Hur låter ett norrsken? Med den frågan svingade Madeleine Grives poesispö igång den sextonde upplagan av Stockholms Internationella Poesifestival, denna gång på Stockholms stadsteater. Mitt i storstadens city skulle den nordliga explosionen hända, och kasta ljus från norra halvklotets självlysande poesi till långt ut över de svenska vidderna.
Hur låter ljus? Och hur länge har inte poesin sysselsatt sig med den frågan? Från själva marken vi går på, den demokratiska plätt jord som är vår existens ansikte, syns ljuset som allra bäst. Och en poet som har ställt upp marken som en spegel för vårt kollektiva undermedvetna är 10TAL Boks nyligen utgivne, danske språkpoet Martin Glaz Serup, som under kvällen läste ur sin skvallriga diktsamling Marken. Gustaf Hammarsten framförde Stewe Claesons översättningar med sin lakoniskt sköna stockholmska, vilket ramade in dikternas öppna identifikationsmöjligheter på ett perfekt kul sätt. Dessutom växelläste de snyggt på scenen.
Från Norrland steg poeten och musikern Mattias Alkberg ner och svinade poesi om ett bortglömt jobb, om något övergivet och blänkande i diket, och om ”alkade tjejer nitton till tjugofem” med ”det rödmosiga dolt under hård solbränna / Ensam med ett våld som flödar som bara tillåts rinna ur en som tårar”. Dikterna var alla hämtade ur den senaste diktsamlingen Era svin (2012).
Temat sorg berördes också av Min Stora Sorg, som är namnet på en ny artist på den svenska artisthimlen. Med hjälp av en änglakör i bakgrunden, hårda beats och en riktig ängel vid pianot sjöng hon fram skevande erfarenheter av att lämna, bli lämnad och av att vara ful. Sedan dansade hon skamlöst loss i tajta cykelbyxor och flammande leopardtights. ”Den blomstertid nu kommer med lust till mig”, sjöng hon och änglakören upprepande. Är det så ett norrsken låter? Lite skavande, lite fult, lite svettigt och lite fint.
Nästa artist från Danmark var Olga Ravn, som tvinnat dikter av mjölkbröst, ”ägglossning” och vit säd. Djupt ur munnen kom nya läten av kropp och köttsliga erfarenheter, något mer skirt överfört till svenskan av skådespelerskan Liv Mjönes, som läste Jan Henrik Swahns tolkningar. Anna Järvinen sjöng sina finska, karga sagolåtar och hedrade kvällens avslutande artist, Bruno K. Öijer, med att tolka Neil Youngs låt ”A Man Needs A Maid” åt honom.
Hur låter ett norrsken? Hur låter ljuset, eller sanningen, i dess allra renaste form? Kanske låter den som en diktuppläsning av Bruno K. Öijer. Aldrig tidigare i poesifestivalens historia har dess rum tagits i besittning så intensivt. Öijer skar ut ord av luften han andades och blåste glöd i dem med sin magiska röst och sina nakna nerver. Hur kan någon få ordet ”rum” att låta som om det aldrig tidigare yttrats? Hur är det möjligt att dikta om något så enkelt som sorg, på ett sätt som får all sorg i världen att framstå som outforskad? Det är ett mysterium. Men Bruno K. Öijer gjorde det. ”Ingen kan råna dig på din sorg”, läste han rakt ur hjärtat så att rummet blödde. Och kanske är det just precis så här det låter, när ett svagt ljus ändå förmår lysa upp människans mörker:
Jag frös
Jag hade inget att leva för
Månader blev till år
när jag måste ha dragit
min kropp närmare intill mig
Jag måste anat en blå strimma
under alla lager av svärta
Vid banvallen
låg ett omkullvält lok
tungt och kallnat
svart
svartare än svart
låg det på sidan
och under kom
blåsippor upp
ömtåliga och små
måste dom växt till sej
på sina stjälkar
och slagit ut till
en blå rymd
som långsamt pressade
sej högre och högre
och välte tillbaka loket
lyfte upp det till rälsen
igen
I samarbete med Stockholms Stadsteater, ABF Stockholm, Teater Brunnsgatan Fyra och Rönnells antikvariat.
Tack till Svenska Akademien, Statens Kunstråd, Tyska ambassaden, Norska ambassaden, Elite Hotel Stockholm Plaza, Albert Bonniers förlag, Norstedts, Wahlström & Widstrand, Shanti, Stockholms Stadsbibliotek, Chokladfabriken, Ekolådan, Saltå Kvarn, Solna Korv, Stones Musik, Johan & Nyström.
10TAL Evenemangs verksamhet stöds av Statens Kulturråd, Stockholms Kulturförvaltning och Stockholms Läns landsting.