Norrskenet sprakade och gnistrade när Stockholms internationella Poesifestival för sextonde gången i ordningen, denna gång uppförd på Stadsteaterns Klarascen, fick poesivänners hjärtan att klappa högre. Alltmedan vintermörkret sänkte sig över staden glittrade dagens första föreställning av symbiotiska framföranden av poesi, musik och dans.
”Vi måste framhäva poesins förmåga att förändra världen, och får inte ignorera det starka behovet av magiska ord i en omänsklig tid.” Med de orden invigde konferenciern Madeleine Grive, dagen till ära iklädd en norrskensgrön klänning, Stockholms Internationella Poesifestivals första föreställning på Stadsteatern en söndag i november.
Den rumänske mästersurrealisten Mircea Cărtărescu välkomnades upp på Klarascenen och läste dikten ”Kärleken” ur samlingen En lycklig dag i mitt liv, översatt till svenska av Dan Shafran och Lars-Inge Nilsson. Aktören Johan Rabaeus framförde översättningen och gav publiken en minnesvärd inblick i Mircea Cărtărescus språkvärld av drömmar och transcendens: segelfartyg av spindelväv, såpbubblemånar och existentiella negationer. ”Ty kärleken är allt och allt består av intet”.
Hyllades gjorde Mircea Cărtărescu, förutom av publiken, även av danserskan Virpi Pahkinen, vars spindelsolo ur föreställningen Scarabé bar starka influenser av den rumänske författarens roman Orbito. Och visst var Virpi Pahkinens likhet med en spindel slående när hon till musiktonerna av Chieko Mori ömsom gled, ömsom hoppade fram över scengolvet.
”En sann skvaller– och Twitterpoet, fascinerad av samhällets och maktens språk.” Så presenterades eftermiddagens nästa medverkande, poeten och psykologen UKON, som med rapp, rabblande röst framförde ett stycke om återfallsmannen Bobo ur samlingen Brukaren. Bobos höga krav på samhället utan tanken på att behöva ge något tillbaka lockade till upprepade fniss bland publiken.
2012 är året som författaren Mare Kandre skulle ha fyllt 50 år. Hennes för tidiga bortgång har lämnat ett hål av tomhet i den svenska litteraturvärlden. Scum-manifestets egna fantastiska uttolkare Andrea Edwards hyllade det gnistrande minnet av Mare Kandre genom att med känslofull stämma läsa ur samlingarna Deliria och Bebådelsen – om att växa upp, om att vara allt samtidigt, om att gå dit ingen längtar. Författaren och kritikern Mats Kolmisoppi utropades till årets Mare Kandre-pristagare för sin novellsamling Undantagen med motiveringen:
För att han med ett alldeles eget och sparsmakat språk förmår fånga tidsandans underströmmar av vanmakt, hat och hämndbegär. Författaren verbaliserar människans förträngda monologer till bekännelser, och både stör och aktiverar sina läsare genom ett monotont, lågmält tilltal som lyckas förvränga verkligheten och göra den begriplig på nya sätt. Ett vardagsnära språk, färgat av en mörk och brutal humor, gör berättelserna effektfullt hotfulla och kusliga. De täta komprimerade texterna uttrycker en svidande samhällskritik och kräver ett svar, ett moraliskt ställningstagande av den som läser – vilket skapar en ovanligt utmanande och engagerande läsning.
Därefter fick publiken nöjet att höra Mats Kolmisoppi läsa ett stycke ur just Undantagen och slutorden etsade sig fast i minnets skrymslen: ”Alla bär ansvar men ingen vill ta det; alla bär skuld men ingen vill se det.”
Birgit Bidder, som utkom med debutalbumet A Life Home 2011, framförde sin version av Global Infantilists låt ”Still waters” (text och musik av Mare Kandre) från albumet A Sense of Belonging från 1983. Pianoklangerna i samband med den storslagna, känslosamma rösten skickade ut rysningar som nådde ända bort till salongens bakersta rad och hade det inte varit för mörkret hade med största sannolikhet en och annan tårfuktig kind kunnat siktas bland publiken.
Akt två inleddes med dubbelt norskt på scen, vilket skulle visa sig resultera i en suggestiv förening av poesi och nakna, musikaliska toner. Dramatikern, författaren och lyrikern Cecilie Løveids släpande stämma ackompanjerades av musikern Helge Ibergs ömsom harmoniska, ömsom våldsamma pianospel.
Läste gjorde också den prisade poeten Lucija Stupica från Slovenien. Hennes vemodiga, stillsamt sensuella dikter ur urvalsvolymen När avtrycken vaknar förmedlade förnimmelser av kärlek, drömmar, ensamhet och bilden av fjärran slovenska landskap. Sara Estling framförde Henrik C Enbohms och Jan Henrik Swahns översättningar med inkännande stämma, alltmedan Lucija Stupicas blick svepte över salens mörker.
Musikalisk underhållning i sin renaste form stod musikern och poeten Mattias Alkberg för. ”Har ni roligt?” utropade han till publiken och möttes av rungande ja-svar. ”Nu är det slut på det!” replikerade Mattias Alkberg och släppte lös gitarrtonerna och sångrösten under teatervalvets rymd.
När föreställningens sista gäst äntrade scenen sprakade norrskenet redan starkt på himlens svarta grund. Men det skulle komma att förstärkas ytterligare med varje ord som Johannes Anyuru läste ur sin roman En storm kom från paradiset och dokumentärberättelsen En civilisation utan båtar. Skildringen av pappan mötte rädslan över Europas öde. Vart är vi på väg? var frågan som stilla dallrade i teaterlokalen.
Men poesi är bärare av hopp. Och hoppet tändes denna kväll och strålade ut från Stockholms Stadsteater – i form av ett norrskensgrönt skimmer.