Spegel, spegel i djungeln där, säg mig vem som människa är

»Först fick de missfall. Sedan skaffade de hunden. Sedan fick de barn. Så nu har de den jävla hunden också.»

Uppsnappat under lunchen från bordet intill.

»I was a big old bear once»

Bonnie ‘Prince’ Billy, »I Am A Cinematographer», Bonnie ‘Prince’ Billy Sings Greatest Palace Music

Vi gjorde ett experiment. Trots världslitteraturens alla varnande berättelser sammanförde vi forskare, författare och konstnärer på en herrgård, och gav dem i uppdrag att skapa ett nytt djur. Egentligen, skulle man kunna säga, var experimentet mest en förevändning. Vi ville få en anledning att iscensätta ett tvärvetenskapligt experiment, och vad skulle kräva resurser från ett större antal olika vetenskapliga discipliner än just skapandet av ett nytt djur? När idén kokats ned till ett realistiskt scenario med en workshop, och vi hittat en samarbetspartner i Jonsereds herrgård/Göteborgs universitet, hade vi också tillfört aspekten att djuret skulle förhålla sig till människans påverkan på planeten. Skulle vårt samtal kunna röra sig bort från en antropocentrisk världsbild?

Nja, vad samtalet egentligen kom att röra sig om kan ni läsa en sammanfattning av på de följande sidorna. Det »nya» djuret förefaller att vara en högst bekant figur.

»Som man frågar får man svar», som Amelie Björck skriver i det här numret angående hur svårt det tycks vara för oss att undvika ett utvecklingstänkande.

»Men hur ställer man i så fall andra frågor? Vad finns det för berättelser som stannar och ser sig omkring, snarare än hetsar framåt på utvecklingslinjen?»

Amelie Björck var en av deltagarna på Jonsereds herrgård, och funderar – bland annat – över seminariet i sin text i detta nummer.

Om vårt Jonsered-samtal snarare bildade en sorts hårig spegel (se Eva Dahlins bilder i detta nummer), där våra egna anletsdrag framträdde, är vi inte de enda som förväxlat oss själva med (andra) djur.

Timothy Treadwell tillbringade tretton år i Alaskas inland i sällskap av björnar. Under de sista fem åren filmade han sina vistelser. Det material på över hundra timmar råfilm som han – efter att ha blivit dödad av en björn – lämnat efter sig, klippte Werner Herzog sedan ihop till dokumentären Grizzly Man. Dominic Pettman skriver i detta nummer om Treadwells flykt till björnarna, och hans försök till artöverskridande möten. För Treadwell, säger Herzog i filmen, var björnarna hans vänner, men »inte i ett enda av alla de björnansikten Treadwell filmade», kan Herzog se något annat än »naturens överväldigande likgiltighet».

Treadwell tycks mer än villig att lämna sin mänsklighet för att slå följe med björnarna, men frågan hur man blir vän med björnarna, tycktes ju trots allt inte ha lett till någon ömsesidig gemenskap.

Så, hur ställer man rätt frågor?

Dominic Pettman skriver med hänvisning till Peter Sloterdijk att frågan antagligen inte är »vad är det mänskliga?», utan snarare »var är det mänskliga?» Man kanske är tvungen att tänka sig en »mänsklighet» som snarare är situationsbunden än har hemvisten just hos arten Homo sapiens osynliga själ.

Kanske var en av anledningarna till att vårt samtal på Jonsereds herrgård så snabbt gav sig iväg utmed väl upptrampade stigar, att deltagarna saknade en gemensam språklig plattform; även om det förstås förekom ett tvärvetenskapligt utbyte i betydelsen att man utbytte kunskap med varandra.

Några som försökt utöka språket runt en kommunikation över gränserna är deltagarna i antologin Kentauren. Om interaktion mellan häst och människa. Det språk som används för att beskriva den här kommunikationen tycks, som Petra Andersson framhåller, ofta oklart. Vad betyder det egentligen att hästen »går ärligt till ytterhanden» eller »är mellan hjälparna.» »Jag tror», skriver hon vidare, att »ridningens terminologi, har en inbyggd ton av tvärsäkerhet som ligger i själva uttryckssätten, en tvärsäkerhet som kanske inte motsvarar den säkerhet som egentligen föreligger eller vore motiverad?»

Kanske finns det ändå en kunskap som är gemensam för hästen och människan, och aktiveras i stunder av sömlöst samspel mellan ryttare och djur.

Men de där mötena mellan djur och människa: det tycks inte vara alldeles enkelt att med säkerhet säga vad som händer i dem – fråga hästen. Och vi är antagligen långt ifrån att börja agera som varelser som lever i jämställd samexistens med andra djur, i ett gemensamt beroende av den planet vi bebor.

Åtminstone tycks det här numret av Ord&Bild bekräfta att människans mått, först och främst, är människan. Också när det kommer till (andra) djur.

 

Martin Engberg, september 2012