Bang nr 2/2018: Arbetslinjen

Omslaget av Bang 2/2018: Arbetslinjen

Under ett valår hamnar fokus på kommande mandatperiod, de närmaste fyra åren. Då står man lä och stampar runt i gyttjan av populistiska utspel och tampas mot enfrågepartier. Vid sådana tillfällen är det kanske som viktigast och nyttigast att lyfta blicken och titta mot horisonten en stund. Vad vill vi uppnå – inte bara under de här fyra åren, utan nästa mandatperiod och nästa och nästa och tiden efter det. Vad är vårt slutgiltiga mål?

Ett sätt att se vad vi har framför oss är att titta på det abstrakta, det som nästan är science fiction. För science fiction skvallrar om våra samtida förhoppningar och farhågor. Trots sina framstidsvisioner säger den mycket om tiden då den skapades. Därför är budskapet i The Day the Earth Stood Still (Mannen från Mars) från 1951 att mänskligheten står inför ett val: krig och utrotning eller fred och framgång. Under efterkrigstiden och sedan kalla kriget var det den stora frågan: Skulle mänskligheten gå in i en ny världskrig eller äntligen leva i fred?

Det är inte för intet som så många nutida science fiction- skildringar handlar om massövervakning som spårat ur, artificiell intelligens som hämnas på sin skapare, totalitära stater som utövar förtryck på sin befolkning med falska löften om trygghet. Våra farhågor skiner igenom i de här skildringarna. Vi kan också se våra tillkortakommanden speglas i populärkultur om postapokalyptiska nationer, där klassklyftorna manifesteras i ett rikt distrikt som exploaterar de fattiga distriktens befolkning för a leva i överflöd. Vi ser vårt ekonomiska system urarta i skildringar av en hyperkapitalism, där planeter ägs av multiplanetariska företag.

Våra farhågor är tydliga: Kan tekniken vi bär med oss i fickan användas emot oss, kommer staten missbruka massövervakningens verktyg. Och så det ständigt återkommande temat: Om vi skapar någonting mer intelligent än oss, eller om någon högre intelligens besöker jorden – hur kommer de döma oss? Vi vet att vi håller på att utarma jorden, att vi lever långt bortom hållbart och att vi i den så kallade västvärlden bygger våra liv på bekostnad av fattiga länder och över fattiga människors döda kroppar. Rädslan att dömas för det tar form i science fiction.

Konstnären Ebin Lees verk pryder omslaget

Många drömmer om a svaret ligger i rymden, den sista utposten. Att vi kan utvinna material ur asteroider eller kolonisera Mars. Vi vill helt enkelt ta med oss det redan fallerande systemet kapitalism (med en kolonialistisk människosyn) ut i resten av universum. Vi sätter vårt hopp till vita män med pengar, som om det aldrig gått fel förr. Men hur skulle det gå om vi flyttar ut i rymden? Det skriver Anna Åberg om i texten “Den sista utposten”. Maria Ramnehill utforskar virtual reality som en räddning, men hon är inte så säker på att det är en utopi. Själv har jag insett att vi kanske redan lever i en arbetardystopi och skrev därför ”Synopsis för samtiden”.

Även i rymden eller den virtuella verkligheten kommer vi behöva arbetare om vi ska fortsätta leva i ett kapitalistiskt samhälle. Och i kapitalismen, oavsett var den är, finns det några få som njuter av dess frukter medan andra måste slita ihjäl sig för att skörda dem.

Under hösten och vintern har vi diskuterat den ohållbara arbetslinjen och dess konsekvenser i bland annat texterna ”Utmattad och rasande” (nr 3/2018) och ”Välfärdslögnen” (nr 1/2018). I det här numret fortsätter vi att prata om arbete i vår studiecirkel om begreppet arbetslinjen. Linnea Axelsson berättar om dikteposet Ædnan, som handlar arbetarklass och kolonialisering av Sápmi. Klass, rasifering och filmen Amatörer är på tapeten i vår intervju med Gabriela Pichler.

Vårt orakel den här gången är rymdexperten Assi Süer och Bangs vän är Fanni Metelius, som har regisserat filmen Hjärtat.