Precis som reguljär filmdistribution är filmfestivaler i huvudsak digitala företeelser numera. Har sett uppemot 30 filmer i Locarno och det är bara en som visats på 35 mm istället för digitalvideo. Typiskt nog handlade Corneliu Porumboius When night falls on Bucharest or Metabolism just om digitalisering och celluloidkrampande cineastångest.
Filmen börjar med en bilfärd där en regissör diskuterar, eller snarare föreläser, för skådespelerskan som han arbetar med under dagarnas filminspelningar, och ligger med om kvällarna. Den långa scenen är ett lång förklaring till varför huvudpersonen inte klarar av att jobba med digital teknik. Det viktigaste skälet: att digitalkameran saknar tidsbegränsning. Vid analog filminspelning kan man inte göra scener längre än en filmrulle är lång, ungefär 11 minuter. Men om man spelar in digitalt kan man låta kameran rulla uppemot en timme.
Detta faktum känns som något av en välsignelse med tanke på att varje scen i When night falls on Bucharest or Metabolism tangerar maxtidsgränsen. Jag tror att jag räknade till 18 tagningar i hela filmen.
Precis som i Porumboius förra film, den briljanta Polis, adjektiv, är When night falls on Bucharest or Metabolism en film som är agressivt långsam, och samtidigt skämtar om detta faktum. Det är ett slags cineastisk slowmotion-humor som tittar sig själv i spegeln. Polis, adjektiv var på ett sätt mer intressant eftersom den hade ett ”ämne” (polisväsende och rättsapparat). Nu när det ”bara” handlar om film blir det en aning trängre, men When night falls on Bucharest or Metabolism är ändå konstant intressant, inte minst eftersom skådespelarna lyckas skaka liv i de långsamma scenerna, alla filmade med fast kamera.
Det är inte den bästa filmen i den samtida neorealistiska rumänska filmen, men Porumboiu är kanske dess både roligaste och mest irriterande representant.
I Locarno visas också den senaste filmen av filmvärldens kanske mest konsekventa regelryttare, Jean-Marie Straub, som fortsatt göra film även efter att parhästen Danièle Huillet gick bort för ett par år sedan. Hans senaste film är liksom alla de tidigare filmerna en filmatisering. I Un conte de Michel de Montaigne tar han sig an, ja, Michel de Montaigne. Stilen är som vanligt sparsmakad för att inte säga asketisk. De 18 olika bildutsnitten i When night falls on Bucharest or Metabolism ter sig plötsligt som ett visuellt fyrverkeri.
Här är det fråga om tre bilder, eller egentligen två. Statyn av Michel de Montaigne fotograferad från samma vinkel men med två olika objektiv, samt en bild på skådespelaren Barbara Ulrich som läser en text av Montaigne. Det är allt. Det är såklart rätt svårsmält om man inte är inläst på Montaigne och dessutom helt flytande i franska (filmen visades utan text). Men jag gillade hur Ulrich läste, hur bladen vajade i bakgrunden och det finns ju onekligen något uppfriskande med lite filmisk dogmatik ibland.