Om Georges Franjus Djurens blod, som Stig Björkman skrev om i gårdagens lucka, är en osentimental betraktelse över vardagen på ett franskt slakteri på 1940-talet är Leviathan en osentimental betraktelse över atlantfiske på 2010-talet – men med helt andra medel.
Till skillnad från Djurens blod saknar den exempelvis en reflekterande berättarröst, men det är framför allt bilderna som talar ett annat språk. Istället för att registrera händelserna på armlängds avstånd, med en förhållandevis orörlig kamera, kastar Leviathan in oss i händelsernas centrum. Kameran är om inte ett med naturen så åtminstone i symbios med båten. Det kränger och far och vardagligheten upplevs minst sagt annorlunda än i Franjus film.
Snarare än som poeter närmar sig också upphovsmakarna till Leviathan sitt ämne som forskare. Véréna Paravel och Lucien Castaing-Taylor är filmskapare och antropologer som arbetar på ett etnografiskt labb på Harvard universitet, och Leviathan är ett experiment som undersöker filmens sensoriska potential. Och visst lyckas de fånga havets storslagna och skrämmande kraft och skönhet, med den högst rimliga bieffekten att man blir lite sjösjuk.
I djurkalendern väljer 24 personer från film- och djurfälten sitt favoritdjur ur filmhistorien.