I oktober 2003 arresterades oligarken och multimiljardären Michail Chodorkovskij på ett flygfält i Novosibirsk. Han var en av världens rikaste män, ägare till oljebolaget Yukos, ett företag med lysande utsikter och långt gångna samarbetsplaner med det amerikanska företaget Chevron och på väg att börja bygga en pipe-line till Kina, en exportmarknad i stark tillväxt.
Sedan han arresterades har Chodorkovskij varit fängslad, två gånger har han dömts enligt diffusa brottsbeskrivningar, i den senaste domen förlängdes hans straff till 13 års fängelse, en dom som sedan i högre instans ändrades till 11 år, vilket innebär att han kan tänkas bli fri år 2014. Men domarna mot Chodorkovskij var politiska, och ingen tvekan råder om vem som ligger bakom dem, Vladimir Putin, president när Chodorkovskij arresterades, sedan premiärminister och nu åter president. Det råder heller ingen tvekan om att Putin avskyr Chodorkovskij och det finns välgrundade farhågor bland Chodorkovskijs vänner om att ytterligare åtal kan väckas som leder till att strafftiden förlängs.
Till Chodorkovskijs vänner får man räkna journalisten, och den tidigare Moskvakorrespondenten för SVT Stig Fredrikson, som nu givit ut en bok om kampen mellan Putin och Chodorkovskij, den nye tsaren i Kreml, rik som ett troll genom att ha tillskansat sig tillgångar på sätt som är minst lika brottsliga som vad Chodorkovskij anklagats för, och den sedan tio år inspärrade fången i ett läger i Karelen, berövad bokstavligen talat allt han en gång ägde.
Olikarken mot presidenten. Tvekampen mellan Chodorkovskij och Putin ger en fascinerande men också skrämmande bild av vilka förhållanden som råder i Ryssland när det gäller rättsordningen där det brister i fundamentala inslag som likhet inför lagen, oväldiga och okorrumperade domstolar osv. Här har egentligen ingen förbättring alls ägt rum sedan Sovjettiden. Domar utfärdas fortfarande på politiska grunder, domstolsväsendet, liksom samhället i övrigt, är genomkorrumperat. Åklagarens ställning är stark och ofta används åklagarens straffyrkanden som domar medan den som uppträder som försvarsadvokat i en politisk rättegång riskerar trakasserier och ekonomiska vendettor.
Stig Fredrikson har under ett par år brevväxlat med Chodorkovskij, och boken bygger till stor del på kontrasten mellan den alltmer maktfullkomlige och arrogante Putin och den eftersinnande och humanistiskt orienterade före detta oligarken, som från fånglägret klarsynt analyserar både sin egen och Rysslands situation. Vänner till Chodorkovskij drömmer om att han ska kunna ställa upp mot Putin i presidentvalet 2018, något han bestämt avvisar som möjlighet även om han skulle bli frigiven nästa år. Han säger sig inte ha några egna ambitioner när det gäller att försöka nå en maktposition, men han vill på något sätt ändå arbeta för att Ryssland sent omsider ska bli en rättsstat, fri från korruption och orienterat mot ett samarbete med de västerländska demokratier som Chodorkovskij anser bör stå som förebilder för Ryssland och inte, som nu, betraktas med misstänksamhet och som potentiella fiender.
Om Chodorkovskij skulle ställa upp i ett presidentval skulle hans chanser att vinna vara försvinnande små. Han hörde till den grupp av ofta hänsynslösa entreprenörer som utnyttjade det kaos som uppstod efter Sovjetunionens sammanbrott till att närmast besinningslöst berika sig själva. Många ryssar tycker att han fått vad han förtjänar, oavsett vilket lagstöd det finns för hans straff. De håller med Putin, som om Chodorkovskij sagt att ”en tjuv ska sitta i fängelse”.
Skillnaden mellan Chodorkovskij och andra oligarker som fotbollsklubben Chelseas snuskigt rike ägare Roman Abramovitj är att Chodorkovskij utmanade Putin genom att offentligt påtala hur Ryssland höll på att utvecklas i fel riktning med Putin i Kreml, och hur korruptionen bredde ut sig också i presidentens närmaste omgivning. Putin hade i början av 2000-talet ett möte med de mest framträdande oligarkerna, där han ställde dem inför ett förtäckt ultimatum: fortsatte de att blanda sig i politiken, hans domän, skulle de råka illa ut. Beskattningen av deras företag skulle minska, men skatten skulle å andra sidan verkligen betalas. Oligarkerna böjde sig för Putin och behöll sina rikedomar. Ett undantag var Berezovskij, som berövades allt han ägde och flydde till London, där han nyligen hittades död. Om han blev mördad är fortfarande oklart.
Chodorkovskij gav ekonomiskt stöd till oppositionen i Rysslands riksdag, duman, trots Putins varning. Också det bidrog till att Putin såg till att han fängslades. Från fängelset har Chodorkovskij, till skillnad från tidigare generationer politiska fångar som Alexander Solsjenitsyn, kunnat meddela sig med omvärlden. Hans har kunnat utväxla brev med Stig Fredrikson, även om han tvingats vara försiktig i sina uttalanden, breven censureras givetvis. Han företräder nu en socialliberal politisk hållning, syftande till ett utbyggt och offentligt administrerat välfärdssamhälle. Fria val, transparens när det gäller myndigheters och rättsinstansernas arbete, diversifiering av ekonomin för att komma ifrån det starka beroendet av råvaruexport; det är inga sensationella idéer och förslag som Chodorkovskij lägger fram.
Det som gör dem märkvärdiga är hur utopiska de förefaller vara i dagens ryska verklighet, en verklighet där repressionen hårdnar, där kontakter med utlandet ses med misstänksamhet, där människorättsorganisationer måste registrera sig som ”utländska agenter”, där massmedierna alltmer kontrolleras av staten, dvs Putin, där böterna för deltagande i demonstrationer höjs till astronomiska belopp och där demonstrationsfriheten kraftigt beskurits.
Stig Fredrikson beskriver hur Putins politiska karriär gestaltat sig och vilka idéer och uppfattningar som styr hans agerande. Det är mycket klargörande och informativt, samtidigt som det är sorgligt att se hur handfallet det ryska samhället står inför en enskild människas strebermentalitet, råhet och hänsynslöshet. Sannolikt har Putin i syfte att berika sig själv och sin inre krets begått så många förbrytelser att han inte vågar släppa makten ifrån sig, oavsett hur det kommer att gå i kommande val. För övrigt är ju valfusket utbrett och konstaterat av oberoende instanser, så att Putin skulle förlora ett val verkar helt osannolikt. Möjligen kan han någon gång träda tillbaka, men då måste han av sin efterträdare begära samma immunitet mot åtal som han själv beviljade sin företrädare, Boris Jeltsin.
Man måste trots allt hoppas på att förnuftets och demokratins röster fortsätter att höras i Ryssland, det är naturligtvis av stor vikt att inte omgivande demokratier slutar att bevaka vad som händer i landet och att offentlighet ges åt oppositionella och konstruktiva röster som Chodorkovskijs. Risken är att Europas egna ekonomiska problem innebär att uppmärksamheten och intresset minskar när det gäller situationen i Ryssland. En sådan tystnad är vad Michail Chodorkovskij fruktar mer än allt annat.
Stig Fredrikson
Oligarken mot presidenten. Tvekampen mellan Chodorkovskij och Putin
Carlsson förlag 2013