Välformulerad egenutgivare

Finns fortfarande författare som är det (författare) innan de ens blivit publicerade till bok och gett det ultimata beviset för sin eventuella förmåga,

p.g.av att besitter någon slags oförtruten vederhäftig författarsjäl som står över räkningen av titlar, andra kan se driften hos dem, den enerverande energien som de saluför sej med sin existens och att det blott kan sluta med publiceringar oavsett den andra världens motighet i bekommanden, medelst sin säkert allt så märkliga, snarast för märkliga textlöp, ehuru kanské drar ut på det sitt skrivande och publiceringar medelst sin starka påflughenhet att skapa text som om möjligt ändå inte passar vilket forum eller lektörers näsor på storförlag, håll världen då andan för dem istället, dessa som istället är världens bästa loserförfattare bättre, eller utgör faktiskt sin känsla för sitt kall och blivit kändare som ”författaren” av andra, mycket mer just detta ”författaren” än vad deras biografiska data ger vid handen.

De har skrivit länge och med säker hand, att de kunde haft tiotal böcker utgivna redan, ändå som världen fått vänta på den första, misstänksamt eller inte. De publicerar först när alla gett upp tron och hoppet om bok, aldrig innan heller. Jag tror detta är herr Löfås publicerade debut.

Miika Löfå är ändå känd i kretsar kring Göteborg, som en av de finklädsade författarna,elegantare än någon annan författare, som skrivit länge, nästan längst på första boken, med en olästheten som verifierad, fastän alstrar sig själv med ordade lyxformuleringar, lyx i text och klädseln är näst ett tillsammans för honom sammanhang, och han tagit månget tillfälle i akt med att plita ner vad han kommer på av formuleriskt.

Man har sett honom sitta på krogar extremt finklädd och författa. Det har skett i många år, och ryktet om honom är vida och även spritt sig norrut och till Finland. Jag har i år och dar väntat på att han skall publicera sej, och min kollega Teratologen utbrast ”vem fan kan det riktigt vara desto” när kom på tal, och har frågat om det, om än aldrig kommit i kontakt med honom Löfås själv. Dock, nu föreligger Miika Löfås förunderliga roman. Och han är värd läsningen.

Jag vill ock väldigt gärna veta om den är skriven till en jag känner, en flicka från gråvädret som även blygt förekommit i mina egna texter vid några tillfällen och som jag även vid givna tillfällen bloggat om. Jag minns när hon skrev till mig en gång i maj för år sedan, att hon sett världens elegantaste man i Göteborg, och vem av oss anade då ännu att han var författaren.

Jag kan ändå inte riktigt säga vilken saga han skrivit om, ifall den är skriven författad till henne, eller hurpass om henne som jag hoppas, eller till vem, möjligen till en statsdel likafullt, om förlust i varje fall, annalkas några livets stora frågor. Den har också en grad av arghet.

Boken går i en egen högst åldrig stil, som har drive, och jag blir imponerad från första rader framåt, tänker, måtte måttet hålla för honom, kan han hålla stilen uppe, för man läser den högtidligt och allvarligt och ganska påskruvat, och den har en mycket häftig ton i sin rena högtidlighett, och det visar sej, att han håller och lyckats.

Det hela börjar ”Värderande nakna odelade kvotum, liksidiga understundom väga urkund samman med ålderstigna affektiva as, Saktmodiga varliga dunkel skjuta ut ett slags justitiemord i det af förtryckande vårliga lögnförtagnade inkomstkälla. Graven tyckes öppen arbetsinsatserna vara med något slags ljugande felslut. Kreationisterna bliva så synliga här i på det delgivande medburna as, hit men inte heller längre. Omslutelsen av lögnen att ordet skola bära frukten.”

Hundratals lika lediga sidor senare slutar med ”Mullbänk bårarna deformeras åter reducerandes till balanserade sakteliga samman. Moraliteten attention både inom och utom livets gräns. Det tydandet försiktiga vaga vigandets subtila vakna.” Där emellan händer en del, inte så jättemycket, om möjligt allvarligt, men det öser på och det blir till, till för att läsas, och försättas.
Heja Löfås.