Det här är filmen som du antagligen inte vill se.
Djurens blod av den franske regissören Georges Franju totalförbjöds av den svenska filmcensuren i slutet av 50-talet och kunde endast visas på ett fåtal slutna filmstudiovisningar. Djurens blod är en dokumentärfilm om hanteringen på ett slakteri i utkanterna av Paris. Sakligt och metodiskt redovisas här de tämligen primitiva avlivnings- och styckningsmetoder som tillämpas.
Franju var en fransk filmskapare ur generationen mellan 30- och 40-talets stora poetiska realister, som Jean Renoir, Marcel Carné eller Julien Duvivier, och den framstormande Nya vågens män från skiftet mellan 50- och 60-tal. Hans film tycks också ta avstamp ur traditionen, där han i högst poetiska bildsvep över symboltyngda landskap försiktigt närmar sig den plågsamma spelplatsen för sitt drama. Samma letargiska dimma sveper över de ödsliga vidderna intill en kanal, där man närsomhelst kan förvänta sig att pråmen från Jean Vigos L’Atalante skall glida förbi.
Men så snart portarna till slakteriet har slagit igen finns ingen återvändo, vare sig för djuren – hästarna, nötkreaturen, fåren – eller för oss som tvingas att konfronteras med deras ofrånkomliga öde. Först demonstreras slaktredskapen, slaktmasker, knivar, pikar, hammare, bedövningspistoler. Därefter den vardagliga, vanliga arbetsrutinen. Skallar krossas, djurkroppar skärs upp, huden lossas från kroppen, kött och inälvor skiljs åt, blod tappas upp i kärl, hovar förvandlas till pulver eller formas till souvenirer. Skildringen är tämligen magstark i sin omutliga direkthet. Den är neutral och rymmer vare sig kritik eller ett moraliserande. Endast brutala fakta. Så här går det till, innan köttet hamnar i butiken och på middagsbordet. Det citat av Baudelaire som kompletterar berättartexten är talande: “Jag vill övertyga er utan vrede och utan hat – likt en slaktare.”
Franju var en högst egensinnig filmskapare och bildpoet, som även med sina spelfilmer hamnade i en mellanställning utan direkt samröre med vare sig de äldre franska traditionalisterna eller de unga förnyarna. Han stod nog närmare Buñuel och dennes radikala obönhörlighet. Franju skapade skräck av ren Grand Guignol-karaktär med en film som De bestialiska, om en kirurg som offrar unga kvinnor för att kunna ge sin trafikskadade dotter ett nytt ansikte. Han gjorde filmer om rättshaverier i olika samhällsinstitutioner och han sökte sig tillbaka till filmkonstens vagga med en högst personlig version av stumfilmsklassikern Judex.
Djurens blod är kanske inte en film att rekommendera såhär i jultider. Men när vi nu går till högtidsblot och hälsar julen välkommen med en griljerad grisstek i ugnen, skulle vi – à la Franju – kunna travestera nattvardsliturgin: “Djurens lekamen, för dig utgiven. Djurens blod, för dig utgjutet.”
I djurkalendern väljer 24 personer från film- och djurfälten sitt favoritdjur ur filmhistorien.
Stig Björkman är filmkritiker och filmare.