Hemlighusets högtidsdag

Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Internationella toalettdagen”. Och här kommer mitt bidrag till dess åminnelse.

Jag var ett oroligt barn. Ständigt sökande och utforskande. Allt ville jag veta och allt ville jag pröva på. Jag spelade hockey, tävlingscyklade och simmade. Jag läste med samma iver om dinosaurier som om Draculas härjningar. Mina kvarterskompisar spelade hockey i juniorlandslaget och vann tiotusenkronorsfrågan. Inte jag. Jag kunde ingenting exceptionellt bra, men kunde i stället lite om relativt mycket.

Min pappa uppmuntrade mig att välja något som jag kunde fördjupa mig i och bli specialist på. Han sa att han brydde sig inte om vad det blev, bara jag tyckte om det. ”Knyt mattor”, sa han till mig, ”va’ den bäste rörmokaren eller bli expert på myrornas sexualliv. Vad som helst, se bara till att bli bäst på det.”

Jag förstod detta, eftersom vi bodde i dåvarande Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och alla experter, om vare sig de nu var utmärkta chefskockar, framstående gynekologer eller landslagsspelare i tennis, kunde sändas utomlands för att representera socialismens odödliga och segrande ideologi och kunde därmed stanna i väst utan att riskera livet, som vanliga lekmän var tvungna till, när de beslöt sig för att lämna landet.

Så jag meddelade min far att jag tänkte satsa allt på att bli expert på att bygga stora och säkra atlantångare, kanske på grund av att jag skrämts av den förmodade osänkbara Titanic, som så tragiskt försvann i havets djup, likt något man oåterkalleligt spolar ner i toaletten.

Far avrådde mig inte direkt från detta, utan frågade bara varsamt, var i helsike finner jag ett hav och ett stort båtvarv i Tjeckoslovakien?

Trots att mitt fria val visade sig vara något begränsat, kom kärnkraften så småningom hel oväntat till min undsättning och jag fick under en skoltermin även byta skolbänkens teori mot arbetslivets praktik, när jag fick prya på ett kärnkraftverk.

Alla som arbetade där var specialister, eller fackidioter, sade min handledare, som fick leda mig, om än inte direkt i hand. Han var politiskt något ostabil och troligen även avogt inställd till all specialisering. Politisk som yrkesmässig. Så han lät mig vidga mina vyer, genom att låta mig köra en truck. Jag var lite nervös för uppgiften, men min mentor sa att vilken idiot som helst borde klara av detta. Olyckligtvis körde jag in den tunga trucken i toalettbås som stod på rad i en hall och mejade ner samtliga. Min manuduktör blev knappast helt förkrossad av mitt oavsiktliga sabotage, eftersom han dagen därpå skänkte mig Chic Sales novell ”Specialisten”, som handlar om en man som är utomordentligt sakkunnig på att bygga utedass. ”Där får du”, anförde han i sitt dedikationstal. ”Vill du också bli specialist som alla dessa blåsta partianhängare, så var så god!”

Ett kärnkraftsverk är troligen mycket beroende av sina avträdesplatser, eftersom trots socialismens knappast halsbrytande arbetstempo, var holkarna på plats bara en halv månad senare. Och här kunde hela denna knappast sedelärande historia sluta men ödet ville annat: Kraftverkets personalchef, en regeltrogen politruk, ville få en uttömmande redogörelse på hur jag lyckades med bedriften att välta inte en, inte två, utan en hel rad av socialistiska bekvämlighetsinrättningar, och min handledare körde ånyo trucken rakt in i det just nyresta avföringsmonumentet, med ett för honom och klosetterna lika förödande resultat, i sin iver att förklara detta för honom.

Efter detta kan ingen få mig att tro, att arbetet på ett kärnkraftverk är helt ofarligt.

År 1968, när Warszawapaktens välmenta ockupation av det ideologiskt sjuka Tjeckoslovakien gav mig ett välbehövligt tillfälle att lämna mitt hemland, var jag nästan färdigutbildad expert på kärnkraftsdrift, men jag hoppade av även detta och lät mig bäras av litteraturens fria hav i stället.

Min första bok som jag skrev och utgav i Sverige, ”I skuggornas hetta, tvärkulturella filmanalyser med amerikansk populärfilm från 70-talet i fokus”, verkar vara en specialists arbete, men är skriven under min hjältes, författaren och världsresenären Joseph Rudyard Kiplings odödliga motto, ”What does he know of England, who only England knows?”

I dag, tisdagen den 19 november, på ”Internationella toalettdagen”, tänker jag, kanske inte helt oväntat, på Chic Sales novell ”Specialisten”. Inte ens Chic Sales barn och barnbarn skulle våga kalla Chic för ”en klassiker”, men hans mest kända arbete ”The Specialist”, förtjänar utan tvekan detta hedrande epitet.

Chic Sales ”Specialisten” är, till trots vad den vid första anblicken verkar vara, lika djup som de latriner som dassbyggarspecialisten Lem Putt själv bygger och lika näringsrik som den parfymerade materia, dessa fylls med. Novellen är skriven i USA åren 1929 – 30 och är starkt präglad av sin tidsanda.

Det dassbygge och dess öde som gubben Clark och hans söner bygger, är en allegorisk omskrivning av det tillstånd som rådde i USA på den tiden och som efter en högkonjunktur som förebådade en mycket ljus framtid, slutade i den katastrof som är allmänt känd under begreppet ”börskraschen”.

Det hönshus som Lem Putt nämner i början av sin berättelse och den bil som densamme färdas i, i slutet av denna, är en påminnelse om det falska motto som amerikanska politiker förförde de röstande massorna med under denna tid, ”en bil i vart garage, en kyckling i var mans gryta”. Och när Putt på slutet av sin berättelse proklamerar att ”Nu vet jag att ja gjorde rätt när ja specialisera mej. Ja har mitt på de torra, å ja hoppas att pojken min som växer så det knakar fortsätter mitt arbete när ja har gått bort”, pratar han mot sitt bättre vetande. Chic Sale visste nämligen, att utedasset var på väg att förpassas till museer bland andra nyttoföremål. Den Londonverksamme urmakaren Alexander Cummings toalettstol med vattensifon som han byggde redan år 1775, höll nämligen definitivt på att erövra den civiliserade världen och dess digestion. Och liksom Sigmund Freud kommenterar människans utveckling i sin under den tiden utkomna avhandling ”Vi vantrivs i kulturen”, kommenterar Chic Sale denna med sitt arbete ”The Specialist”.

Men det finns mer, mycket mer än så, i ”Specialisten”: Lem Putts kvinnosyn är befriande ironisk och Ibsens pjäs ”Ett dockhem” från 1879 som just på slutet av 20-talet gör ett segertåg i Amerika, återfinns i Sales berättelse. Hans dockhem heter dock utedass. Lems kvinna heter liksom Ibsens huvudperson Nora och advokat Helmer döper om Sale till det lättigenkännliga Elmer.

För att få ut alla betydelser, referenser och allusioner från Chic Sales ”The Specialist” måste man själv vara en specialist. Eller är det tvärtom? Är det just allmänbildning som gäller? Människans gynnsamma framtid står och faller med den handräckning som specialisterna och lekmännen måste ge varandra.

Därför tillägnar jag dessa rader till alla politiker som obehindrat kan förflytta sig från departement till departement. Bygg ett dass åt oss Annie Lööf och alla ni andra, skomakaren, strunta i att bliva vid din läst!