Stefan Viljehammar har för denna tjocka nästan 450 sidors sympatiskt förankrade diktvolym tidigare skrivit fyra diktsamlingar som grund. Han är exil från sitt hemland Finland och lämnat Borgå bakom sig, och orienterar sig i livet med stor portion humor, djup livssyn kombinerat med eld och kyla i betraktelse. Det livsnyktra blir mänsklig diktning.
I Viljehammars diktning, är språket vad vardagen för med sig, och han gör sin livssyn med att behöva dikta och skriva musik, framträder ibland. Det är inte i några alltför tjocka lager poetiska filter och föga med bortskrivningar han kordinerar och mäter upp livet och dess bagage i släpet nertyngt, skriver okonstlad dikt, men varje dikt engagerat honom. Frågan är om hans dikter kommer i tillräckligt hård födslovåndor, hur pass brottas med dem?
Dikterna vill i sina olika sviter ganska långt efterlikna varandra uti den skrivna förmågan att göra dem, några större formexperiment och tilldragna åtskruvningar och de långsökta meningar lämnar Viljehammar föga av. Istället drar han in på sträckan mellan livet rakt framför honom, alternativt en längtan och det skrivna, men hans dikter kan innehålla slutsatser, konstateranden, och han kan vilja förtydliga det sista med någon utflugen poäng. Även om flertal dikter slutar uttalat med ett frågetecken.
Hans poänger kan möjligen kännas som något onödigt påfyllt för att dikterna skall behålla fullt ut en existentiell marginal. De är troligen kanské meningen att även fungera i direkt framförande, för långsammare läsning och eftertanke kan det kännas begränsa tolkningsvidden. Hur pass skall en diktare utstaka och vara spontan?
Viljehammar, eller diktjaget framstår som en intressant hemtrevlig kuf som är för att söka det nära i livets fjärran. Han har varit långt borta från sitt hemland Finland, död och annat stör honom, och vackert blommar, men diktaren brottas med sitt livsbagage och där ingår hans rötter. Finlands sak blev även Viljehammars sak. Och på sina ställen tycker jag mig se Borgå nagelfaret med rikssvenska kläder, vilket ytterligare visar på avtrycken viljehammarn slår in. Det är med vilje, det är med huvud, spik, och skaft han glöder sin glimtar.
Visst är han en intressant poet, som gärna får dra på en fler strängar.
Stefan Viljehammar
Under Askan Glimmar Glöden
Eget förlag 2013