Bengt Emil Johnson stod lika nära musiken som poesin. Inte konstigt då att han i Gubbdrunkning och andra sextiotalsverk undersökte ordens klanger och rytmer mer än deras meningsbyggande. I Tal till folket 1975 ställde han kansliprosa mot folkspråk, vävde in dem i varandra intill sammansmältning.
Något liknande gör Joar Tiberg i Tung trafik och lilla vägen (Bonniers). Liknande men i telekatalogformat: alla sidorna 366 – 639 rabblar mer och mindre vrängda sammansatta substantiv och över denna krängande klang- och ljudmatta dunkar en puka sitt ”-kampanjen”, ”-kampanjen”, ”-kampanjen” något oregelbundet över sidorna. Intensiteten i nyordsbildningen växlar som från ”budläger / hudnätter / beslutsnötterna / frågespisen / en skyttegris” till det änmer maniska ”klotmetodisten / spädgrisbesluten / kolkommodbrottningen -kampanjen / bajsmanen -kampanjen”. Det är som en tvättmaskin på högvarv: nyorden antingen häftar vid med allitteration och rim eller slungas loss.
I Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret var det istället sjuhundra sidor 7, som om tiden stod stilla med pagineringen. Här börjar alltså flödet en bit in i oändligheten och rör sig ständigt. Ända fram mot slutet är det ändå likformigheten som kännetecknar texten: nyord – kampanjen – nyord – nyord – kampanjen. Man får vara försiktig med att allegorisera en så pass språkmateriell text, men jag tycker avslutningen ber om det: det torktumlarlikformiga är den historiska tiden och i den pågår ett utnötningskrig mellan uppfinningsrikedomen och humorn i folkspråket och kommersrabblet som ser allt i ”kampanjer”. Detta skulle då vara en samhällskritisk läsning, av alla möjliga.
Slutet ja. Där händer något. Först flimrar förbi en notistext om upplopp på Fruängens tunnelbanestation, sedan antyds Breiviksmassakern genom advokaten Geir Lippestads namn och flera norska referenser. Samtidigt införs ett nytt mantra som delvis ersätter ”-kampanjen”: ”Man blundar till:”, en gång t o m ”Man blundar till en sista gång”. Historien konkretiseras i nutid med sitt våld, perspektivet personifieras till en trött gamling som möjligen närmar sig döden. Nutiden smyger in i texten som ett hot på flera plan.
Joar Tiberg genomför sina språkmateriella övningar med en ovanlig konsekvens och besatthet. Hans författarskap är hittills väldigt växlingsrikt. ´Tung trafik och lilla vägen´ är en extrem produkt som inte låter sig upprepas. Bengt Emil Johnson utvecklade efter liknande formella övningar en absolut unik poesi med fokus på naturen och småningom en nyenkel position.
Det intressanta med Joar Tiberg blir när han kommer till syntes av sina
– kampanjer.
Joar Tiberg
Tung trafik och lilla vägen
Bonniers 2013