Det man slås av i en film som Krigets barn är den nyttiga avsaknaden av missriktad sentimentalitet.
Ingenting kunde väl annars gripa djupare, än att mindreåriga tvångsinkallas som soldater och kommenderas betrakta den Kalasjnikov med vilken han eller hon just tvingats avrätta mor och far som enda sanna föräldern hädanefter.
Det är vad 12-åriga Komona råkar ut för i Kim Nguyens film, där hon, förutom att hon drivs ut i ett oöverskådligt gerillakrig, är gravid efter våldtäkt och för en kontinuerlig kamp i form av ett samtal med det väntade barnet för att en dag förmå älska det.
Regissören är kanadensare med vietnamesiska rötter.*)
Hon är förankrad i en kultur, där vissa måsten styr livet utan att belasta individen på det mentala planet. Barn skall tas om hand, föräldrar skall begravas. Man lägger märke till vilken handlingskapacitet sådana tydliga påbud frigör.
Kontakten med starkare krafter står i nära förbindelse med den natur man lever i och med, så att förmågan att leva i sig själv framstår magisk.
Således kommer Komona att betraktas som häxa uteslutande för att hon överlever och får en position i upprorsledarens ögon. Den unge man hon kommer att älska och gifta sig med kallas Trollkarlen och är albino, vilket i delar av Afrika även det anses ge övernaturliga krafter. De hotas till livet genom den kraft som anses ligga i bara en enskild förvärvad kroppsdel, vilket danska Camilla Magids Sort hvid dreng från 2012 (visad under filmfestivalen i januari) gav en urstark skildring av.
Att Komonas och Trollkarlens lycka bara blir kortvarig har emellertid i det här förloppet gängse maktpolitiska orsaker.
Kanske är övertron inte så våldsam vi frestas anta. Kanske förmår dessa människor tro på det osannolika helt enkelt för att de inser att det är deras enda möjlighet att överleva, liksom kraften att leva vidare beror av förmågan att begrava de döda.
”Gå vidare”, som det heter i vårt mer triviala språkbruk.
Kanske besitter dessa människor lika sakliga insikter om verkligheten som vi, fast inom annan livsstil eller terminologi.
Kriget som sådant kan Komona, lika lite som någon annan, lämna bakom sig. Som slutorden i Danis Tanovic’s Vittne till ett krig (2009) lyder, efter filosofen Platon – slutet på kriget är det bara de döda som ser.
Vi följer hennes tillvaro under två års tid. Ett abrupt, svårt liv skildras genom det mentala lugn hon äger, det är den stora behållningen av att komma nära en erfarenhet så långt från vår egen. Som i filmen utspelas i Kongo men som vi vet återfinns på alldeles för många andra ställen i världen.
Krigets barn i regi av Kim Nguyen
Bio Capitol
*) Ett omfattande internationellt arbete görs av bl.a. DDG – Danish Demining Group inom Danska Flyktingrådet för att komma dessa barn till hjälp.