Det kollektiva har inte försvunnit helt i individualismens tidevarv. Den kollektiva kraften har istället hittat nya sätt att formeras. Stora manifestationer kan skapas på några få timmar och få politisk betydelse.
Inför valet 2010 pekade opinionssiffrorna uppåt för sverigedemokraterna och de röstades också in i riksdagen. 17-åriga Felicia Margineanus reagerade mot detta och gick ut med ett upprop på Facebook. Dagen efter valet uppmanade hon alla att komma till Sergels torg och demonstrera mot rasism och främlingsfientlighet.
Några timmar senare var det enligt polisens beräkningar mer än 5.000 demonstranter på torget som hade hörsammat Felicias upprop. Hur kunde det hända? När Felicia la ut sitt upprop skickades det snabbt vidare av hennes vänner, som fortsatte på samma sätt att skicka till vännernas vänner. På så sätt kan ett meddelande snabbt nå många människor. Dessutom kan man anta att meddelandet når ut till bredare skikt av befolkningen än vad tidigare sätt att organisera sig gjort.
Kanske kan man jämföra med telefonlistor. De har oftast byggts kring folk som har sympatiserat med en viss uppfattning. Säg att stödföreningen Ship-to-Gaza skulle samla ihop en demonstration med en telefonlista. Den får en viss spridning utanför listan, men inte i närheten av den bredare spridning som ett upprop på Facebook kan få. Telefonlistan är ganska kontrollerad och man kan anta att spridningen blir effektiv inom listan. Med Facebook finns det ingen som kontrollerar flödet, uppropet kan dö ganska snabbt och då blir det ingen demonstration. De som står bakom en demonstration har heller ingen aning om vilken uppslutning det blir.
Den vanligaste former för kollektivt uttryck på Facebook är förstås inte att arrangera en demonstration, som ofta kräver ett handfast arrangemang av någon eller några personer. Enklare är att stödja ett upprop av något slag. Om Felicia Margineanus istället hade gjort ett slagkraftigt inlägg, kanske även kopplat på en bild eller video, så skulle det ha kunnat få mångdubbel spridning med hjälp av passiva sympatisörer.
Men gatan och torget har inte spelat ut sin roll som platser för politiska manifestationer. De har varit centrala platser för protester och motstånd under flera århundraden, så också i dagens Kairo. Protesterna i Egyptens huvudstad är en blandning av analog och digital teknik. Inte minst har mobiltelefonerna varit ett kraftfullt redskap för att sprida information om aktiviteterna.
Demonstranterna i Egypten har visat att det går att förena analog långsamhet med digital snabbhet. Den digitala kulturen var kanske främst ett sätt att nå ut till omvärlden med sina egna bilder av vad som sker. Det gamla maktmonopolet över medierna finns inte längre. Den digitala kulturen kan inte ensam störta en gammal och ibland övermogen maktstruktur, men den kan hjälpa till. Kombinationen av digitalt aktiva individer och analogt kollektiva manifestationer är en markör i tiden.