definierar skämtsamt själva fenomenet dikt som en »fruktad texttyp« vars existens ur företagsekonomisk synvinkel är oförklarlig, då d-er »har visat sig vara inkompatibla med de allmängiltiga marknadslagarna«. »Försök att utrota dem – åtminstone i dess tryckta form – har inte saknats.« Men Enzensberger slår bort alla farhågor kring att texttypen skulle dö ut. »D-er har funnits i alla samhällen och är det enda kända massmedium där antalet producenter överstiger antalet konsumenter« fastslår han.

Ja, poesin är en utsatt genre, sviken av förlagen men framförallt av kritiken. Det har varit något av tidskriftens käpphäst genom åren sedan 80-talet och med jämna mellanrum har vi fört en debatt och givit ut specialnummer om kritiken i Åtttiotal, 90TAL, 00TAL och 10TAL, medan det endast gått åt ett håll: utför. Poesin har dessvärre fått en ytterst marginell plats idag på våra kultursidor. Utan kritiken undanhålls presumtiva läsare från vad som händer inom poesiutgivningen och lyriken blir mindre tillgänglig.

Hur ser den officiella bilden av den samtida svenska poesin ut? Våren 2015 fick svenska kulturskribenter upp ögonen för en ny dansk poesiboom och flera av de svenska förlagen började också att satsa på utgivning av unga danska författare. Den unga svenska poeten Anna Axfors startade på sommaren en debatt i Aftonbladet där hon gick till strid mot uppfattningen att det skulle saknas lovande författare i Sverige. Hon hävdade att de stora förlagen visade ett totalt ointresse för Sveriges unglitterära samtid. »Lyfter förlagen och kritiker inte blicken, bort från Stockholm, ut mot landet och ut på Internet, så får de nöja sig med att blicka avundsjukt mot andra sidan sundet.« Flera kritiker som gav sig in i diskussionen påstod att den unga danska poesin är mer utåtriktad och politisk än den svenska men jag menar, precis som Anna Axfors, att kritiken här har blivit hemmablind.

Hur ser då återväxten ut inom den unga svenska poesin? Vad och var är den nya poesins plats? Det finns ett engagemang och ett självförtroende som jag inte sett maken till på länge. Man kan tveklöst tala om en ny svensk poesivåg. Det har kommit fram flera intressanta och egensinniga författarröster. Flera av dem, som Anna Axfors, Hanna Rajs Lundström, Elis Burrau, Arazo Arif och Felicia Mulinari, återfinns i numret med dikter och i samtal. Den unga nya poesin kommunicerar och diskuterar. Kanske i ett slags reaktion mot den så kallade språkmaterialismen och huvudfåran av modernismen, som alltid är aktuell i lyriken, drar den in vardagen i poesin med en alldeles vanlig vanlighet och med en humor, lekfullhet och fräckhet. Den påminner om nyenkelheten hos Strountes–diktaren Ekelöf, Urban Torhamn, Sonja Åkesson, men också om en del av Stig Larssons 80– och 90-talspoesi och även med det politiskt vardagliga hos nyss bortgångne Göran Palm – det personliga varma sorgsna och vasst träffsäkra tonfallet hos saknade Bodil Malmsten. Vad som är absolut tydligt är att den unga poesin just nu har hittat ett eget tonläge och den självkänsla som krävs för att god poesi ska lockas fram. Vi har haft den stora glädjen att följa den genom våra debutantsidor och i projektet AKT UNG! som pågått i fem år. Det påtagliga är att det är en relativt stor och heterogen grupp poeter som verkligen har roligt och samlas under upptågsaktiga läsningar på barer och fester.

Den nya poesin är politisk och komplex, den är aktiv och performativ skriver poeten och kritikern Aase Berg i sin artikel om poesins plats idag. Litteraturvetaren och kritikern Victor Malm lyfter särskilt fram Axfors och Burrau som samhällskritiska i sin essä, som i sig är en performativ illustration av det självförtroende och snabbfotade känsla som också den unga kritiken måste finna för att svara på poesins nybesjälade tilltal.

»Den mark ur vilken all poesi värd namnet växer heter Självkänsla« hävdade poeten Bruno K. Öijer i sitt tal i samband med Stiftelsen Natur & Kulturs prisutdelning tidigare i vår. Ett varmt sporrande tal som fler måste få sig till livs och som vi därför publicerar som faksimil, så som Bruno K. Öijer själv skrivit ned det på maskin, tillsammans med ett alldeles nytt konstverk av Maya Eizin Öijer, Mothugg 1.

Frågan om Poesins plats i ett samhälle leder logiskt vidare även till en platsens poesi. I »Läsplatser« skriver den danske poeten och litteraturforskaren Martin Glaz Serup om platsens betydelse för perceptionen av litteraturen och hur texterna bildar pärlor av personliga minnen. Jasim Mohamed har skrivit starka dikter från Medelhavets Samos där han ofta vistas och nu tillsammans med andra författare och öbefolkning arbetar för att hjälpa flyktingar som tagit sig dit. Mohamed introducerar i det här numret det i arabiskspråkiga länder uppmärksammade poesikollektivet »Kulturens milis« som förflyttat sina dikter utanför papperet och gör diktperformance vid minfält, begravningsplatser och avrättningsplatser. De vill spegla den grymma verkligheten. »Våldets kultur har hos oss skapat ett behov av uttryckssätt som ger igen med samma mynt, samma verktyg och element som våldsverkarna. Men till skillnad från dem stannar vi naturligtvis i det verbala.«

I ett block presenterar vi tre framstående poeter som vi introducerade på Stockholms Internationella Poesifestival i fjol: jamaicanske Kei Miller, danska Signe Gjessing och amerikanske Tao Lin. Ställda bredvid varandra visar de på en ofattlig bredd i det poetiska uttrycket: Kei Miller tecknar med sin musikaliska text de underprivilegierades röst i ett förtryckt Jamaica. Signe Gjessing har hämtat stjärnstoff från poeter som Nelly Sachs och visionära syner från Rainer Maria Rilke i sin expansiva, kosmiska text, som översätts till svenska av Ann Jäderlund och Jonas Rasmussen, medan den urbane New York-bon Tao Lin på allvar skriver en hyperuppkopplad samtid där litterära referenser närmast bytts mot explicita googlesökningar och deras svar i texten. Ständigt med sylvassa psykologiska poänger, gärna lika svindlande, absurda som exakta. De tre gjorde starka intryck på publiken under festivalen på Konstakademien.

Lars Gustafsson var den poet som invigde samma festival. Vi hade sparat Agneta Pleijels fantastiska essä »Lars Gustafsson och friheten« till detta nummer för att hylla honom inför hans 80-årsdag. I skrivande stund, i slutet av april, är det bara några veckor sedan han skickade mig nya storartade dikter till numret. Svensk litteraturs mest produktive författare jämte Strindberg, Lars Gustafsson, upphovsman till uppemot 90 titlar, skulle stått bredvid några av de yngsta rösterna Elis Burrau, Anna Axfors och Cherrie på 10TALs omslag, men han blev sjuk och kunde inte komma.

Så mycket som förenar dem, viljan att medverka i världen, lekfullheten och vitaliteten, modet att an– vända sin egen röst och tanken att allt kan bli stoff till poesi.

— Madeleine Grive

Inlägget Den nya svenska poesivågen dök först upp på 10TAL.