Det är nog många av oss som drömt eller fantiserat om att ”bara dra” när verkligheten börjar skeva iväg, när allting hopar sig och hotar att kväva oss. Få spränga bojorna, bryta alla krav och måsten och rutiner vi byggt upp genom åren.
I bilderboksförfattaren Pija Lindenbaums första vuxenbok, Plats, gör den namnlösa kvinnan i huvudrollen just det.
Hon avvecklar sin socialitet, lämnar jobb och man, slänger dator och mobil och hyr en lägenhet borta från hemstaden. Men trots att hon vill ensamhet skaffar hon snart hund, någonting jag tycker skaver något i hennes ”logik”, men mer om det lite längre ner.
Kvinnan har ett intetsägande kontorsjobb, en välvillig och lite osäker man hon inte längre känner något för, och en känsla av att inte längre vara närvarande i sitt eget liv. Hon lyssnar av omgivningens torra trivialiteter, på tilltal och frågor svarar hon snarare så som man förväntas svara istället för hur hon egentligen känner och tycker.
Pija Lindenbaums roman är cirka 120-sidor kort, effektivt skriven i en- till tresidiga ”kapitel”. Språket rakt och vardagligt, och beskriver i jag-form ofta i snabba nedslag kvinnans förehavanden. Hon känner inte längre någon ömhet varken för mannen eller den vuxne sonen, och människorna på jobbet upplever hon alltmer som genom ett dimtöcken.
Jag vet inte riktigt om författaren tänkt sig att det hela skall vara en slags samhällskritik, en skildring av ett folk som hasar omkring på autopilot, säger och gör saker som andra gör och säger, är som man förväntas vara och inte på allvar verkligen lever.
Det är snålt med information om kvinnan, vi möter henne här och nu och det gör det knepigt att fullt ut begripa sig på orsakerna till varför hon lämnar allt. Lite mer kött på berättelsens ben hade nog vara välgörande för att jag skall bli bli starkare indragen. Visst förstår jag ändå att någonting har gått för långt, att en gräns är nådd.
”Jag vandrar den här gatan ner för att bearbeta min känslighet.
Här har jag gått i otakt med min hela existens i åratal. Är det en insikt?
Nu försöker jag strosa helt likgiltigt. Eller som om jag intresserade mig för speciella varor i skyltfönstren. Jag anstränger mig för att utplåna anletsdragen på dom jag möter och att se kropparna som passerar, som en massa. Men inte en muskel befinner sig i ett avspänt tillstånd.”
Men om hon nu vill leva ensam varför köper hon då hunden? ”Hur ska jag kunna klara av det här förtroendet?”säger hon, som hade hon inte bestämt hundköpet själv. Hon går en dressyr- eller socialiseringskurs, trots att hon inte vill ha med folk att göra, och redan efter första gången beslutar hon sig för att inte gå tillbaka. Det är något med denna hund, och med kvinnans förhållande till den som jag inte blir riktigt klok på. Är hennes strikta dressyrlika behandling av den ett tecken på hur hon skulle vilja ha det med sina medmänniskor, med sin man? Samtidigt är hon mjuk mot den och söker dess närhet. Handlar det om den gamla sanningen att ingen människa egentligen vill vara ensam, att hon trots allt har en längtan och använder hunden som substitut?
När hon plockar fram honungsburken blir jag ändå nästintill chockad. Någon mer överraskande scen kan jag inte påminna mig ha läst på länge. Inte bara den scenen förresten utan även att stilen/tonen förändras när vi närmar oss slutet upplever jag som ganska svårgreppbart.
Hunden attackerar en annan hund och blir (kanske?) ihjälsparkad av dess ägare. Och kvinnan rämnar, kollapsar och hamnar på sjukhus, eller hon försöker sig på självmord, hon talar till ett du som kanske är hunden kanske hon själv eller möjligen mannen, och där är djur i flock i rödbrun päls kanske komna från någon av barnböckerna, och hon är kanske gammal, både sig själv och sin spegelbild. Eller hon är tillbaka med väninnan i svampskogen och har drömt alltihop, med hunden liggande bredvid.
Inte mycket känns klart för mig när romanen avrundas. Jag läser och läser om, men jag missar för mycket för att ”få ihop” det. Eller är oklarheterna ett tecken på hur kvinnans verklighet skakas om i sina grundvalar, där ingen klarhet finns? Kanske är det så.
Pija Lindenbaum
Plats
Norstedts förlag 2013