Dikten är en del av vårt försök att utvinna poesi ur det svenska filmåret, som publicerades i senaste numret. Läs en introduktion till projektet här.
Hur närmade du dig uppgiften att poetisera Faro?
Jag försökte inta flera olika slags avstånd till filmen. Betrakta den och bevara den, som en samling rörliga bilder som skulle fortsätta röra sig genom texten, men också förflytta mig längre bort, där filmen mest fungerade som ett minne, eller en dröm, som aktiverades i skrivandet. Jag försökte tänka över hur filmen både skulle finnas kvar, flimrande i texten, och utgöra material för en text, förhoppningsvis möjlig att läsa även om man inte har sett Faro. En utmaning för mig i arbetet var att jag uppfattade den här filmen som ganska auktoritär och entydig, men på något sätt förklädd i ambivalens. Kanske märks det i texten.
Är film något du även annars inspireras eller använder dig av i ditt skrivande?
Film är inte en konstart jag känner väl eller närmar mig med lätthet. Men det finns filmer som betytt mycket för mig i mitt skrivande. De missanpassade kan jag se hur många gånger som helst. Den har jag använt mig av exempelvis i text-ljud-verket En ros instucken i hennes namn som jag gjorde tillsammans med författaren Hanna Nordenhök (finns att höra här). I min förra bok, Mitt krig, sviter, finns en lång svit som utgår från ett antal krigsfilmer. För mig var det myckna tittandet på krigsfilmer, ofta producerade i Hollywood, en viktig del av arbetet med den boken. Det handlade bland annat om att undersöka min egen brist på erfarenhet av krig genom att betrakta krigssituationer så som de oftast förmedlats till mig i mitt liv – i den filmiska fiktionen, som en sorts tragiska, romantiska, nationalistiska äventyr, fulla av vita hjältar, fiender och manlig vänskap – och försöka hantera det.
Jenny Tunedal är poet och litteraturkritiker. Hennes senaste diktsamling Mitt krig, sviter utkom 2011.