Det är lätt att driva med filmer där hundar spelar huvudrollen. Jag tar alla chanser jag får att påpeka att det enda skådespelarpris som komikern Jim Belushi vunnit under sin 36-åriga karriär som skådespelare är ett ”lifetime achievement award” från en djurförening (för sina 6-7 roller där han spelar mot en hund).
Det säger också något om hur låg status djurfilmer i allmänhet har att Bill Murray var tvungen att gå ut med en ursäkt och en förklaring efter att han tackade ja till rollen som katten Gustaf. Förklaringen var att han tackat ja till att göra Gustafs röst i tron om att filmens manusförfattare var Joel Coen, känd för filmer som Fargo och The big Lebowski, när manusförfattaren i själva verket var Joel Cohen, känd för filmer som Daddy day camp. (Bill Murray gick sen ändå vidare till att göra även till uppföljaren Katten Gustaf 2).
Men samtidigt, för de inblandade, har genren högre status än förintelsedraman. Bara att det finns en ”egen Oscarsgala” för hundskådespelare (stor vinnare i år var pudeln Baby Boy från Behind the candelabra) och att många skådespelande hundar har egna imdb-sidor (skråets Tom Hanks är huskyn Kuma med över 20 huvudroller på cv:t, medan Paris Hiltons chihuahua Tinkerbell, av Imdb-snacket att döma, mer drar åt att vara någon Rob Schneider-motsvarighet).
Men bara den sjukaste av individer skulle någonsin kunna driva med slutet i Marley & me. Eller sista montaget i Lasse Hallströms Hachiko, när hunden ser tillbaka på sina fina stunder med Richard Gere. Men starkast är kanske ändå slutet av Air bud när den lilla pojken måste skiljas från Bud genom en hjärtskärande basketbollsbluff. Har man en gång sett det förstår man varför filmen i dagsläget är uppe i 13 uppföljare med fler på gång.
I djurkalendern väljer 24 personer från film- och djurfälten sitt favoritdjur ur filmhistorien.