Vi hann aldrig recensera den här digra luntan i höstas när den kom. Kanske för att det är precis det den är, en riktigt diger lunta. Men för alla som varit det minsta intresserade av svensk synthmusik är den ändå roande läsning.
Författaren Bengt Rahm är ordentligt bevandrad i den svenska synthistoriens allra skummaste vrår. Och han låter dem alla få plats i den här ambitiösa boken om den svenska synthscenen under 80- och 90-talen. Det blir lite tjatigt ibland, för när alla ska ge sin version av hur det var blir den en del överlappningar. Och sanningen att säga är väl inte alla de intervjuade värdens intressantaste.
Men samtidigt är det nog just den här grundligheten som gör det hela lockande. Den och de underbara fotografierna på unga söta pojkar i de mest fantastiska utstyrslar. För synthen var inte bara ett instrument och en musikgenre – den var i hög grad en livshållning och en stil (bandet Lustans Lakejer tyckte kläderna var viktigare än musiken, sa de – och gjorde ganska många förbannade). Scenen var mest pojkarnas. Det märks om inte annat i de här texterna, där det finns med sådär ett åttiotal män och kanske tio kvinnor bland de intervjuade.
Kanske orkar man som läsare inte igenom hela texten. Men det gör inte så mycket. Läs lite här och lite där. Det är ändå underhållande. Och bitvis tänkvärt. Intressant är att den här förhållandevis lilla subkulturen inrymde så många motsättningar och tolkningar av vad det egentligen var som var ”riktig” synth. Och spännande är att fundera på vad motsvarande kreativa gossar (och flickor) hittar på idag.
Här kan du se en liten filmtrailer för boken
Bengt Rahms Den svenska synthen gavs ut av Kalla kulor förlag i november 2012